Jag ska vara med i Amelia

Några dagar före jul hände något oväntat och ganska konstigt. En frilansjournalist mailade mig och frågade om jag kunde tänka mig att dela med mig av min historia om utmattningssyndrom i Amelia. Jag trodde att hon skojade, men det visade sig att hon hade läst en insändare jag skrivit för länge sen och sedan surfat in på min blogg och läst lite där. Jag funderade och pratade lite med maken och sen sa jag ja. Det blev en lång telefonintervju med en mycket trevlig journalist.
 
Några veckor senare hörde en fotagraf av sig och vi bokade en tid för fotografering hemma hos mig. Den tiden var igår. En supergullig tjej damp in efter att jag ägnat en jäkligt lång stund åt att försöka se ut som folk, med sju lager smink. Dels sminkar jag mig ju väldigt sällan numera, dels var jag väldigt trött. Men jag hoppas och tror att sminket gjorde susen så att det blir fina bilder till tidningen. Fotografen tog vad som kändes som sjuhundra bilder och hon var jätteduktig och fick mig att känna mig så avslappnad som möjligt i en så konstig och ovan situation som det faktiskt var.
 
Tidningen kommer att komma ut i mars. Det är specialtidningen Amelia Kropp och Skönhet. Då hoppas jag att andra som drabbats av utmattningssyndrom och depression ska känna igen sig i min historia och känna sig stärkta i att de inte är ensamma. För vi är väldigt många. I artikeln kommer det som sagt att finnas bilder på mig och adressen till min blogg kommer att finnas i texten. Jag har ju fram tills nu inte berättat för någon att jag skriver på en blogg. Jag har haft skrivandet som min egen lilla terapi. Men nu har maken och ett par vänner fått veta och snart nog kommer ju alla jag känner, som läser artikeln alltså, att veta om bloggen. Nu känner jag att jag behöver några råd från er läsare. Tycker ni att jag varit för självutlämnande? Borde jag plocka bort vissa inlägg? Hur skulle ni känna om ni läste min blogg om ni var min mamma, syster eller vän tror ni? Det här gör mig lite nervös faktiskt, men samtidigt känns det spännande och roligt att få dela med sig av sin historia. Att få visa att man faktiskt överlever och tar sig vidare, trots att man inte kan tro att man ska göra det i början av sjukdomen, när det är som värst. Att det faktiskt vänder även om det går sakta, sakta.
Ta hand om er!

Jag övar vidare på att leva med utmattningssyndrom...

Jag bakade bullar i tisdags. (Dumt, jag vet det nu. Borde ha köpt såna där färdiga i frysdisken istället.) Sen åkte jag till köpcentret en kort sväng i onsdags. Tidigt, när de precis hade öppnat för att slippa allt folk. Födelsedagspresent stod på inköpslistan. Sonen fyllde år i torsdags och imorgon kommer släkten. Vi får hoppas att bullarna är goda nu då för de tog tydligen knäcken på mig. Jag har nästan bara legat sen onsdag eftermiddag. Sängen, soffan, sängen... Bara gjort det som verkligen varit viktigt. Läxor och mat. Helt slut som artist.
 
Idag åkte maken och båda sönerna iväg på sina hockeymatcher. Jag blev kvar i soffan. Så himla tur att man kan se en del matcher över internet numera. Annars skulle jag ha missat många...
 
Jag övar vidare på att leva med utmattningssyndrom eftersom man verkar få vänta länge om man tänker att man ska leva sen, när man blir frisk. Jag övar genom att försöka göra det jag måste så skonsamt som möjligt och genom att hoppa över eller tacka nej till saker som inte är så viktiga, när jag inte orkar med. Det är tråkigt. Och jag känner mig väldigt begränsad. Men jag förstår att det är nödvändigt. Den enda framkomliga vägen just nu... Så soffhörn, bok och tidning, kaffe och internet, färdig mat i kylen. Ost- och skinksallad. Ska gå och hämta den nu. Och äta den i soffan. Halvliggandes.
Kram på er!

Det kommer att gå över - En bok om depression

Det kommer att gå över - En överlevnadsguide och tröstebok för dig som är deprimerad, nedstämd eller bara har tappat kontakten med din livsglädje. Av Maggan Hägglund.
 
Jag köpte den här boken för en tid sedan. Redan då var jag på väg ut på andra sidan av min depression men det var ändå fortfarande rätt grått omkring mig. Nu mår jag bättre. Trots det har jag vid flera tillfällen plockat fram boken och läst valda delar igen, för att jag har känt mörkret återkomma. Det verkar vara så det är för mig. Min depression släpper mer och mer, men då och då kommer en svacka då depressionssymptomen blir starkare igen. Då kan man behöva en tröstebok.
 
Boken ger hopp och stöd tycker jag. Den innehåller konkreta råd och tips. Till exempel vad man kan göra för att må så gott som möjligt mitt i allt det gråa. Det finns listor som man kan pricka av för att kolla läget hos sig själv. Till exempel "Gör en lägesbestämning" där man kan få lite hjälp att förstå hur allvarligt det man drabbats av är och "Lilla ledtrådssökarguiden" där man kanske kan få hjälp att hitta orsaken till depressionen. Ett viktigt avsnitt är också "Till dig som står bredvid". Där kan anhöriga och vänner få råd kring hur de kan bemöta den som är deprimerad. Det kan nog behövas ibland för det är nog lätt hänt att man tröttnar på den som är nere. Eller att man inte kan förstå vad som händer med den man bryr sig om. I värsta fall kanske man dras med ner i mörkret och det vore ju ödesdigert. Jag har ju haft turen att ha en make som står stadigt på jorden bredvid mig hela tiden och jag kan ärligt säga att jag nog inte hade haft samma tålamod och styrka om situationen varit den omvända. I alla fall inte innan jag själv varit deprimerad. Nu besitter jag ju en erfarenhet som kanske har rustat mig för en sån situation om det någon gång skulle behövas. Det hoppas jag i alla fall. Boken innehåller också många vackra bilder och citat att känna igen sig i.
 
Om ni inte har läst den här boken så tror jag att många av er skulle må gott av att göra det. Oavsett om depressionen är en följd av utmattningssyndrom eller inte så kan boken vara till stöd för er.
Kram!
 
 

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0