Att välja...

Någon sa att när man är sjuk i utmattningssyndrom eller depression ska man göra det man mår bra av. "Gör mer av det som funkar. Gör mer av det du mår bra av. Då läker du."

Som att sitta på en brygga och dricka kaffe och njuta av solen, tystnaden och en kopp kaffe. Vila bort spänningar och huvudvärk efter något som varit ansträngande.

 
Undrar varför det är så svårt för mig att göra det som jag mår bra av? Att till exempel välja och välja bort ger så dåligt samvete. 
 
Ibland vill jag inte välja bort saker för att jag brukade tycka om dem, förut. Innan sjukdomen. Kanske kommer det att fungera bra just idag? Fast oftast vet jag i förväg när det inte kommer att fungera. Men jag kanske gärna vill tro att det ska göra det när det kommer till kritan. Eller också får jag helt enkelt inte ur mig det där fördömda nejet. Ibland vill jag inte välja bort saker för att jag känner mig dum, taskig eller lat. Mot den egna familjen eller andra, utanför familjen. Men ibland vill jag välja bort saker för att jag vet att jag kommer att må sämre efteråt. Och för att jag vet att jag inte kommer vara ett trevligt sällskap.
 
Man går på en tillställning för att det känns som en viktig tillställning (och kanske för att inte göra andra besvikna). Väl där känner man att man bara sänker stämningen med sitt dåliga mående. Man förmår inte delta. Man tänker att man ska försöka vara social. Det som man var så bra på förr. Då, när man kunde bli nedsläppt i vilket sällskap som helst och liksom bara småprata med folk. Utan större ansträngning. Och så går det inte. Inget samtalsämne kommer upp i huvudet. Inte ens bland de människor man annars brukar vara bekväm med. Och absolut inte bland folk man träffar sällan. Om de andra pratar, vilket man innerligt hoppas att de ska göra, så orkar man inte koncemtrera sig och hänga med i samtalet eller försöka svara eller göra ett inlägg. Man går på toa väldigt länge och när man  kommer ut försöker man se normal ut medan man i själva verket inte vet var man ska göra av sig själv. Man får ångest. Kanske till och med panik och känner att man inte passar in.
 
Ibland känner jag att jag har tappat hela min jävla sociala kompetens. Jag försöker bara hålla mig undan så gott det går för att andra inte ska tycka att det blir för jobbigt att ha mig omkring. Folk säger att jag inte är jobbig. Att jag inte är till besvär. Men det är klart som fan att det är besvärande att ha någon som inte funkar socialt omkring sig. Det fattar jag ju. Andra kanske till och med uppfattar mig som otrevlig när jag i själva verket bara är trött och ofokuserad. Och då får jag dåligt samvete igen. Tänk om andra tycker att jag har varit otrevlig, kort eller ointresserad av dem...
 
Ibland känner jag att det enklaste bara vore att stanna hemma. Ensam. Då behöver ingen besväras av mitt mående och jag behöver inte anstränga mig så in i helskotta för att vara social. Men vänta nu, då kanske någon blir ledsen för att jag inte kom. För att jag valde bort...
 
Vissa dagar fungerar det sociala lite bättre. Inte bra kanske, men ok. Det kanske inte märks att det krävs ansträngning för att vara social. Men om jag ska vara helt ärlig är det bara i små sällskap där jag känner mig hemma och umgänget är kravlöst som jag kan slappna av helt. Om jag har en bra dag... Men det blir sakta bättre i alla fall. Så en dag kommer jag igen!
 
Ta hand om er och våga välja dina aktiviteter. Vi övar vidare på det tillsammans!
 
 

Det går upp och det går ner...

