Fröken Duktig fortsätter att vara duktig...

En vän sa till mig häromdagen att jag måste lära mig säga nej till mig själv först, för att kunna säga nej till andra när det behövs. Lära mig att se förbi saker jag inte gillar istället för att haka upp mig på dem för att kunna sätta gränser för mig själv. Låter det konstigt? Såhär tror jag att hon menade:
 
Jag sa att jag skulle säga nej till saker jag inte orkar, sen när jag mår bättre. Inte ta på mig uppgifter på föräldramötet eller i föreningslivet till exempel. Hon sa att jag måste börja med att säga nej till mig själv här hemma och vänja mig vid att saker inte blir som jag vill ha dom jämt. Till exempel säga nej till mig själv när jag känner att jag måste städa innan jag får sitta i soffan. Stå ut med att det är stökigt och ändå sitta i soffan. Det är inte så fint omkring mig som jag vill, men jag måste kunna vila ändå... Nej till att fixa tusen saker utan dåligt samvete. Ja till vila utan dåligt samvete. Känna avslappningen komma trots dammigt golv och prylar på bänken. Det här är skitsvårt för mig. Jag gillar ordning och reda. Alla saker ska ha en egen plats. Det är bara det att resten av familjen inte ligger på samma nivå som mig. Det skapar ju problem för mig. Inte för dom. Jag kanske har för höga krav. Inte bara på mig själv och på hur jag vill att det ska vara omkring mig utan kanske på min familj också? Jag vill ju inte att mina barn ska känna samma prestationskrav på sig som jag känner på mig. Jag vill ju inte föra över till dom att det är mitt sätt att leva som är rätt, när det uppenbarligen ledde mig så fel att jag blev så här sjuk av det. Utmattningssyndrom och depression. Sjukskriven i två år och fyra månader. Hittills... Då kanske det blir likadant för dom när dom blir stora.
 
Undrar varför jag blev så här? Vad kommer alla krav ifrån? Inte från min man eller mina barn i alla fall. De kommer ju från mig själv, det förstår jag ju nu. Men varför blev det så?
 
Vad jag har gjort idag, när jag kände mig hyfsat pigg på förmiddagen? Städat och dammsugit så att jag ska kunna sitta ner utan dåligt samvete ikväll såklart. Jag. Kan. Inte. Låta. Bli.  Får sån ångest då. Vilken knäppgök jag är. Vad är det för fel på mig som gör så här mot mig själv fast jag vet att det är kontraproduktivt.
 
Hälsningar från Fröken Duktig alias Prestationsprinsessan. Eller varför inte Perfektionisten...
Lagad :-)
2015-09-25 @ 19:41:40

Detta är absolut ingen kritik till dina föräldrar och kanske inte stämmer alls... men kanske kan detta vara en del i förklaringen till prestationsångesten.
Många, jag törs säga de flesta föräldrar berömmer gärna sina barn. T.ex. barnet visar en tecknining, föräldern svara å vilken fin teckning!
Detta är egentligen en bedömning som föräldern då gör. Teckningen var fin. Barnet känner sig duktig då det presterat bra.
Barnet lär sig cyckla. Föräldern: vad duktig du är! Återigen en bedömning. I all välmening säkert. Men. Vad händer när barnet trillar med cyckel? Är det inte duktigt längre? Bakom varje bedömning i form av t.ex. duktig lurar alltid en negativ bedömning.
Petra Kranz Lindgren har nyligen skrivit boken Med känsla för barnets självkänsla. Hon skriver mycket klokt i boken och resonerar bla kring det ovanstående.

Det är bla boken som gjort mig medveten om hur prestationsbunden jag är och hur värdelös jag känner mig om jag inte presterar bra.

Kanske är du uppfistrad på liknande sätt? Även om det varit i all välmening så kan ditt undermedvetna tolkat det som att du endast duger om du presterar bra?

Bara en tanke fr egen erfarenhet.

