Att sätta ut mediciner

För några månader sedan provade jag att sänka dosen på en av mina antidepressiva mediciner. (Jag har två.) Det gjorde jag i samråd med min läkare för att försöka minska de biverkningar jag känner att jag inte vill leva med i längden, men ändå behålla den antidepressiva effekten. Jag tror att jag berättade här i bloggen om hur det gick. Inte så bra som ni kanske minns.
 
Utsättningssymptomen var det ingen fara med, men en tid efter sänkningen blev jag riktigt nedstämd och började gråta igen. Svarta tankar, ångest och likgiltighet gjorde att jag fick gå upp till den dos jag hade tidigare. Efter det blev jag mer stabil och de senaste veckorna har jag på det stora hela mått lite bättre om man bortser från svackor orsakade av ren trötthet efter jobbiga aktiviteter. Men depressionen kvarstår, om än i mildare form, trots medicinering under lång tid. Dessutom är ju biverkningarna rätt tråkiga och jobbiga att leva med. Därför kom jag och min läkare på psykiatriska kliniken överens om att jag skulle prova att byta ut en av mina mediciner mot en annan, för att se om den fungerade bättre. Om jag kunde minska problemet med biverkningar och dessutom bli glad igen. (Många människor provar flera mediciner innan de hittar en som fungerar för dem.) Problemet är bara att man måste trappa ut medicinen helt innan den andra kan sättas in. Man kan inte bara byta rakt av.
 
Nu har jag alltså påbörjat projekt nedtrappning. För två veckor sedan gick jag ner med en fjärdedel och förra veckan med en fjärdedel till. Så nu är jag nere på halv dos. Det går faktiskt riktigt bra än så länge. En del utsättningssymtom har jag såklart, men det är lindrigt än så länge. Lite yrsel och "brainzaps" bara. Inte mer än att jag kan hantera det. Jag känner mig lite piggare nu än förra veckan och har orkat gå riktiga promenader och det kan ju bero på nedtrappningen. (Eller att det är sommarlov=inga läxor=ingen oro=ingen stress på eftermiddagarna. Att tiden går och att jag helt enkelt läker sakta men säkert. Att jag äter ett nytt vitamintillskott. Att jag lever nästan helt kravlöst just nu. Att jag är så bra på att ta mina vilostunder efter varje aktivitet. Att barnen försöker hjälpa till hemma mer än tidigare. Eller en kombination av allt...) 
 
Att äta eller inte äta antidepressiva mediciner kan ju vara lite som att välja mellan pest eller kolera. När jag började och när jag bytte sort för ett år sedan kände jag att jag inte hade något riktigt val. Vill man gråta varje dag, tänka svart, vara helt uppskruvad och hysterisk och få panikångest och annan ångest mest hela tiden eller vill man ha biverkningar som lite hjärndimma, långsamhet och dålig lust? Precis. Valet var enkelt. Antidepressiva mediciner blev en livlina som gjorde att jag höll mig flytande och kunde fungera i de viktigaste situationerna och att jag orkade komma ut då och då. Det är absolut inte frågan om man blir lycklig av såna piller. Ordet "lyckopiller" är så otroligt missvisande. Man blir inte lycklig av antidepressiv medicin men man kanske överlever och man kanske orkar ta tag i saker som kan hjälpa en att bli frisk. Man kanske orkar göra något som kan glädja en då och då och på så sätt få en uppåtgående spiral. Den senaste tiden har jag känt att jag gått från "ledsen gubbe" till "neutral gubbe". På det stora hela alltså. Jag har känt ett visst engagemang ibland när jag pratar med andra. Ibland kan jag känna igen en liten glimt av mig själv och då tänker jag att "ja just ja, det är ju så här jag är egentligen. När jag orkar prata och lyssna på andra. När jag orkar delta och inte bara vara där fysiskt".
 
Nu tänker jag i alla fall att jag ska ta tid på mig att trappa ut den här medicinen för att undvika de värsta utsättningssymptomen (som verkar kunna vara rätt vidriga för vissa på just den här medicinen). Det jag önskar och hoppas just nu är att det ska gå så bra att jag inte behöver sätta in den nya alls. Att jag bara behöver en sorts antidepp istället för två olika. Att nedstämdheten inte ska övermanna mig igen när utsättningen är klar. Men om den gör det. Om jag börjar gråta eller får panikångest igen så har jag en ny medicin att prova i skåpet. Den står där hela tiden om det visar sig att jag inte är redo och att depressionen blir värre igen. En ny livlina att ta till. Men som sagt, jag hoppas att jag slipper...
Ta hand om er och vila mycket!
Linda Molarin
2016-07-02 @ 12:33:12
URL: http://litemow.blogg.se/

