Att bara vara - ett hån för en stressad mamma

Ni vet den där känslan när det är som om ALLA vill en något HELA TIDEN. Så var mitt liv förut.
 
På jobbet var det alltid någon som ropade, frågade, knackade på dörren, behövde ha ett möte, ringde, mailade, startade ett bråk, var ledsen och behövde stöd, ville ha hjälp, hade glömt något, hade tappat en bok eller pennan...
 
Hemma ropade barnen på mig hela tiden. Mamma blev nästan ett ord jag inte orkade höra längre, trots att det egentligen är det vackraste ord som finns. Men när det hela tiden kom i kombination med ett "krav" blev det övermäktigt. Mamma, jag är hungrig! Jag är trött!  Jag mår illa! Jag har ont! Var är mina skor? Han slåss! Kom! Hjälp! Ja, alla ni som är föräldrar vet vad jag menar...
 
Plus föreningslivet där jag skapade ett krav på mig själv genom att säga ja till sånt ingen annan tog på sig. Och de knäppa "egenkraven" på att vara smal och vältränad och ha fint hemma som jag fortfarande sliter med att släppa. Totalt oviktiga egentlligen, jag vet!
 
Just då, när allt var som mest stressigt kunde jag känna hur irritationen riktigt kliade i kroppen när någon sa att de skulle "bara vara", "ta lite egentid - det är ju så viktigt" eller "jag ska bara landa lite". VEM FAN HAR TID ATT LANDA LITE??? Det kändes som ett hån att folk kunde tänka så. Det var så långt från min värld att "bara vara" utan att varandet gjorde någon praktisk nytta. Jag förstod inte poängen med det helt enkelt. Jag tyckte att det lät löjligt och dumt att inte utnyttja tiden till något praktiskt.
 
Nu förstår jag ju att alla "landare" hade rätt och jag hade fel. Tyvärr blev insikten ganska dyrköpt för mig, men det är ju bra att den har kommit nu i alla fall, om man ska vara lite positiv. Aldrig hade jag trott att jag skulle gå på yoga där man inte blev vältränad utan istället lär sig slappna av och andas. ANDAS??!! Sånt såg jag som alldeles för flummigt och helt onödigt förut. Eller att jag skulle läsa en bok på dagtid, eller slappna av eller se en serie på Netflix trots att familjen är hemma, eller blogga bara för att jag har lust, eller att jag skulle måla mandalas. Ni vet en sån där "målarbok för vuxna" med fina mönster. En helt ickeproducerande aktivitet. Men så avslappnande och skönt.
 
Nu förstår jag att det där "landandet" och "bara varandet" är viktigt för att man ska må bra och orka livets alla vedermödor. Så om någon av er, Gud förbjude, tänker som jag gjorde förr, tänk om och ta er tid för er själva eller för det just ni behöver. Våga känna efter och lyssna inåt innan ni blir sjuka av alla krav och alla stress. Utmattningssyndrom och depression är inte att leka med. Det kan vara en långvarig och tärande sjukdom så ta hand om er. Lova det!
Kram!

Min plan för att få en så bra dag som möjligt.

Idag ska bli en så bra dag som det är möjligt utifrån rådande förutsättningar. Jag har mått dåligt ett tag och nu har jag en dag framför mig som jag kan välja hur jag vill ta emot, åtminstone delvis. Maken är på cup med minsta och jag ska på match med äldsta. Det är det jag "måste" fixa idag. Så min plan för att utveckla så lite ångest som möjligt:
  • Sitta kvar ett tag till i morgonrocken och göra ingenting.
  • Äta rester till lunch så jag slipper fixa mat.
  • Ta en lugn promenad eller fika beroende på form med sonen har samling.
  • Se match :) med öronproppar i.
  • Ta hämtmat till middag.
  • Köra en avslappningsövning.
  • Slappa vidare.
  • INTE STÄDA, TVÄTTA ELLER PLOCKA PÅ HELA DAGEN!
 

Att hantera ångest - tips emottages tacksamt!

Kom till psykoterapeuten i ett jäkla skick imorse. Sjukt ångestfylld, precis som de senaste dagarna har varit satt jag spänd på min stol med hjärtat i halsgropen, snaran runt halsen och tyngden över bröstet. Så den naturliga frågan blev ju hur jag ska hantera ångesten när den kommer. Eftersom det inte finns någon tydlig orsak som till exempel nervositet för något eller rädsla för något är det ju svårt att ta bort ångesten genom att utsätta sig för situationer. Istället menar psykoterapeuten att jag måste acceptera att jag kommer att ha mycket ångest en lång tid framåt men att jag ska hitta metoder för att det ska bli så lindrigt och kortvarigt som möjligt. Åh, jag tycker ju att jag redan gör allt jag kan och ändå blir det stundtals ohanterligt. Ibland gör jag ju helt fel saker som att äta choklad eller städa maniskt eller något annat som inte leder till nåt bra egentligen. Men några saker som jag gör som fungerar ibland är att fika (något nyttigt), köra yoga eller avslappning, ta en promenad eller måla Mandalas. Sånt här fungerar när jag inte är helt urflippad. Är det riktigt illa är det bara fosterställning som gäller, tills det lägger sig. Det kan ta en stund. Men nu skulle jag vilja fråga er hur ni gör. Vad har ni för metoder för att lindra eller komma ur ångesten? Kanske någon av er sitter på något guldkorn som jag kan testa? Idag har jag strövat lite sakta ute och sedan gjort en avslappningsövning, beslutat mig för att inte åka på cup med sonen imorgon och lagt över allt jobb på maken och nu känner jag mig betydligt bättre än i morse. Tack för det!
 
Psykoterapeuten tyckte att jag skulle göra det jag redan gör för att lindra ångesten. Om det inte räckte fanns medicin att få. Han föreslog en medicin som heter Atarax eller Theralen. Jag är mycket skeptisk till fler mediciner. Jag har ju redan Venlafaxin och mirtazapin som utöver antidepressiv effekt ska vara ångestdämpande. Någon som har erfarenhet av några ångestdämpande mediciner utöver dom som jag redan har?
 
Jag har i alla fall bestämt mig för att inte ta emot något sånt recept utan att ha övat på andra metoder för att lindra ångest mer.  

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0