Medicinbyte avklarat...

 Det här med mediciner är en knepig historia. Man vet aldrig hur man ska komma att reagera på en medicin innan man testat den ett tag. Sen när det är dags att sluta vet man inte hur det ska gå heller...

I söndags tog jag den sista kapseln av den medicin jag har trappat ut under den senaste månaden. I måndags började jag på en annan sort. Så nu är bytet gjort.
 
Redan på måndag kväll började jag känna av utsättningen. Men symptomen var relativt milda. Lite lätt yrsel och lågmälda brainzaps lite då och då. Ungefär som när jag minskade dosen únder nedtrappningen. (Brainzaps är när man får en känsla av att blixtar eller stötar går genom kroppen och huvudet. Det är tydligen ett vanligt utsättningssymptom när man sätter ut just antidepressiva.) Under tisdagen blev det allt värre och jag mådde illa också. Yrseln tilltog och stötarna i huvudet blev värre. Ett swoshande ljud som bara fanns i min egen lilla skalle hördes också vid varje blixt och stöt. Jäkligt obehagligt måste jag säga. Blev galet åksjuk efter en mil i baksätet på brorsans bil. Om det inte varit viktigt hade jag stannat hemma och jag vågade absolut inte köra bil själv. Mådde sämre och sämre ju längre dagen gick. På onsdagen kunde jag inte vrida huvudet eller vända mig om utan att få känslan av att hjärnan fortsatte snurra runt där inne i pallet medan jag i själva verket vridit mig klart för länge sen. Kunde inte ens vända mig i sängen utan snurr faktiskt... Magen gjorde också uppror vid ett par tillfällen. Det blev tidig kväll igen. Under torsdagen började symptomen avta och jag kunde fungera hyfsat och få lite saker gjorda om jag bara inte ändrade läge för snabbt. Sen dess har det blivit bättre och bättre fram tills nu. Tack och lov har swoshandet i huvudet upphört nu också. Stötarna och yrseln är kvar men bara på det där försiktiga, hanterbara sättet. Så att man ändå fungerar. Igår var jag dessutom mer aktiv än på väldigt länge. Målade och grejade här hemma. Kände energi i kroppen på nåt sätt. Vilade bara korta stunder. Kände mig ostadig och konstig men relativt pigg. Orkade måla men fick liksom hålla i mig medan. En mycket underlig känsla måste jag säga. Dessutom har ångesten lyst med sin frånvaro hela veckan. Det tackar jag allra ödmjukast för.
 
Högst troligt beror den här piggheten på den nya medicinen som ska vara just uppgiggande utöver den antidepressiva effekten. Tyvärr är den så pass uppiggande att jag knappt har kunnat sova på nätterna den här veckan. Det är ju en biverkan jag inte vill ha. Alltid är det nåt tok... Har kompletterat med några andra rogivande och sömngivande tabletter. Dock utan särskilt bra resultat. Det trots att jag fortfarande står på en antidepp på kvällen som jag somnat gott på i tre år nu. Hoppas att det här är en sån där biverkan som går över efter några veckor. Om inte måste jag nog ringa läkaren. Annars lär jag väl vända om och gå tillbaka in i väggen innan jag ens har rest mig ordentligt. Men hittills är sömnlösheten den enda biverkan  jag fått av den nya tabletten (som för övrigt är så liten att man knappt ser den. Man undrar verkligen hur det där sketna lilla vita pillret ska kunna göra en glad och pigg igen).
 
Idag är första dagen den här veckan som jag har kunnat skriva utan att bokstäver och rader har löpt amok på skärmen. Fick i och för sig dela upp skrivandet på flera tillfällen för att kunna hålla fokus, men så är det ju ofta. Jag gillar när jag kan skriva. Det känns bra.
 
Min familj är ute på vift och jag har varit ensam hemma mest hela dagen, med undantag för ett kort besök hos min syster. Tyckte jag mådde fint här hemma men sen kände jag hur svajig jag var när jag svängde ut på landsvägen med bilen. (Som fått stå parkerad hela veckan.) Svängde in till vägrenen och funderade en stund på om jag verkligen skulle köra. Ringde en kompis som inte svarade. Sen körde jag ändå. Typ 50 hela vägen. (Systeryster, som hade loppis hemma idag, bor på vischan hon också. Samma vischa. Bara ännu längre bort från civilisationen än jag. Annars hade jag aldrig kört vidare. Inte om det varit fråga om en väg med mycket trafik. Sen blev jag så där obehagligt stressad när jag skulle prata med folk hos syrran. Hittade inte orden och så där ni vet. Stresspåslag utan anledning. Bara för att det är folk omkring. Men nu är jag hemma. Ligger på soffan ute på altanen. Det är vindstilla, tyst och varmt. Skönt. Om en stund kommer familjen hem igen. Förhoppningsvis har de med sig några fina firrar hem, som maken kan tillaga i röken eller på grillen, endera dagen.
Ta hand om er! 
 
 

Byta mediciner

Utsättningssymptomen är inte roliga just nu. Är inne på dag tre utan venlafaxin och har istället satt in voxra. Mår inte bra alls faktiskt. Återkommer och berättar mer när det har lagt sig.
Ta hand om er!

Njuter...

Nu har vi varit ute och flängt några dagar. Fem för att vara exakt. Fem dagar med vårt stora, härliga gäng. Gänget som räcker till två lag OCH publik när det ska spelas fotboll. Gänget som ställer alla bord på en lång rad och tar upp halva campingplatsen när det är middagsdags.

Jag har deltagit så mycket mer än på flera år den här semestersvängen. Jag har kanske inte direkt pratat ihjäl nån, men jag har varit med, pratat ibland och lyssnat på andra. Druckit vin med brudarna. Tagit en drink i en bar. En öl på puben och lyssnat på en trubadur en stund. Och det var roligt att sjunga med. Det var så länge sen jag gjorde det.

Husvagn är verkligen super när man är sjuk i utmattningssyndrom. Man går ut till alla andra när man vill och orkar och man går in till sig när man behöver vila och ladda batterierna.

Nu har vi dragit vidare till en ny stad. Så härligt som det är att vara med goda vänner, är det också nu att få vara bara vi. Plus barnens fina kusin som följde med oss. Att sitta och smutta på ett glas rött vin i förtältet i lugn och ro är så mysigt. Att veta att man kan vila och sova när man vill. Att det inte finns några särskilda aktiviteter som måste göras, utan bara om man har ork och lust.

Vad vi ska göra imorgon? Ja, inte vet jag. Vi får väl se hur vädret är och vad vi känner för när vi vaknar. Aldrig mår jag så bra som när vi är på semester.

Godnatt ❤

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0