Svar: Hej!Tack för att du öppnar mina ögon igen. :) Jag har ju så klart tänkt mycket på det här och jag ska ärligt säga att jag inte minns riktigt hur det var med min mamma. Om jag fick beröm för prestationer, men det tror jag nog för hon har alltoid varit uppmuntrande och visat att hon varit stolt över oss barn och så. Men jag minns inte riktigt. Jag har tänkt fråga henne hur jag var som barn och hur vår relation såg ut ur hennes perspektiv, men jag vågar inte riktigt. Och jag vet inte varför där heller. Jag suger på att prata känslor i verkliga livet. Det är bara här där ingen vet vem jag är som jag vågar... Min pappa fick man aldrig beröm av oavsett prestation. Man lärde sig snarare att om han inte sa nåt så var det bra. Men jag har förstått som vuxen att det berodde på att han är lika dålig som jag på att prata om sånt. Eller sämre... Han ställde alltid upp rent praktiskt. Skjutsade och fixade och brydde sig om på det sätt han var bra på så jag har alltid känt mig älskad av honom ändå. Ja, det är många tankar som dyker upp när man ska försöka bena i sin situation. Tack igen för ditt engagemang.
Kram
Fröken Duktig

Anonym
2015-09-25 @ 20:26:13

Jag är precis likadan. Försöker låta bli, jag har blivit något pyttelitet bättre på det. Men det är ju skitsvårt! Haft fibromyalgi i tjugo år och utmattningssyndrom i ett och ett halvt år.

Svar: Vi är så himla många verkar det som. Herregud, var har vi lärt oss det här knäppa "perfekt-beteendet". Vi måste hitta ut!Kram
Fröken Duktig

Helena
2015-09-26 @ 10:53:07

Å vad jag känner igen mig i det här med städningen, du är absolut inte ensam. Precis som du kämpar jag med att låta bli, men det är så himla svårt att se ens fina hem förvandlas till ett lorthål.
Problemet är att jag orkar inte städa, min man hinner inte städa vilket leder till att det inte städas förutom när jag får psykbryt.
Jag är där nu. Det ligger smulor och damm överallt, toaletten behöver grovstädas vi har en strykhög som en skyskrapa osv osv. Det är nu jag försöker tänka att det är inte så farligt, folk dör faktiskt i världen så en dammråttsinvasion är ingenting.
Igår krackelerade jag och exploderade. Sexåringen spillde ut en hel tallrik med fil och russin på golvet, det var inte så farligt, men när jag kom ner på golvet för att torka upp såg jag alla fläckar på köksskåpen och hur kladdigt och dammigt golvet är, ja då brann det.
Så jag vet inte hur hälsosamt det är att gå runt och låtsas att jag klarar av stöket, när jag i själva verket vantrivs. Ett stort problem är att jag också är hemma så mycket, medan min man knappt är hemma i dagsljus. Så nu känner jag hur det otåligt fladdrar i bröstet, jag får spänningar i kroppen och kan inte tänka på annat.
Ursäkta att jag tar över titt forum lite, men det är så härligt att känna att här finns någon som förstår mig, att städning faktiskt kan handla om liv och död (även fast det inte är så hälsosamt kanske, så är det så verkligheten ser ut för mig idag).
Städhjälp vore ju en enkel lösning, men varje gång jag tar upp det blir min man defensiv och tar det som kritik att han inte städat (gudarna vet att han verkligen ställer upp i denna situation och att jag verkligen inte kan kräva mer av honom). Så vi kommer ingen stans där heller, för han vill inte ha en främmande människa som städar hemma.
Vet inte hur jag ska komma ur detta, har varit så här hela mitt liv, har alltid städat, även som barn när jag växte upp.

