Å jag reser mig igen. Jag reser mig igen...

Förra veckan hade jag ju några tuffa återhämtningsdagar och jag hann väl aldrig bli riktigt fit for fight innan julen drog igång. Gjorde typ allt tokigt. Kunde inte förstå vilken avfart jag skulle ta på E4 trots att jag kört där tusen gånger. La mina varor i nån annans vagn på ICA. Tyckte det var väldigt märkligt att det låg saker där som jag inte hade tagit och lagt i vagnen innan det kopplade. Kom hem med varorna och fick den där känslan av att inte fatta hur jag ska göra. Kunde liksom inte få in varorna i kylen. Hade typ glömt hur man gör. Och så vidare...

 Själva julen flöt på som den skulle. Vi är en stor familj/släkt som firar tillsammans och det är såklart trevligt men bullrigt. Syrran hade ordnat så fint. Det var som att komma till Ernst och fira jul. Hennes hem är som en inredningstidning. Maten smakade bra och julklappar blev det, precis som vanligt. Vi kom hem ovanligt tidigt och jag var i relativt god form när vi kom hem. Med andra ord, vi hade en god jul.

 Sen gick, inte helt oväntat, luften ur mig igen. Men det envisas med att komma en eller två dagar efter att det har varit lite för mycket. Det gör att jag har svårt att parera. Jag vet inte när jag överanstränger mig eftersom jag inte känner det direkt. Jag blir trött såklart, men det är ju ett normaltillstånd för mig nu. Det riktiga raset kommer senare. Så nu har det varit till att först ligga ett par dagar, sen avancera till sittande i soffan och vid bordet. Igår gick jag ut en kort stund och idag tog jag en promenad även om den blev kort. När jag vaknar på morgonen och äter frukost och sen tittar mig i spegeln och tänker "man kanske skulle ta och borsta håret", då vet man att man är på bättringsvägen igen. Och när man orkar skriva igen såklart.

 
Jag har mått jäkligt dåligt nu men jag måste ändå säga att det inte varit som förut.
 
Svackorna är kortare och verkar komma mer logiskt. Förut blev jag så himla dålig ibland utan att kunna se anledningen. Nu tycker jag att det har börjat följa ett mönster. Jag hoppas det i alla fall. För om man kan förutspå svackor utifrån aktiviteter så har man ju åtminstone ett val. Man kan aktivt välja om aktiviteten är värd några riktiga skitdagar. Under hösten gjorde jag i princip ingenting och mådde också mindre dåligt än på länge. Sen kom det aktiviteter som jag inte ville skippa och då kom bakslaget som ett brev på posten. Tråkigt men ändå skönt med någon slags logik i eländet.
 
En annan sak jag tänkt på är att trots att jag blir väldigt dålig ibland så blir jag inte så dålig att jag inte orkar stå upp den stund det tar att duscha. Det var realitet under varje svacka ända fram till i våras. De första tre åren av min sjukdomstid alltså...  
 
Dessutom, inte på långa vägar lika nedstämd som tidigare.
 
Det är svårt att vara positiv när man upplever att man går en sträcka och känner att nu mår man bättre, sedan backar man i måendet och finner sig själv promenerandes samma sträcka igen och igen. Det är då man måste titta lååååångt bak i tiden för att se ett positivt mönster. Man kan liksom inte titta tillbaka en månad och se sina framsteg utan det handlar mer om halvår och år bakåt i tiden. Men det får vara så nu. Det finns inget alternativ. Så jag fortsätter att ta mina myrsteg framåt. Ett steg i taget...
 
Kram på er!
 
Eva Svärd - Blogg om utmattningssyndrom
2016-12-30 @ 13:30:42
URL: http://evasvard.com

Så tufft det är när man ska upp för nästa kulle, man vet liksom inte när den planar ut igen. Hoppas nya året startar bättre än senaste veckorna. KRAM

Svar: Ja det är tufft men det går nog. Tack, kram och gott nytt år till dig!
Fröken Duktig

Anonym
2016-12-30 @ 17:13:53

Har likadant !Varför blir bakslag så kraftig

Svar: Jag tycker nog att det trots allt blir mindre kraftigt nu än tidigare. Hur är det för dig? Lika som förut eller bättre?
Fröken Duktig

Helena
2016-12-31 @ 13:48:26
URL: http://livetuppochnerblog.wordpress.com

Så är det för mig med fortfarande, men känner ändå att det går framåt, det är dom där myr stegen :). Jag känner att återhämtningen funkar bättre nu, kan sätta mig ett par timmar i soffan, sen är jag oftast på banan igen och lite piggare. Det är skönt. Men det finns dagar som jag fortfarande blir liggandes med, som igår, men oftast har det då med dålig sömn att göra. Ska nu bli jätteintressant att få börja arbetsträna i mitten på Januari, får se om det kommer fungera denna gång. :). Kram och Gott Nytt År

Svar: Roligt att höra att återhämtningen funkar bättre. Och lycka till med arbetsträning. Jag följer dig på bloggen och ser fram emot att läsa om hur det går för dig.
Gott nytt år!
Fröken Duktig

Mia
2016-12-31 @ 16:22:54

Check! Bakslag deluxe här med. Trots minimalt julfirande (var skapligt slut redan innan pga diverse tjafs med FK). Så gott nytt år från under en filt i Örebro! Käkar lakrits och sover om vartannat i min ensamhet, tredje däckade nyåret och nu känns det faktiskt "okej" och mindre frustrerat. Nyår, jul och allt vad det är är inte värt att må dåligt efter för att man "vill vara normal" och fira lite.