Lycka till. All styrka till dig. Jag trappar ut jag med. Är nere på halv dos och började för 2,5 månad sen. Har bara en tablett och ingen depression men den har hjälpt mig i mitt mående. I min bergodalbana till utmattning. Nu vill jag känna igen. Viktigt är nog att ta det lugnt. Jag trappade ner en fjärdedel och efter 14 dgr tog jag nästa steg. Det blev för kraftigt så jag stannade sen på halv dos i 53 dgr. Nu gick jag ner till 1/4 för tre dagar sen och hoppas på lindriga besvär. Jag ville helst försöka göra detta med 10%-regeln, att minska med 10% per steg men det går ju fan inte dela tabletterna så mycket. Å byta tablett för att kunna dela dem är inte lätt heller. Så jag håller tummarna att detta funkar. Stor kram å ha en go helg!//Linda

Mia
2016-07-02 @ 12:51:12

Ja det är verkligen pest eller kolera. Jag har ätit Cipralex 1,5 år och efter fruktansvärd insättning så vill jag påstå att det räddat livet på mig. Sen fick jag Mirtazapin efter några månader som tillägg för att få ordning på sömnen. Funkade inte, bara ännu värre biverkningar. Nu är jag helt ok med biverkningarav Cipralex. Ev ska jag få tillägg av Valdoxan, för att åter igen försöka få ordning på sömnen. Enligt min dr är det sällsynt att få insättningssymtom. Jag hoppas... På det hela taget tycker jag det är förfärligt att det florerar så mycket osanning och hätska fördömanden om antidepressiva. Visst, man kan reagera med hemska symtom som inte går över och behöva byta sort. Så blev det för mig. Men det har hänt mig även med antibiotika och blodtrycksmedicin, och kan hända med vilken medicin som helst. Alla kroppar och hjärnor är olika.

Mia
2016-07-02 @ 12:56:24

Förresten, får jag fråga vilket vitamintillskott du äter? Jag har toppenbra värden på alla vitaminer och ämnen i kroppen. Men sen råder det ju delade meningar om man ändå kan vara hjälpt av tillskott... Jag äter omega 3 + B12 eftersom jag i princip är vegetarian. Tillskott av D på vintern. Märker ingen som helst skillnad.

Emmy
2016-07-02 @ 14:00:47

Tack för att du delar med dig. Det är jättevärdefullt att få ta del av.

Jag står på Cymbalta och Mirtazapin, den sistnämnda för sömnen och den fungerar kanon. Cymbalta har nog tagit det mesta av depressionen plus nästan all generell ångest, vilket är den största vinsten. Det gör att jag misstänker att min behandling kanske blir livslång. Det är okej för mig. Jag är mycket hellre likgiltig inför det mesta än att känna så mycket som jag gjorde tidigare, ffa ångest för allt och inget.

En helt annan fråga om du känner att du vill svara; har de gjort arbetsförmågebedömning på dig? De vill göra det redan på mig och jag har "bara" varit ss ett år och inte ens provat arbetsträning än.

S
2016-07-02 @ 14:51:54

Jag tog Citalopram i åtta år innan jag i april förra året skulle gå över till en snri: Venlafaxin. Men då kunde jag enligt läkaren byta rakt över. Vet inte om de är likvärdiga bortsett från n:et? (Noradrenalin) Nu 14 månader senare har jag börjat bli depressiv igen så jag har bytt tillbaka till citalopram (men denna gång tar jag lite venlafaxin samtidigt för att trappa ut det. Vill inte ha brainzaps.) Hoppas att du får ordning på medicinerna och mår bättre av dem! (Själv var ssri:n en livräddare och de har hållit mig depressionsfria förutom nu de senaste veckorna. Jag är troligen kroniskt sjuk i depression/dystymi så ser i nuläget ingen framtid utan medicin. Men har knappt några biverkningar heller. (Är också utbränd.))

Lotta
2016-07-02 @ 18:52:38

Jag kämpade emot tjat om antidepressiv medicin i två år, men sen hade jag inget val. Jag orkade helt enkelt inte med mig själv längre. Jag ser det som att jag har satt ett plåster på själen. Ingen skulle fundera om man tog insulin om man har diabetes. Ändå är det ganska tabubelagt att säga att man äter antidepressiva. Jag har inte berättat för många i min omgivning om det i alla fall. Precis som du hatar jag ordet "lyckopiller". Det är verkligen inget lyckopiller, det är en medicin som gör att man orkar leva lite mer. Kram!

