Det går upp och det går ner...

 

Förra veckan började jag känna mig tröttare igen. Precis när jag hade skrivit ett så hoppfullt inlägg. Är inte det typisk? Man ska aldrig säga att det är bättre verkar det som. Då får man äta upp det. Hursomhelst, efter några dåliga dagar och en påföljande skiteftermiddag i soffan lyckades jag i fredags pallra mig iväg på en tjejfest. Öronproppar i och ladda, ladda, ladda med vila inför kvällen. Det var trevligt men kvällen blev kort för mig. Allt ljud blev övermäktigt och jag fick smita undan ett par gånger innan jag gav upp och masade mig hemåt och kröp i säng. I lördags bjöd vi min bror och hans familj på middag. Det var trevligt och lugnt. Barnen åt och sen gjorde de annat så vi vuxna fick sitta och prata i lugn och ro. Det klarade jag av bättre även om jag kände att jag liksom sjung på den sista refrängen mot slutet av kvällen. Men ibland måste man ju göra saker ändå. Saker som kan ge energi, och att vara med goda vänner borde ju vara bra tycker jag. Men igår kände jag mig helt urlakad. Blir så attans trött av att vara social. Att lyssna och prata. Hitta samtalsämnen. Vara engagerad. Försökte därför hålla mig så ensam jag kunde större delen av dagen då jag kände att alla symptom var på väg att ta över.
 
Fördelen med svackorna nuförtiden är att de sällan är lika långa och djupa som de brukade vara förr. Det ser jag som ett gott tecken. Dessutom känner jag när kroppen liksom förvarnar mig. Huvudvärk, spänningar i axlar och nacke, krypet i överkroppen som varnar för att ångesten är på väg, dubbelslag och hjärtklappning, värre strypkänsla än vanligt och allt sånt. Och så blir jag så in i helskotta trött i huvudet och i kroppen. Vill bara lägga mig ner. Då gäller det att jag står upp för mig själv och lyssnar på varningssignalerna istället för att jag agerar utifrån det jag egentligen hade planerat. Då måste jag ge mig själv ensamhet, tystnad, vila i någon form. Annars blir jag helt enkelt jäkligt dålig och det blir långvarigt.
 
Jag vet att jag har passerat min gräns när jag desperat börjar titta mig omkring efter någonstans att ligga ner medan paniken växer i kroppen. Det händer fortfarande då och då. Typ idag. Det positiva är att nuförtiden kan det räcka att vila ett tag så fungerar kroppen igen. Så var det verkligen inte förr. Bara i våras behövdes ofta flera dagars vila för att komma på fötter. I vintras handlade det om veckor.
 
Hade tänkt gå på en fotbollsmatch ikväll, men jag måste faktiskt stå över. Det kommer inte att fungera. Om det fungerar kommer jag att bli sämre efteråt. Jag känner att det är så. Texten på bilden ovan stämmer väldigt ofta för oss som är sjuka i utmattningssyndrom:
 
Want to do something today?
Can´t. I did a thing yesterday...
 
Ta hand om er och kom ihåg att lyssna på era kroppar ni också. Och våga strunta i prestationskrav och vad alla andra tycker och tänker. Det jobbar jag på...
Kram!
 
Sara
2016-08-15 @ 16:19:26
URL: http://https://sarasekonomi.wordpress.com

Du skriver så bra, så att man förstår bättre! Hoppas det känns bättre!

Svar: Tack snälla du!
Fröken Duktig

Mia
2016-08-15 @ 17:19:02

Jo precis, så är det! Vi måste stå på oss, och lyda kroppen. Inte bara lyssna på den... Alldeles oavsett vad andra tycker eller har för idéer om hur vi ska bli friska. Har precis suttit och haft motsvarande samtal med min kurator, om vikten av att faktiskt vila och avstå vare sig man vill eller inte.

