I am Skalman...

På en av mina promenader för ett tag sedan låg den här lille mannen plötsligt på vägen mitt framför mig. Som en påminnelse liksom. En påminnelse om hur man måste leva när man har utmattningssyndrom. Kanske behöver man den här påminnelsen allra mest nu, när man är på väg att må bättre. När man kan göra en del saker utan att konsekvensen kommer direkt. När konsekvensen kanske kommer senare på eftermiddagen, eller dagen efter.

Någon beskrev  i en text jag läste igår, hur det känns att vara sjuk i utmattningssyndrom och det var ungefär så här; Tänk dig att du har tagit en eller två sömntabletter. Dessutom har du på dig en onepiece som väger 30-40 kilo och samtidigt måste du gå runt och göra saker. Som att tvätta, laga mat, handla, ta hand om barn och diska... Det var en ganska bra beskrivning av hur otroligt tung, förvirrad och ofokuserad man kan känna sig när man mår riktigt dåligt. När man mår så behöver man ju ingen påminnelse i form av en Skalman. Då vet man ju att man måste vila, typ hela tiden, ändå. För man orkar ju inget annat.


Den här sommaren har varit den solklart bästa perioden sedan jag blev sjuk för drygt tre år sedan. (Om man bortser från utsättning och insättning av mediciner förstås.) Min upplevelse är att det har vänt på riktigt nu. Jag vet att jag har skrivit så förr och blivit överjävligt sjuk igen, men jag tror att det är annorlunda den här gången... Jag både orkar mer och behöver färre och kortare återhämtningstillfällen nu än tidigare. Och, jag är gladare än på åratal. Jag kan umgås med folk kortare stunder utan större konsekvenser om jag bara tar min vilostund efteråt. Ibland räcker det att snabbvila och ta micropauser som andra kanske inte ens märker av. Jag kan vara bland folk, om bara öronpropparna är i. Det är då det är lätt hänt att glömma att jag fortfarande måste vara som Skalman. Jag måste fortfarande både vila och äta med jämna mellanrum, annars kommer smällen senare på dagen eller dagen efter.
 
Jag var på två fotbollsmatcher i rad igår när sonen spelade cup. Mellan matcherna tog jag tillfället i akt och satte mig bakom ett tält med öronproppar i och solglasögon på (det hade jag förresten hela dagen och det rekommenderara jag starkt även om det inte ens är soligt). Ensamhet och tystnad en stund för att sen orka se match två. Förmodligen hade jag orkat igenom dagen utan den vilan, för jag kände inget stort behov av vila just då, men kanske hade min dag idag varit förstörd då. På kvällen efter matcherna var jag trött och blev tvungen att vila ett par timmar på sängen, men det gjorde inget. Det är en taktik som funkar och då får det bli så jag måste göra. Mat-aktivitet-vila, mat-aktivitet-vila... Inte glömma. Då går det åt pipsvängen.
 
Nu när jag är gladare igen märker jag också att det är lätt hänt att glömma bort att vila när jag gör något jag tycker känns roligt. Eller att jag får lust att skita i vilan eftersom jag inte vill lämna en trevlig situation. Det hände aldrig förr. Då när inget var roligt.
 
