Att sänka kraven på mig själv

Ok! Nu ska jag testa en ny metod. Jag väljer att kalla den varannan-dags-metoden. Den ska syfta till att sänka mina egna krav på att ha det fint och städat hemma. Att sluta må dåligt över stök och skit och kunna vila utan dåligt samvete, även om ingen har städat här hemma.
 
Jag ska alltså testa att städa och plocka en gång varannan dag istället för varje gång jag ser ett stök. Det innebär att jag ska kliva över skitiga strumpor som nån unge har släppt rakt ner, gå runt prylar på golvet och se förbi det skitiga tvättstället varannan dag. Igår när jag skulle gå och lägga mig låg det ett par inlines!!! i min säng. Sånt går ju inte direkt att ignorera, men när sånt händer ska jag ropa på den skyldiga så att hen själv får städa upp. Undantaget från regeln får bli köket. Där måste man ju torka och plocka. Man kan inte gärna lämna smöret på bordet hela dagen medan ungarna är i skolan, bara för att dom själva ska få ställa in det i kylen.
 
Jag ska informera familjen om det här tilltaget ikväll, så att de vet att jag vägrar känna skuld för stök framöver. Allt detta för att öva på att sänka kraven på mig själv. Flytta fram gränserna för vilket stök som är ok. Som man kan stå ut med utan att bli galen. Min familj kommer antagligen inte lida ett dugg av det här. Deras gräns för stök är långt fram jämfört med min. Så den som får lida blir jag själv. Men jag tror att om jag ska kunna bli frisk från utmattningssyndrom och depression måste jag sänka kraven på mig själv och det här är ett av alla områden jag uppenbart behöver jobba med. Så idag börjar jag att öva. Ja, nu faktiskt.

Ni läsare är underbara!

Att skriva är terapi för mig. Jag känner att jag kan plocka ur en sten ur min ryggsäck efter en del av mina blogginlägg. Jag vill från djupet av mitt hjärta tacka för att ni läser och för alla era kommentarer. De hjälper mig på min väg mot ett bättre mående genom att jag känner stöd från er som befinner er i samma situation som mig. Jag känner igen mig i det ni skriver på samma sätt som många av er känner igen er i det jag skriver. Ni ger mig goda råd och uppmuntran när jag behöver det som mest. Återigen, tack!
 
Jag är inte så bra på att prata om känslor. Att sätta ord på dem verbalt känns ofta nästan oöverstigligt svårt. Ibland bubblar det över och jag gör det ändå med vissa människor och det brukar kännas skönt samtidigt som det ger mig dåligt samvete. Sa jag för mycket? Var jag för självupptagen? Klagade jag? Blev det jobbigt för den andra? Nä, nästa gång får jag nog vara tyst. Men här i det här forumet kan jag skriva vad jag vill. Det går lätt för mig att uttrycka mig i skrift. Det ger inte dåligt samvete eftersom jag vet att ni kan sluta läsa direkt om ni känner att jag klagar, är för utlämnande, verkar självupptagen eller något annat. Ni bestämmer om och när ni vill läsa. Jag bestämmer om och när jag vill skriva. Och vad såklart.
 
Tack, tack och kram på er!
 
 

Fröken Duktig fortsätter att vara duktig...

En vän sa till mig häromdagen att jag måste lära mig säga nej till mig själv först, för att kunna säga nej till andra när det behövs. Lära mig att se förbi saker jag inte gillar istället för att haka upp mig på dem för att kunna sätta gränser för mig själv. Låter det konstigt? Såhär tror jag att hon menade:
 
Jag sa att jag skulle säga nej till saker jag inte orkar, sen när jag mår bättre. Inte ta på mig uppgifter på föräldramötet eller i föreningslivet till exempel. Hon sa att jag måste börja med att säga nej till mig själv här hemma och vänja mig vid att saker inte blir som jag vill ha dom jämt. Till exempel säga nej till mig själv när jag känner att jag måste städa innan jag får sitta i soffan. Stå ut med att det är stökigt och ändå sitta i soffan. Det är inte så fint omkring mig som jag vill, men jag måste kunna vila ändå... Nej till att fixa tusen saker utan dåligt samvete. Ja till vila utan dåligt samvete. Känna avslappningen komma trots dammigt golv och prylar på bänken. Det här är skitsvårt för mig. Jag gillar ordning och reda. Alla saker ska ha en egen plats. Det är bara det att resten av familjen inte ligger på samma nivå som mig. Det skapar ju problem för mig. Inte för dom. Jag kanske har för höga krav. Inte bara på mig själv och på hur jag vill att det ska vara omkring mig utan kanske på min familj också? Jag vill ju inte att mina barn ska känna samma prestationskrav på sig som jag känner på mig. Jag vill ju inte föra över till dom att det är mitt sätt att leva som är rätt, när det uppenbarligen ledde mig så fel att jag blev så här sjuk av det. Utmattningssyndrom och depression. Sjukskriven i två år och fyra månader. Hittills... Då kanske det blir likadant för dom när dom blir stora.
 
Undrar varför jag blev så här? Vad kommer alla krav ifrån? Inte från min man eller mina barn i alla fall. De kommer ju från mig själv, det förstår jag ju nu. Men varför blev det så?
 
Vad jag har gjort idag, när jag kände mig hyfsat pigg på förmiddagen? Städat och dammsugit så att jag ska kunna sitta ner utan dåligt samvete ikväll såklart. Jag. Kan. Inte. Låta. Bli.  Får sån ångest då. Vilken knäppgök jag är. Vad är det för fel på mig som gör så här mot mig själv fast jag vet att det är kontraproduktivt.
 
Hälsningar från Fröken Duktig alias Prestationsprinsessan. Eller varför inte Perfektionisten...

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0