 

Förra veckan började jag känna mig tröttare igen. Precis när jag hade skrivit ett så hoppfullt inlägg. Är inte det typisk? Man ska aldrig säga att det är bättre verkar det som. Då får man äta upp det. Hursomhelst, efter några dåliga dagar och en påföljande skiteftermiddag i soffan lyckades jag i fredags pallra mig iväg på en tjejfest. Öronproppar i och ladda, ladda, ladda med vila inför kvällen. Det var trevligt men kvällen blev kort för mig. Allt ljud blev övermäktigt och jag fick smita undan ett par gånger innan jag gav upp och masade mig hemåt och kröp i säng. I lördags bjöd vi min bror och hans familj på middag. Det var trevligt och lugnt. Barnen åt och sen gjorde de annat så vi vuxna fick sitta och prata i lugn och ro. Det klarade jag av bättre även om jag kände att jag liksom sjung på den sista refrängen mot slutet av kvällen. Men ibland måste man ju göra saker ändå. Saker som kan ge energi, och att vara med goda vänner borde ju vara bra tycker jag. Men igår kände jag mig helt urlakad. Blir så attans trött av att vara social. Att lyssna och prata. Hitta samtalsämnen. Vara engagerad. Försökte därför hålla mig så ensam jag kunde större delen av dagen då jag kände att alla symptom var på väg att ta över.
 
Fördelen med svackorna nuförtiden är att de sällan är lika långa och djupa som de brukade vara förr. Det ser jag som ett gott tecken. Dessutom känner jag när kroppen liksom förvarnar mig. Huvudvärk, spänningar i axlar och nacke, krypet i överkroppen som varnar för att ångesten är på väg, dubbelslag och hjärtklappning, värre strypkänsla än vanligt och allt sånt. Och så blir jag så in i helskotta trött i huvudet och i kroppen. Vill bara lägga mig ner. Då gäller det att jag står upp för mig själv och lyssnar på varningssignalerna istället för att jag agerar utifrån det jag egentligen hade planerat. Då måste jag ge mig själv ensamhet, tystnad, vila i någon form. Annars blir jag helt enkelt jäkligt dålig och det blir långvarigt.
 
Jag vet att jag har passerat min gräns när jag desperat börjar titta mig omkring efter någonstans att ligga ner medan paniken växer i kroppen. Det händer fortfarande då och då. Typ idag. Det positiva är att nuförtiden kan det räcka att vila ett tag så fungerar kroppen igen. Så var det verkligen inte förr. Bara i våras behövdes ofta flera dagars vila för att komma på fötter. I vintras handlade det om veckor.
 
Hade tänkt gå på en fotbollsmatch ikväll, men jag måste faktiskt stå över. Det kommer inte att fungera. Om det fungerar kommer jag att bli sämre efteråt. Jag känner att det är så. Texten på bilden ovan stämmer väldigt ofta för oss som är sjuka i utmattningssyndrom:
 
Want to do something today?
Can´t. I did a thing yesterday...
 
Ta hand om er och kom ihåg att lyssna på era kroppar ni också. Och våga strunta i prestationskrav och vad alla andra tycker och tänker. Det jobbar jag på...
Kram!
 

I am Skalman...

På en av mina promenader för ett tag sedan låg den här lille mannen plötsligt på vägen mitt framför mig. Som en påminnelse liksom. En påminnelse om hur man måste leva när man har utmattningssyndrom. Kanske behöver man den här påminnelsen allra mest nu, när man är på väg att må bättre. När man kan göra en del saker utan att konsekvensen kommer direkt. När konsekvensen kanske kommer senare på eftermiddagen, eller dagen efter.

Någon beskrev  i en text jag läste igår, hur det känns att vara sjuk i utmattningssyndrom och det var ungefär så här; Tänk dig att du har tagit en eller två sömntabletter. Dessutom har du på dig en onepiece som väger 30-40 kilo och samtidigt måste du gå runt och göra saker. Som att tvätta, laga mat, handla, ta hand om barn och diska... Det var en ganska bra beskrivning av hur otroligt tung, förvirrad och ofokuserad man kan känna sig när man mår riktigt dåligt. När man mår så behöver man ju ingen påminnelse i form av en Skalman. Då vet man ju att man måste vila, typ hela tiden, ändå. För man orkar ju inget annat.