Idag kände jag att jag, kanske inte direkt ville, men jag hade i alla fall inget emot att åka på Ica. Allt kändes bra tills jag kom till kassan. Det blev kö bakom och stresspåslaget var ett faktum. Halsen snördes åt och jag blev fylld av ångest. När jag kom hem behövde jag verkligen vila en stund. Men efter vilan kändes det bra igen. Så just nu känner jag mig så otroligt tacksam för att jag fick chansen att byta min antidepressiva medicin en tredje gång. Jag tror att det gjorde susen. I och för sig kände jag mig piggare redan i början av sommaren, men när jag bytte medicin, blev det en markant förändring till det bättre efter bara en vecka. Och sömnlösheten som jag beskrev i förra inlägget lyser med sin frånvaro. Sover nu gott utan sömnmedel sen åtminstone fyra nätter tillbaka. Jag håller alla tummar och tår för att det ska hålla i sig, nu när hösten kommer och med den alla vardagskrav som skjutsning, handling, städning och läxor. Den här hösten känns det som om jag har bättre förutsättningar än jag har haft på väldigt länge att klara vardagen hemma och dessutom ha lite energi över. I så fall tänker jag mig arbetsträning och lite mer fysisk träning igen. Det kan min kropp verkligen behöva. Men nu ska jag inte gå händelserna i förväg. Jag har gjort det förr och blivit väldigt besviken. Men jag hoppas...
 
Skalman har lyckligtvis hittat hem igen. Det var svägerskan, tillika grannens sötnöt till pöjk, som hade tappat honom ur vagnen på sin promenad.
 
Ta hand om er!
Emmy
2016-08-09 @ 18:11:27

Blir så glad för din skull att du mår bättre. Härligt att höra! Det finns hopp :)

Svar: Tack och kram!
Fröken Duktig

bylittlenea.blogg.se
2016-08-09 @ 18:39:42
URL: http://bylittlenea.blogg.se/

Så härligt att du känner en vändning och en positiv förbättring. Jag håller tummarna för att du får fortsätta så. Framåt och vidare :)

Svar: Tack snälla du!
Fröken Duktig

Tankar om utmattning
2016-08-10 @ 12:55:54
URL: http://tankaromutmattning.blogspot.se

Har du sett det här?!

http://livetsbilder.blogspot.se/2016/08/nu-tar-vi-plats.html

Dela med dig av din vardag som sjuk, sjukskriven och visa att vi är precis lika bra som alla andra. Livets bilder har dragit igång en insamling av berättelser och vardagsskildringar. Alla som vill vara med och bidra är varmt välkomna. Behöver inte alls vara något långt, men tillsammans kan vi göra skillnad! Jag är med, är du? Mitt inlägg har jag här,

http://tankaromutmattning.blogspot.se/2016/08/mitt-bidrag-till-insamlingen.html

Kram!

Svar: Japp, har delat med mig nu. Tack för att du uppmärksammade mig på det.Kram!
Fröken Duktig

Anonym
2016-08-11 @ 15:54:40

Ibland, när jag mår som sämst!
Kan jag känna att jag egentligen borde vara tacksam över dom stunderna när ångesten inte river sönder mig, när jag klarar av att gå till butiken. När jag orkar cykla en mil. Jag borde inte bry mig så mkt om vad folk tycker.. Vara stolt över vad jag klarar. Och INTE klarar. Det är okej ändå.
Men de stunder jag mår lite bättre tänker jag på allt det där som vanliga människor gör.. Och så tar jag för givet allt det där som ju inte alls är så självklart, inte för mig.




Svar: Jag vet, visst är det svårt. Man vill alltid lite mer än vad som fungerar. Det är den här nedrans acceptansen...
Fröken Duktig

Svintoflickans.blogg.se
2016-08-22 @ 11:43:41

Blir väldigt berörd
Har fått veta att jag har utmattning fast att jag själv tror att jag är hjärtsjuk
Hjärtklappning ock alla säger promenader är bra men efter dem får jag ännu mer hjärtklappning
Ångest
O halsont o klump ont
Å nacke
Å jag har så svårt att tro på stt man kan bli såhär sjuk av utmattning
Så gav mig lite hopp här att läsa
Kanske överlever jag
Kram

Svar: Åh, du kommer att överleva. Jag har också så många gånger trott att jag måste ha en fysisk sjukdom. Så här sjuk kan man inte vara annars. Men inget har hittills hittats. Iblan tänker man att man ska dö, men man gör inte det. Man tar sig igenom.Ta hand om dig!
Kram
Fröken Duktig




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0