Svar: Vet du jag håller med. Om det inte vore för att jag har barn skulle jag gärna strunta i att fira både jul och nyår. Men dom blir ju väldigt besvikna då. Men kan man inte så kan man inte. Men jag har klarat det och valt att göra det för deras skull. I år firade vi nyår riktigt lugnt med en annan familj som jag känner mig riktigt hemma med och det gick faktiskt bra och var trevligt. Hoppas att du mår bättre nu.
Kram
Fröken Duktig

L
2016-12-31 @ 17:20:17

Vill passa på att önska dig ett riktigt gott nytt år (med många framsteg!!) och tacka dig för din blogg!

Kram

Svar: Tack detsamma! Och tack för att du läser!
Kram
Fröken Duktig

Arletta Ellington
2016-12-31 @ 20:39:44
URL: http://planetaerotica.se

Om dina blogginlägg är myrsteg, så är de ändå ganska många och helt klart fulla av den energi som du undan för undan lär dig att använda. Din envishet hjälper dig att få en vettig riktning. Jag tror du hittar glädje på vägen också. Gott Nytt År
önskar Arletta och Ellington

Svar: Tack för pepp! Gott nytt år till er också!
Fröken Duktig

Linda
2017-01-05 @ 11:25:55

Hittade precis din blogg i ett plötsligt svårt bakslag och kommer följa dig :) vi verkar ha liknande sjukdomsbild (skiljer sig ju åt även bland oss med utmattning). Jag känner så väl igen tankebanorna! Rädslan och sorgen är de värsta känslorna. Och behovet av acceptans gör mig ibland arg! Det har gått 9 månader för mig och jag vet att det kommer förbli såhär i flera år med tanke på hur hårt jag verkat kraschat. Kan fortfarande bara köra bil riktigt bra dagar t.ex. Har dock läst om många långdragna utmattningar där tillfrisknande kommit till slut så vi får försöka känna hopp!

Svar: Ja vi hoppas på att bli friska till slut. Det blir bättre även om det går sakta och man känner hopplöshet vid varje svacka. Men det tar sig!
Fröken Duktig

LIsa
2017-01-07 @ 14:17:20

Först vill jag önska dig/er gott 2017 . Får jag be om hjälp?. Vet du/ni om det finns något forum där man som anhörig kan ställa frågor. Skulle vara väldigt tacksam för lite tips. Är så osäker o villrådig nu.

Vill inte lämna ut min anhörig i frågor på öppna bloggar o forum.

Kram

Svar: Gott nytt år! Tyvärr vet jag inte av något sånt forum men det finns säkert på facebook. Allt finns på Facebook. 😉
Kram
Fröken Duktig

Anonym
2017-01-09 @ 07:55:26

Jag har följt din blogg lite och jag undrar om du någonsin har övervägt om du att det är ME/CFS som du har. Symptomen verkar stämma in väl. Mvh Anders

Svar: Vad roligt att du följer bloggen. Tack!
Jo jag har funderat mycket på ME/CFS eftersom mina symptom stämmer väl överens med kriterierna för den diagnosen. Har släppt tankarna kring det i perioder när jag mått bättre och återkommit till dom när jag blivit sämre igen. Det finns inget gehör för att ens prata om den diagnosen här i Sundsvall. Ingen av läkarna jag träffat har velat prata om det utan suckat lite när jag sökt svar på varför jag inte har blivit frisk än. Lite "lilla gumman, den diagnosen är inte på riktigt" du vet.
Fröken Duktig

Anonym
2017-01-15 @ 01:57:58

Min fru är nämligen troligtvis sjukskriven med fel diagnos. Vi är rätt säkra på att det är ME/CFS efter att ha läst på om den. Hon stämmer in på alla symptom. Men det som jag tycker påminner om min frus situation är att om hon anstränger sig lite mer mentalt eller kroppsligt så kan det ta en vecka att återhämta sig. Jag tror ingen annan diagnos kan förklara detta. Hon lever dessutom med en ständig sjukdomskänsla (som en sorts känsla att hon är på vääg att bli sjuk). Samt kronisk trötthet och muskelvärk. Allt detta passar in på ME/CFS som inte är en psykisk diagnos utan en kroppslig autoimmun diagnos typ MS.

Linda
2017-01-21 @ 11:35:37

Anonym > hur länge har din fru varit sjuk? Ett diagnoskriterium som är viktigt är ju att det saknas stress och varningssignaler som talar för UMS. Annars påminner symptomen varandra väldigt väl. Lång återhämtningstid (ett kriterium som syftar på jämfört med friska) är även vanligt med UMS.




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0