Svar: Tyckte din kurator att vi skulle vila och avstå från saker? Ibland hör man att man ska utmana sig själv och sån skit. Det kanske funkar vid depression. Men inte vid utmattningssyndrom. Det har blivit min fasta övertygelse.Kram
Fröken Duktig

Amelie
2016-08-15 @ 18:42:48

Jag vill bara tacka dig för att du delar med dig om dina erfareneheter. Jag fann din blogg ganska nyligen, och läsningen har hjälpt mig att sluta klanka ner på mig själv och förstå och tillåta mig själv att vila och återhämta mig. Jag befinner mig just nu i början av din sjukdomsprocess och har väl egentligen varit där hela mitt liv, men känner ett hopp om att de kanske kan bli bättre i framtiden om man vilar och ser att det inte kommer va en tablett utan arbetet med mig själv som gör att orken kommer bli bättre i framtiden. Du är en fantastisk människa och jag är tacksam att jag fått ta del av din berättelse, som hjälper mig. Tack!

Svar: Jag blir så oerhört glad om jag kan hjälpa en endaste människa. Tack för att du läser och vad roligt att mina texter ger dig nya insikter.Kram!
Fröken Duktig

Amelie
2016-08-15 @ 18:49:44

Tack för dina kloka ord. Du har fått mig att förstå hur viktigt det är med återhämtning, tidigare klankade jag bara ner på mig själv att jag var lat, självisk och sämre än alla andra. Tack för att du hjälpt mig förstå att återhämtning och prioritering av mig själv faktiskt är det enda sättet att bli bra. Tack och åter tack, läser din blogg och läker mina "sår" samtidigt i helvetet jag lever i med min utmattningsdepression som funnits där länge, men jag först nu på allvar är redo att försöka bli fri ifrån genom återhämtning å vila.. Styrke kram att du kommer klara dig och må bättre i framtiden!

Svar: Tack själv, för att du läser. Dina ord värmer verkligen. Ta hand om dig!
Fröken Duktig

bylittlenea.blogg.se
2016-08-15 @ 19:51:07
URL: http://bylittlenea.blogg.se/

Verkligen typiskt. Som att man jinxar det genom att prata högt om något som varit bra. Hoppas det ger sig snart så du kan fortsätta framåt och uppåt. För mig har ett problem varit att jag blivit ensam hemma många och långa stunder med vår 8-åring senaste tiden. Det större barnet kan själv gå hem till kompisar eller ut i parken. 8-åringen kräver mer närvaro och uppmärksamhet (som 8-åringar har rätt att få såklart). När det blivit många timmar oavbrutet har jag svårt att orka med lek, samtal eller ens titta på tv. Det är svårt att vila när ens barn sitter och väntar på att man ska komma och leka... Jag hoppas att skolstarten kan underlätta även om min man fortfarande har mycket att stå i även framöver. Så barnet får gott om lek och sällskap så vår samvaro blir mer kvalitativ och jag hinner både vila/återhämta och leka :) kram

Svar: Hoppas som sagt att skoltarten kan ge dig tid för återhämtning. Det behöver du så mycket.Kram
Fröken Duktig

Anonym
2016-08-16 @ 08:54:26

Känner igen mig helt. Börjar också orka göra något lite någongång ibland, med ångest och förlamande trötthet som påföljd. Tänkte tillbaka på hur livet var innan utmattningssyndromet slog ut hela systemet. Fattar inte idag hur det gick till att hålla det tempot. Ekorrhjulet snurrade som en centrifug.

Svar: Så tänker jag också. Hu fan gick det till? Tusen järn i elden. Man borde ha fattat själv att det inte skulle hålla i längden, men det var som att man fick tunnelseende på nåt vis.
Fröken Duktig

Anonym
2016-08-16 @ 10:43:20

Hej! Är oxå "tillbaka svängen" på utmattnings syndrom... Men en sak undrar jag, hur har din sambo/man tagit allt det? För jag har nämligen svårt att få min sambo att förstå och acceptera allt jag behöver och all trötthet med fria zoner... Vilket gör det väldigt svårt för mig att kunna koppla av 100%. Vi har 2 *2 barn ihop=4 alltså.

