Att känna känslor igen...

 

 
 
Det är svajigt nu. Upp och ner på gott och ont. Min tidigare medicin (Venlafaxin) gjorde mig ganska avtrubbad. Jag var varken glad eller ledsen. Nästan aldrig arg eller irriterad. Mestadels likgiltig. Det var skönt att bli likgiltig när jag började med medicinen för ett år sedan. Allt var bättre än att behöva kastas in och ut ur panikattacker och ångest hela tiden. Men likgiltighet fungerar ju inte i det långa loppet.
 
Känslan av likgiltighet var en av biverkningarna av Venlafaxin som jag kände att jag ville komma ifrån. Som jag inte kunde stå ut med i längden. Inte nu när jag mår lite bättre i allmänhet. Jag orkar lite mer nu och drabbas faktiskt ganska sällan av panikångest. Tyvärr verkar det ändå bli en långdragen depressionsbehandling som jag inte är redo att avsluta ännu. Därför ville jag prova en annan antidepressiv medicin för att slippa biverkningarna. Venlafaxin fungerade bra mot ångest och den hjälpte mot de mörkaste tankarna. Jag blev liksom "neutral". Grå istället för svart. Så som allt var då, när jag började med den, var det bra. Nu när jag har satt ut den, och satt in en annan medicin (Voxra) kan jag plötsligt känna saker igen. Tårarna stiger i ögonen titt som tätt. Både sorgliga, otäcka och vackra saker gör mig gråtmild. Musik, nyheter, filmer, misslyckanden och trötthet. Jag blir ledsen när jag märker att jag ändå inte orkar som jag trodde och ville att jag ska göra. När jag känner att jag fortfarande måste leva randigt, med aktivitet följt av vila. Då blir jag känslosam och börjar kanske gråta. Jag blir irriterad på saker som jag inte brukar reagera på. Sånt jag inte brytt mig om på flera år. Jag blir arg när det jävlas för mig. Jag blir glad ibland också. Jag kan skratta åt saker på riktigt. Vid tillfällen där jag under flera år dragit på munnen på låtsas för att andra verkar tycka att det är roligt och för att man borde skratta, händer det att jag skrattar på riktigt nu. Jag känner mig pigg korta stunder (för att vara jag) och jag blir galet trött. Stabil är alltså inte ordet för mitt mående just nu. Men jag är hellre grådmild, glad, överväldigad, irriterad, känslosam och arg än likgiltig och håglös. Det är skönt att känna något igen. Faktiskt.
 
Förmodligen är den här nya känslosamma Malin en produkt av Voxra, som ju är en dokumenterat uppiggande antidepressiv medicin, i kombination med att jag lämnat Venlafaxin bakom mig. Jag orkar lite mer nu än tidigare och känner att jag ibland kan göra två aktiviteter efter varandra utan att behöva vila emellan. Men sen måste jag oftast lägga mig en stund. Förut var intervallet en aktivitet, men nu är det två. Det är positivt. Sömnen är störd av den nya medicinen och jag måste ta dubbel dos av sömnmedicinen för att få sova hyfsat. Ändå vaknar jag många gånger per natt. Men just nu känns det som att jag får ta det onda med det goda. Lite mer energi i kroppen och ett nytillkommet känsloliv på pluskontot och viss sömnlöshet på minuskontot kan nog sammanfatta nuläget.
To be continued...
 
Ta hand om er!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Anonym
2016-08-01 @ 21:01:00

känner igen mig

Svar:
Fröken Duktig

Anonym
2016-08-02 @ 09:38:50

Din blogg skulle läsas av doktorer och försäkringskassan. Du beskriver så bra hur det är.

Svar: Åhh tack! Det var en fin komplimang tycker jag. Kram
Fröken Duktig

Anonym
2016-08-02 @ 09:52:01

Du Malin jag känner igen mig. Denna känslo-bergochdalbana är en del av tillfrisknandet också inte bara en konsekvens av mediciner. Jag tror själen orkar känna igen efter att tvingats att stänga av. Ett friskhetstecken alltså! Kram

Svar: Jag tror att du har rätt. Kram på dig också!
Fröken Duktig

Helena
2016-08-03 @ 22:05:14
URL: http://livetuppochnerblog.wordpress.com

Visst är det härligt att det ändå börjar gå lite åt rätt håll ändå :), det är små små steg man får ta. Jag tänker ofta på det att det ändå går åt rät håll även om det går väldigt sakta, men det får göra det helt enkelt. Hoppas du får ordning på sömnen så småningom, det tar antagligen ett tag, det gjorde det för mig i alla fall. Vi får vara glada för dom små stegen, :), kram

Svar: Ja det är det. Förut har jag haft svårt att se framstegen eftersom det har varit så djupa svackor hela tiden. Så fort man trodde på förbättringar kastades man tillbaka. Men nu sen i våras känner jag att jag har tagit ett stort steg som har känts mer varaktigt än tidigare. Så skönt. Nu har jag dessutom sovit hyfsat tre nätter i rad utan sömnmedicin så kroppen börjar vänja sig vid voxra verkar det som. Och inga utsättningssymptom kvar. Nu funkar mirtazapin att sova på igen. Så ett steg i taget. 😊
Fröken Duktig

Helena
2016-08-22 @ 15:33:38
URL: http://livetuppochnerblog.wordpress.com

Härligt, :),litet steg i taget :), kram

Olivia
2017-05-06 @ 21:03:44

Tack snälla för det här inlägget. Ditt inlägg gjorde mig lättad då jag kämpar med känslorna pga medicin. Många stora kramar

Svar: Vad roligt att mina texter kan hjälpa dig. Kram på dig!
Fröken Duktig




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0