Å jag reser mig igen. Jag reser mig igen...

Förra veckan hade jag ju några tuffa återhämtningsdagar och jag hann väl aldrig bli riktigt fit for fight innan julen drog igång. Gjorde typ allt tokigt. Kunde inte förstå vilken avfart jag skulle ta på E4 trots att jag kört där tusen gånger. La mina varor i nån annans vagn på ICA. Tyckte det var väldigt märkligt att det låg saker där som jag inte hade tagit och lagt i vagnen innan det kopplade. Kom hem med varorna och fick den där känslan av att inte fatta hur jag ska göra. Kunde liksom inte få in varorna i kylen. Hade typ glömt hur man gör. Och så vidare...

 Själva julen flöt på som den skulle. Vi är en stor familj/släkt som firar tillsammans och det är såklart trevligt men bullrigt. Syrran hade ordnat så fint. Det var som att komma till Ernst och fira jul. Hennes hem är som en inredningstidning. Maten smakade bra och julklappar blev det, precis som vanligt. Vi kom hem ovanligt tidigt och jag var i relativt god form när vi kom hem. Med andra ord, vi hade en god jul.

 Sen gick, inte helt oväntat, luften ur mig igen. Men det envisas med att komma en eller två dagar efter att det har varit lite för mycket. Det gör att jag har svårt att parera. Jag vet inte när jag överanstränger mig eftersom jag inte känner det direkt. Jag blir trött såklart, men det är ju ett normaltillstånd för mig nu. Det riktiga raset kommer senare. Så nu har det varit till att först ligga ett par dagar, sen avancera till sittande i soffan och vid bordet. Igår gick jag ut en kort stund och idag tog jag en promenad även om den blev kort. När jag vaknar på morgonen och äter frukost och sen tittar mig i spegeln och tänker "man kanske skulle ta och borsta håret", då vet man att man är på bättringsvägen igen. Och när man orkar skriva igen såklart.

 
Jag har mått jäkligt dåligt nu men jag måste ändå säga att det inte varit som förut.
 
Svackorna är kortare och verkar komma mer logiskt. Förut blev jag så himla dålig ibland utan att kunna se anledningen. Nu tycker jag att det har börjat följa ett mönster. Jag hoppas det i alla fall. För om man kan förutspå svackor utifrån aktiviteter så har man ju åtminstone ett val. Man kan aktivt välja om aktiviteten är värd några riktiga skitdagar. Under hösten gjorde jag i princip ingenting och mådde också mindre dåligt än på länge. Sen kom det aktiviteter som jag inte ville skippa och då kom bakslaget som ett brev på posten. Tråkigt men ändå skönt med någon slags logik i eländet.
 
En annan sak jag tänkt på är att trots att jag blir väldigt dålig ibland så blir jag inte så dålig att jag inte orkar stå upp den stund det tar att duscha. Det var realitet under varje svacka ända fram till i våras. De första tre åren av min sjukdomstid alltså...  
 
Dessutom, inte på långa vägar lika nedstämd som tidigare.
 
Det är svårt att vara positiv när man upplever att man går en sträcka och känner att nu mår man bättre, sedan backar man i måendet och finner sig själv promenerandes samma sträcka igen och igen. Det är då man måste titta lååååångt bak i tiden för att se ett positivt mönster. Man kan liksom inte titta tillbaka en månad och se sina framsteg utan det handlar mer om halvår och år bakåt i tiden. Men det får vara så nu. Det finns inget alternativ. Så jag fortsätter att ta mina myrsteg framåt. Ett steg i taget...
 
Kram på er!
 

Kent

Åhh, lyckades på något vis just radera en långt inlägg. Det här blir nog en förkortad version är jag rädd...

Världens bästa överraskning. En helg i Stockholm bara jag och maken. Konsertbiljetter till ett band som har följt med sen gymnasietiden. Så många låtar med egna minnen. Minnen av händelser och människor i mitt liv. Vissa har passerat medan andra har blivit kvar. Vissa människor lämnar bara efter sig minnen medan andra fortfarande saknas. Vissa låtar väcker minnen om nattliga, viktiga samtal i en studentlägenhet (Om du läser Anna, minns du?). Andra låtar väcker minnen om resor, fester och vänner. "Utan dina andetag" den kanske viktigaste låten som jag sjöng hellre än bra till maken på vårt bröllop. Tänk att musik kan väcka så mycket i oss. Fantastiskt är vad det är.

Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka under konserten utan lät dom rinna fritt. För att minnen väcktes, för att det var så bra, för att jag fått den här presenten av min familj. Dom visste att jag skulle älska den. Men också för att jag faktiskt var där. Mitt i allt ljud och ljus. Bland tusentals andra. Det var inte självklart att det skulle fungera för mig, men nu fungerade det. Och jag kunde njuta av det. Ingen ångest och ingen panik, förutom en känsla av att den kanske var på väg i en proppfull tunnelbana. Men jag hanterade det.
 
Vi var taktiska såklart. Vilade mig i form innan resan. Sov på tåget, letade lugn restaurang, vilade på rummet, gick och la oss direkt efter konserten och riktigt tidigt andra natten. (Och jag kan inte låta bli att tänka; kan man verkligen bli frisk i Stockholm? Så mycket folk, så trångt, så mycket ljud och stress...) Men en sån här sak kan ju inte gå obemärkt förbi såklart. Trött som en tokig och mestadels liggande på soffan måndag och tisdag. Ångest och nära till tårar när de sista julklapparna skulle inhandlas igår. Men det var så värt det den här gången. Jag brukar ju vara noga med att välja mina aktiviteter eftersom det brukar komma surt efter och den här grejen skulle jag ha valt alla dagar i veckan.
 
Helt magiskt. Tack familjen!

Överraskad av maken och barnen

Skriv inläggstext 

Jag fyller egentligen år i januari, men den här presenten går ju inte att skjuta upp så jag fick det här kortet av maken och barnen för ett tag sedan. Jag blev så glad och överraskad att jag började gråta. Dels för att jag verkligen vill se Kent en sista gång och för att jag känner att jag mår så pass bra att jag tror och hoppas att jag kommer att orka en konsert, dels för att jag ska få åka bort några dagar och njuta av hotell och god mat med min man och dels för att jag blev så himla överraskad helt enkelt.
Vi åker tåg imorgon och kommer hem på lördag. Jag har varit ensam hemma hela dagen och har hunnit packa i lugn och ro. Nu ska jag bara vila mig i form tills imorgon och ladda för de här dagarna. Jag ska släppa allt vad arbetsträning, rehabfolk och kommunfolk heter och återuppta dom tankarna först på måndag.
Ha det bra för det ska jag ha!
Kram på er!

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0