Den här sommaren har varit den solklart bästa perioden sedan jag blev sjuk för drygt tre år sedan. (Om man bortser från utsättning och insättning av mediciner förstås.) Min upplevelse är att det har vänt på riktigt nu. Jag vet att jag har skrivit så förr och blivit överjävligt sjuk igen, men jag tror att det är annorlunda den här gången... Jag både orkar mer och behöver färre och kortare återhämtningstillfällen nu än tidigare. Och, jag är gladare än på åratal. Jag kan umgås med folk kortare stunder utan större konsekvenser om jag bara tar min vilostund efteråt. Ibland räcker det att snabbvila och ta micropauser som andra kanske inte ens märker av. Jag kan vara bland folk, om bara öronpropparna är i. Det är då det är lätt hänt att glömma att jag fortfarande måste vara som Skalman. Jag måste fortfarande både vila och äta med jämna mellanrum, annars kommer smällen senare på dagen eller dagen efter.
 
Jag var på två fotbollsmatcher i rad igår när sonen spelade cup. Mellan matcherna tog jag tillfället i akt och satte mig bakom ett tält med öronproppar i och solglasögon på (det hade jag förresten hela dagen och det rekommenderara jag starkt även om det inte ens är soligt). Ensamhet och tystnad en stund för att sen orka se match två. Förmodligen hade jag orkat igenom dagen utan den vilan, för jag kände inget stort behov av vila just då, men kanske hade min dag idag varit förstörd då. På kvällen efter matcherna var jag trött och blev tvungen att vila ett par timmar på sängen, men det gjorde inget. Det är en taktik som funkar och då får det bli så jag måste göra. Mat-aktivitet-vila, mat-aktivitet-vila... Inte glömma. Då går det åt pipsvängen.
 
Nu när jag är gladare igen märker jag också att det är lätt hänt att glömma bort att vila när jag gör något jag tycker känns roligt. Eller att jag får lust att skita i vilan eftersom jag inte vill lämna en trevlig situation. Det hände aldrig förr. Då när inget var roligt.
 
Idag kände jag att jag, kanske inte direkt ville, men jag hade i alla fall inget emot att åka på Ica. Allt kändes bra tills jag kom till kassan. Det blev kö bakom och stresspåslaget var ett faktum. Halsen snördes åt och jag blev fylld av ångest. När jag kom hem behövde jag verkligen vila en stund. Men efter vilan kändes det bra igen. Så just nu känner jag mig så otroligt tacksam för att jag fick chansen att byta min antidepressiva medicin en tredje gång. Jag tror att det gjorde susen. I och för sig kände jag mig piggare redan i början av sommaren, men när jag bytte medicin, blev det en markant förändring till det bättre efter bara en vecka. Och sömnlösheten som jag beskrev i förra inlägget lyser med sin frånvaro. Sover nu gott utan sömnmedel sen åtminstone fyra nätter tillbaka. Jag håller alla tummar och tår för att det ska hålla i sig, nu när hösten kommer och med den alla vardagskrav som skjutsning, handling, städning och läxor. Den här hösten känns det som om jag har bättre förutsättningar än jag har haft på väldigt länge att klara vardagen hemma och dessutom ha lite energi över. I så fall tänker jag mig arbetsträning och lite mer fysisk träning igen. Det kan min kropp verkligen behöva. Men nu ska jag inte gå händelserna i förväg. Jag har gjort det förr och blivit väldigt besviken. Men jag hoppas...
 
Skalman har lyckligtvis hittat hem igen. Det var svägerskan, tillika grannens sötnöt till pöjk, som hade tappat honom ur vagnen på sin promenad.
 
Ta hand om er!

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0