Sinnessjukt - en podd om psykisk ohälsa

I somras ramlade jag över den här podden om psykisk ohälsa. Här kan man hitta mycket matnyttigt om diverse psykiska tillstånd. Jag har väl lyssnat på de avsnitt som jag känner berör mig mest och de handlar om utmattningssyndrom, depression och ångest. Det finns massor av avsnitt att lyssna på om du antingen laddar ner appen acast i din mobil eller söker på "Sinnessjukt" på internet. Jag försökte länka men fick inte till det och nu orkar jag inte krångla med det.
 
 
Christian Dahlström har en gäst i programmen som heter Marie Åsberg. Sammanfattningsvis kan man säga att hon tar upp följande:
 
Man har provat diverse behandlingar som KBT, mindfulness, trädgårdsterapi etc. för att läka ett utmattningssyndrom snabbare, men ingenting verkar bättre än något annat. Åsberg jämför med ett benbrott. Det finns inget man kan göra för att ett benbrott ska läka snabbare, men det finns mycket man kan göra för att läkningen inte ska gå fel. Man kan alltså inte skynda på tillfrisknandet.
 
Utmattningssyndrom och depression är inte samma sak även om det är vanligt att depression blir en följd av utmattningen och antidepressiva mediciner fungerar inte på utmattning men vissa kan bli hjälpta av dem om de har en egentlig depression.
 
Vid ett utmattningssyndrom rör det sig om förändringar i hjärnan till följd av långvarig stress. Hjärnskador alltså. Dessutom har man sett förändringar i kroppens stresshormonsystem. Åsberg säger att det tar lång tid att bli återställd från dessa skador. Vidare säger hon att de som varit "rejält in i väggen" kanske aldrig blir som innan igen.
 
En vanlig orsak till utmattningssyndrom är att individen känner höga krav på arbetsplatsen, men har liten egen kontroll över sin situation.En annan vanlig orsak är samvetstress. Det vill säga, den som arbetar får ständigt dåligt samvete över att tvingas prioritera bort viktiga arbetsuppgifter på grund av tidsbrist. Man mår dåligt eftersom man vet att man inte gör ett bra jobb.
 
Det här med samvetstress känner jag så himla väl igen. Man springer fortare mellan uppgifterna. Man pratar fortare. Man jobbar helt enkelt fortare och fortare och ändå hinner man inte. Man tvingas prioritera bland mycket viktiga arbetsuppgifter. Man vet att någon behöver ett visst stöd, men man hinner inte hjälpa. Eller man vet att någon behöver ett visst stöd, men det ligger över ens huvud. Man har helt enkelt inte rätt kompetens och resurser finns inte att få. Man märker att man inte kan ge det som behövs trots att man arbetar och arbetar. Till slut orkar man inte...
 
Ibland vore det bra om man kunde begrava samvetet i någon djup grop och lägga en sten ovanpå. Men som Åsberg säger, det kan ingen normal människa göra utan att må mycket dåligt.
 
Det här är bara ett axplock av allt Åsberg pratar om, så in och lyssna du med, om du vill.
 
 
 

Att skära sig på gammelgäddan...

Vaknade vid fyrasnåret i natt av att någon hade ont. Jag låg kvar och lyssnade när maken pysslade om skadad son.
 
Ringde sjukvårdsrådgivningen medan vi åt frukost. Det var telefonkö. Som vanligt...
 
-1177, sjukvårdsrådgivningen.
-Ja hej. Det är så att jag har en som som har ont i ett finger.
-Jaha.
-Ja, alltså han har ett sår som verkar ha blivit infekterat. Han gjorde illa sig i onsdags och vi gjorde rent och plåstrade om. Nu vaknade sonen inatt och hade jätteont. Fingret har blivit rött och svullet.
-Hur gjorde han illa sig då?
-Han... öhh... skar sig. På gälen. På en gädda alltså.
- På en gädda???
-Ja.
Öhhh, ok...
 
Vi fick ta en tur till primärvårdsjouren för en översyn. När vi anmälde oss i luckan där var responsen ungefär densamma. Honsom tog emot oss antecknade: "Skar sig på fisk" och skrattade...
 
Vi fick åka hem med ett recept på antibiotika och nu hoppas vi väl att det biter så att fingret blir normalt igen. Pojken brukar inte pjåla, men nu gjorde det ont...
 
Jag mår bättre nu och det känns väldigt skönt. Primärvårdsjouren tog inte knäcken på mig. Jag kom hem hel och välbehållen och jag var fortfarande vid mina sinnens fulla bruk. Därför fick det bli en stund på yogamattan. Jag har gjort i ordning ett riktigt mysigt hörn i vardagsrummet där jag kan husera när orken finns. Och det gjorde den idag. Nu hoppas jag att det dröjer lång tid innan jag behöver besöka den där mörka hålan jag varit i de senaste veckorna. Tre tuffa veckor. Men nu mår jag i alla fall lite bättre.
 