Anonym
2016-07-03 @ 09:10:02

Har för 5 veckor sedan bytt ut paroxetin som jag stått på i 20 år till fluoxetin och HERREGUD så dåligt jag mått. Jag har varit på väg till psykakuten flera gånger och nu har måste jag vara helt utan en vecka för att sedan börja med cymbalers eller paroxetin igen. Min ångest har varit helt ohanterlig och jag vill inget annat än försvinna från jordytan 😞 Min man ringde psyket igår så nu käkar jag oxascand 15mg +10mg+10mg+15mg för att överleva samt insomningstabletter. Ta det lugnt med medicinbyte och låt det gå flera veckor med nedtrappningsdoser. Ha inte bråttom. Jag önskar att ingen i världen får uppleva det jag känner nu😢 Kram

Anonym
2016-07-03 @ 10:43:16

Fy sjutton!! Jag vet hur det var att sluta med SNRI medicin. Det var kapslar som jag öppnade och varje kväll plockade ur några korn. Sen ytterligare några korn. Jag höll på i många, många månader. Fy sjutton vad sjuk jag var den perioden!!

Helena
2016-07-03 @ 20:15:09
URL: http://livetuppochnerblog.wordpress.com

Vad jobbigt för dig med depressionen, jag satte ut mitt mirtazapin för några månader sen, först halva styrkan en vecka, sen togs den bort helt veckan efter, ända bekymret jag fick av det var rejäla sömnproblem igen, jättedrygt. Var emot medicin hela första året, för jag sa till läkaren att jag inte var deprimerad, för det var jag inte, men hon berättade sen att det var även mot sömnen, men jag kände som dig till slut att jag inte hade nåt val, efter alla bakslag jag fick så blev jag jättedeprimerad. Började med Mirtazapin, sen efter nåt år blev jag än mer deprimerad och då bad jag själv om mer hjälp och medicin. Fick då sertralin som jag fortfarande äter, idag har jag i stort sett blivit mig själv igen, ingen som helst depression, men det var fruktansvärt jobbigt när den var där, fy.Jag ångrar absolut inte att jag började med mediciner, det var nog en livlina för mig med, hade många mörka tankar innan den. Hoppas verkligen att det kommer att funka för dig, att du får må lite bättre. Min utmattning är fortfarande delvis kvar, den känns av ibland när det blir lite för mycket. Men sakta men säkert så tillfrisknar man, trodde aldrig det skulle ta sån tid som det gjort. Haft en liten svacka nu igen med orken och den berömda tröttheten, men hoppas det är övergående även denna gång. Ta hand om dig finaste, kram

Eva Svärd
2016-07-03 @ 22:36:12
URL: http://www.evasvard.com

Det är inte bara att vara sjuk, biverkningar av medicin också. Själv har jag haft en enorm tur med min medicinering, började i halv lägsta dos och trappat upp. Inga biverkningar direkt att tala om. Sömntabletter har dock varit knöligare, fått prova mig fram och slutade ta dem efter raseriutbrott och sömn 23 timmar per dygn. Fick ingen direkt hjälp med hur medicinen skulle tas. Till största del berodde problemen på att jag inte fick samma läkare under första året. När jag sedan fick min nuvarande läkare och vi gick igenom allt ordentligt så fungerar det toppen. Lycka till med byte av medicin! Kram

Tankar om utmattning
2016-07-05 @ 17:55:22
URL: http://tankaromutmattning.blogspot.se

Åh det låter som en soppa du har hamnat i. Man vill inte ha biverkningarna, men man vill ju inte vara sjuk heller. Och det här att man ska känna efter så mycket är så svårt.

Man vill ju vara duktig på nåt sätt och inte ta mediciner, för att det florerar en massa osanningar om just antidepressiv medicin. När jag bytte medicin så kände jag absolut av det under nedtrappningen. Vet inte om det var mest utsättningssymptom under nedtrappningen eller om det var depressionen som återkom eftersom jag var långt ifrån färdigbehandlad.

Min doktor har sagt att jag måste äta den här medicinen jag har nu, i den här dosen i minst ett år innan det ens kan bli tal om att trappa ner. Är det ungefär samma för dig?

Men hon sa också att en del kan aldrig sluta helt med antidepressiva, en del får fortsätta ta dem livet ut. Det känns lite jobbigt att tänka att jag ska behöva leva med biverkningar livet ut. Men allt är ju bättre än sjukdomen i sig, så visst är det pest eller kolera man tvingas välja mellan.

Jag hoppas så, av hela mitt hjärta att det kommer att gå bra för dig att trappa ut din medicin. Lycka till! Kram!




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0