Jag har sökt jobb. Tre stycken.

 

Arbetsträning har ju varit på tapeten ett tag för mig och eftersom jag har en anställning i kommunen och behöver prova att byta arbetsplats för att kunna komma tillbaka, blir de hela ett ganska stort projekt. Jag måste söka lediga jobb inom kommunen och gå på anställningsintervjuer om min kompetens matchar arbetets krav. Och om de anser att jag är en medarbetare som uppfyller kvalifikationerna har jag förtur gentemot sökande som inte redan är anställda av kommunen. Om det är arbete jag tror att jag klarar av. Många om finns alltså att ta hänsyn till.

 

En intervju är avklarad och det var längesen jag kände mig så pressad som då. Att framhäva mig själv är inte något jag är van vid att göra. Att ha åsikter och tankar kring allt möjligt som angår arbetet har jag inte övat på, på några år om man säger så. Att svara på hur jag kommer att hantera vissa situationer, hur stresstålig jag är, hur flexibel jag är, hur bra jag tar kritik... Mest pressad blev jag av frågan om hur mycket jag skulle kunna jobba om jag fick jobbet? Och hur snabbt kommer jag att kunna gå upp i tid om jag börjar på deltid? Och hur mycket är deltid då? Och informationen om att det här inte är en tjänst man sätter in en vikarie på. Vad svarar man på den?

 

Det lät som ett jobb som passar min kompetens. En spännande utmaning. Jag skulle tacka ja till det alla dagar i veckan om jag var frisk. Nu fick jag tacka ja till förslaget att den här chefen skulle ta kontakt med HUR, som sköter omplaceringar i kommunen, för att diskutera om det finns en lösning som innebär att jag arbetsprövar eller arbetstränar som steg ett. Dessutom blev jag tvungen att säga att jag faktiskt inte kan lova något när det gäller hur mycket jag kan jobba eller hur snabbt jag kan gå upp i tid. Jag har ju ingen aning om vad jag klarar. Jag vet vem jag var innan sjukdomen men inte vem jag har blivit nu. Inte hur jag kommer att hantera mina signaler i arbetet. Inte hur starka mina  symptom kommer att bli av att börja arbeta. Jag vill ju vara till lags och göra ett bra intryck och ett bra jobb om det blir aktuellt. Men det får faktiskt inte bli på bekostnad av min hälsa den här gången. Jag kan inte riskera att falla till botten igen. Det gör för ont att falla så hårt. Det tar för lång tid att kravla sig upp igen.

 

Så nu väntar jag på att någon ska höra av sig. Att få ett besked. Att eventuellt höra något från något av de andra två jobben, som troligtvis är mindre krävande. Vi får se var det leder.