Svar: Jamen precis, man vantrivs i oredan och själen får inte ro förrän var sak ligger på rätt plats. Knäppt men sant för såna som oss. Det är skönt för mig att få kommentarer där folk känner igen sig. Så slipper jag känna att jag är ensam också... Man kan ju lätt tro att det är så annars. Så tack för att du läser och kommenterar. Det uppskattar jag verkligen. Att både få terapin i att skriva av sig och igenkänning från andra. Och goda råd ibland också. Supertack! Jag förstår dig precis. Jag har också dagar när jag verkligen inte orkar fortfarande. I början var det ju så hela tiden, att det bara inte gick att ta sig för saker. Nu orkar jag ju ganska ofta om jag tar det i min takt med vila emellan. Lite i taget liksom. Det är ju bara det att det är lätt att "over-do-it" liksom. Man städar så att man faller över och sen inte orkar nåt alls dagen efter, när dagarna skulle kunna vara hyfsat ok om man sänkte sina krav. Hoppas att du hittar lösningar och snart mår bättre. Kram på dig!
Fröken Duktig

Anonym
2015-09-26 @ 11:05:35

Oj vad jag känner igen mig!
Tänker också mycket på det
där med att inte föra över mitt beteende på mina barn. Har varit sjuk i 1 år och 8 månader. (Hjälp, vad tiden går! Känner mig inte redo för arbete, men ska snart arbetsträna för andra gången)

Mår som bäst när det är nystädat och får ångest och känner mig otillräcklig och frustrerad när det hopar sig hemma. Istället för att bara acceptera och ta en sak i taget, vara nöjd med det jag gjort istället för allt jag inte gjort, borde gjort.
Försöker med att schemalägga städningen och hoppas att det ska bli lite lättare.
"Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete"😊

Svar: Det här med städningen verkar vara ett problem för väldigt många. Är det ett kvinnligt fenomen månntro, eller är det personligheten som är problemet? Att något så trivialt som stök och smuts kan få ta sån plats i våra liv att de ger oss ångest är ju absurt egentligen. Det förstår ju vem som helst rent teoretiskt. Men i verkliga livet blir det bara så ändå. Berätta gärna hur det går med schema. Det kanske är lösningen. Jag ska fundera på att prova det. Kram
Fröken Duktig

L
2015-09-26 @ 15:46:22

Hej!

Måste bara säga att jag älskar din blogg! Igenkänningsfaktorn är så hög att jag ibland sitter och fnissar lite för mig själv, trots att det är så tunga grejer.

Jag kan verkligen känna igen det där att jag måste lära mig att säga nej till mig själv. Jag har blivit betydligt bättre att säga nej till andra under min sjukdomstid, men att göra det utan att få dåligt samvete eller bli besviken på sig själv, det är betydligt svårare.

Jag har varit sjukskriven i drygt ett och ett halvt år för utmattningsdepression. Man känner sig väldigt utlämnad och ensam och det är så skönt att få läsa dina inlägg och inse att man inte är ensam. Så tack för en jättefin blogg!

Svar: Hej!Det gör mig verkligen glad att mina texter kan vara ett stöd för någon. Tack så mycket för att du läser och för att du indirekt uppmuntrar mig att fortsätta skriva. Det är skönt att höra om andra i samma situation även för mig, för som du skriver blir man ibland väldigt ensam i den här sjukdomen. Både bildligt och bokstavligt faktiskt, eftersom man inte riktigt orkar träffa folk som man gjorde innan. Ta hand om dig!
Kram
Fröken Duktig

Sussie
2015-09-28 @ 21:15:12

Hej! Ramlade in på din blogg av en händelse då jag är påväg någonstans under min sjukskrivning på hittills 6 månader. Jag gillar verkligen inte när det är oordning hemma och jag försöker hela tiden hitta på lösningar för att det ska flyta på bättre. Sorterar, organierar och städar. Istället för att vila, vila och vila.
Tupplurar har varit min räddning och de dagar som jag har missat den av någon anledning så har allt raserat och jag har gråtit mig igenom en hel dag.
Jag har en man och ett barn på 6 år. Fortsätter gärna och följa din blogg.

Svar: Hej!Hoppas att några av mina texter kan stötta dig i ditt tillfrisknande och att du är på väg åt rätt håll. Kram
Fröken Duktig




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0