Svar: Jag är så lyckligt lottad när det gäller det. Min man har väldigt stor förståelse för vad jag behöver. Han vet att jag gör så mycket jag kan och orkar och jag känner att han tycker att det är bra nog. Nu har vi ju två barn och dom är ganska stora, så det är nog svårare ju yngre barnen är skulle jag tro. Hoppas att du kan få den förståelse du behöver. Be honom läsa lite kanske? Så kanske han förstår mer.
Fröken Duktig

Anonym
2016-08-16 @ 21:45:45

Kanske fått förfrågan förut men du misstänker inte att du har ME. Tänkte om pillerna du tar i slutändan gör dig sämre för att du kan pressa på mer när du har högre dopaminhalter men inte behandlar inflamationen. En tanke jag själv har och är villrådig kring. Kram!

Svar: Jag har tänkt den tanken många gånger. Jag har läst och funderat och tagit upp saken med min läkare. Men ingen tycker att det är värt ens att prata om. Den här sommaren har jag mått bättre än på länge och då har jag släppt tanken om ME eftersom jag har orkat göra mer än vanligt. ME är ju ingen sjukdom som det verkar finnas kunskap eller intresse av att prata om i läkarkåren verkar det som. Och jag hoppas ju att dom har rätt, att det "bara" är utmattningssyndrom och depression och att det kommer att bli bättre och bättre med tiden. Kram
Fröken Duktig

Mia
2016-08-17 @ 11:20:00

Nu kan jag inte svara på ditt svar på min kommentar, så det blir här. Just precis, min nuvarande kurator tycker att man ska vila och inte utmana sig. Man ska inte öka aktivitet och belastning på hjärnan förrän man stabilt har blivit bättre. Och att det görs fel när man tror att man kan öva/träna bort symtom vid utmattningssyndrom. Vi får ju ångest mm för att hjärnan har kortslutning! Vid depression är det ju lite annorlunda, har man inte det är ju problemet att man vill För mycket och behöver bromsas. Jag har haft 2 kuratorer och en psykolog innan som drivit på mig, och uppmuntrande mig att "göra det jag känner för". Det gjorde att jag fick en kraftig försämring som tog 6 mån att komma ur. Nu är det istället min doktor som driver på, hon och kuratorn är inte överens om hur jag ska rehabilitera... Det är dock även min fasta övertygelse efter 1,5 år av trial and error att pacing och hushålla med resurserna är det enda som ger förbättringar. Jag litar på min kurator, hon har så mycket erfarenhet av hjärntrötthet och hjärnskador (som ju detta är). Sedan är det piss att inse att man inte kan gå på fest för kompisen som ska flytta, ens en timme. Eller gå på teater. Eller cykla till en loppis 4 km bort. Fast Nan i själen mår bra av det. Stå på dig! Kram!

Svar: Tack, det är precis så jag känner också. Och mina senaste läkare tycker också så. De två första jag hade tyckte man skulle utmana. Kanske en av anledningarna till att sjukdomen är så långvarig. Höll ju på med allt möjligt som jag bara mådde skit av i nästan två år först. Först när jag slutade med allt det började det vända...
Fröken Duktig

Anette
2016-08-25 @ 10:47:03

Hej! Jag behöver komma i kontakt med dig. Kan du vara jättesnäll och kontakta mig? vildljung@gmail.com

Helena
2016-08-26 @ 22:14:26
URL: http://livetuppochnerblog.wordpress.com

Fick också energi av att träffa släkt och vänner :), men det blev lite för mycket av det goda. Det blev ett litet bakslag efter semestern tyvärr. Har umgåtts väldigt mycket med folk under sommaren, men nu försöker jag varva ner och vara själv en del. Visst är det skönt att det bara tar nån dag att återhämta sig nu jämfört för ett tag sen då det behövdes flera dagar :). Sakta men säkert kommer vi framåt :). Kram

Svar: Ja det är en kortare återhämtning. Det måste vara ett gott tecken. :)
Fröken Duktig

Sara
2016-09-02 @ 12:34:32
URL: http://utbrandheten.blogg.se

Hej. Oj, vad jag känner igen mig. Det är en ständig balansgång det där med aktivitet och vila. Ibland orkar jag vara social och göra flera saker under en vecka och nästa vecka är det total tystnad och vila som gäller. Men det är ju underbart att bli bättre på att känna igen vad som händer och att ha kortare återhämtningsperioder. Lycka till!

Svar: Tack!
Fröken Duktig




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0