Jag vet ju att det går upp och ner när man ska tillfriskna från utmattningssyndrom och att det kommer att bli fler svackor. Och jag vet ju av erfarenhet att man kan må ok och tro att man ska kunna utföra en aktivitet, bara för att en timme senare inse att man hade fel. Att orken sinat fortare än surfen tog slut i baksätet på väg på semester. Men just nu ska jag njuta av att vara på väg åt rätt håll. För just nu, den här stunden, är en bra stund.
 

Om du har utmattningssyndrom - skärp dig!

 
 
Jag såg på nyheterna och dagens sändning inleddes med att ge oss som är sjuka i utmattningssyndrom, en rejäl känga. Forskning visar att sjukrivningar och ohälsa inte alltid har ett samband. (Nähä???)
 
http://www.tv4play.se/program/nyheterna?video_id=3289759
 
Pathric Hägglund, Forskare i Nationalekonomi  säger:
 
"På ett övergripande plan så handlar det ju om att viljan hos dom som är inblandade i sjukskrivningsprocessen, att undvika sjukfrånvaron, inte är tillräckligt stark."
 
Vidare säger han:
 
"Det handlar om individens vilja att gå tillbaks till arbete."
 
Sen intervjuas en lärare som drabbats av utmattningsdepression som minsann var tillbaka redan efter två månader. Hon menade att hon nog fått rätt hjälp att sortera sina tankar och att man nog kan förhindra många av sjukskrivningarna om man ser signalerna i tid och om man i arbetet gör de förändringar som behövs.
 
Jag tänker så här:
  • Jag tror inte att vi som är sjuka i utmattningssyndrom tycker att det är skitkul att vara hemma jättelänga. Vi är ju inte direkt ute och svänger våra lurviga, om man säger så. Vi försöker att bli friska så gott vi kan faktiskt. Vi tar de mediciner vi tilldelas och vi följer de råd vi får från läkare och psykologer. Vi försöker att fungera så gott det går hemma i vår egen familj fast vi egentligen inte ens orkar det många gånger. 
 
  • Vi har inte varit särskilt lata till vår läggning tidigare och har nog inte blivit det nu heller.
 
  • Vi har tyckt om att arbeta och prestera och det har nog inte heller ändrats särskilt mycket skulle jag tro.

 

  • Vi har sällan uppvisat ovilja att gå till arbetet eller att hugga i där det har behövts när vi var friska och nu saknas förmågan att göra just det. Inte viljan. Och jag tror nog att det inte bara är jag bland alla utmattade som har undvikit sjukfrånvaro väldigt, väldigt länge och mycket för att till slut hamna i den här långdragna sjukdomen.
 
  • Sen tror jag att den ovan nämnda läraren har rätt i att sjukskrivningar kan undvikas om man gör förändringar i tid. Jag såg dock inte till några som helst tendenser till att någon planerade att förändra något i min tjänst eller för den delen avlasta mig på jobbet, innan jag gick in i väggen. Men kanske att det kan bli annorlunda på den fronten nu när det här med utmattningssyndrom börjar uppmärksammas mer och mer. Här har ju arbetsgivaren ett stort ansvar.

 

  • Läraren menar också att hon fick hjälp att sortera sina tankar. Bra så. Men jag skulle nog vilja påstå att det finns grader i helvetet. Om man har hindrat sjukdomen i ett tidigt stadie kanske det räcker att sortera sina tankar och vila lite för att sedan vara tillbaka på jobbet efter två månader. Men om man inte sett signalerna utan kört sig själv i botten så kan det uppenbarligen ta flera år att bli frisk, om man nu någonsin blir det. Jag tror faktiskt inte att så många som ser hur jag mår i min vardag tänker att jag inte arbetar för att jag inte vill. Jag tror att de tänker att de förstår att jag inte kan just nu. Jag hoppas det i alla fall. Trist bara att en forskare i nationalekonomi kan få stå och säga i TV att en grupp sjuka människor visar ovilja till arbete. Man kan bli upprörd för mindre tycker jag.
 
Det här nyhetsinslaget visades i tisdags och nu har jag hållt på i tre dagar med det här inlägget för jag orkar bara koncentrera mig en stund i taget just nu. Skriva, vila, skriva, vila. Nu trycker jag på publiceraknappen, för nu har jag fått ur mig mina tankar. Igen. Tack för att ni läste!
 
 

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0