Ropa på hjälp...

Ibland är det som om jag bara vill skrika rakt ut. "Hjälp mig! Jag mår skit. Ser ni inte det?!!! Gör något, någon!" Sen kommer jag på att det hjälper ju inte. Vem ska kunna göra något? Vad ska denna någon kunna göra? 
 
Jag säger till familjen att jag är trött och går och lägger mig med tårar i ögonen. Ligger och funderar på hur trött jag är på mig själv. Så jävla less på den jag är just nu. Vill inget, orkar inget. Allt är så förbannat tråkigt. Känner mig instängd i situationen. Vet att jag borde göra roliga saker för att få glädjen tillbaka men när jag väl tar mig i kragen och gör något orkar jag inte. Det är som en labyrint. Vilken väg jag än väljer blir det fel. Jag är så sjukt jäkla trött på att alla aktiviteter är en ansträngning. Inget går lätt. 
 
Maken kommer efter och kryper ner bredvid mig i sängen. Han frågar hur det är och säger att han ser att jag inte mår bra. Tårarna rinner över och jag säger allt jag just tänkte. Jag skriker inte på hjälp men jag berättar hur jag känner. Han håller om mig länge och jag är så tacksam att han står ut med mig.
 
Anonym
2015-11-21 @ 20:47:05

Precis så är det

Svar: Ja, ibland är det så.Kram
Fröken Duktig

L
2015-11-22 @ 09:31:59

Tack för ditt inlägg! Känner igen mig såå mycket.
<3

Svar: Ja det är det tyvärr så många som gör.Kram på dig!
Fröken Duktig

Anonym
2015-11-22 @ 11:17:40

Det är mig du skriver om. Precis så som du beskriver känner jag.. Vilken tur att man har en fantastisk man och barn, vet inte vad jag hade gjort annars.. Du är absolut INTE ensam! Vi är fler som mår dåligt som du och att du delar med dig av dina känslor hjälper mig oerhört mycket. Stor kram ♡

Svar: Ja, vad gjorde man utan dom? Vad bra att det jag skriver kan hjälpa dig mitt i alla elände. Tack för att du läser.Kram!
Fröken Duktig

Lotta
2015-11-23 @ 09:51:32

Samma här. Nu är det min tur att ha en dipp.. Ledsen, ont i kroppen, orkar inget.. Funderar på att börja ta mediciner till hjälp nu, orkar inte hålla på så här upp och ner..
Kram och tack för att du skriver!

Svar: Nej, inte du också. Fy vad tråkigt. Har du inte tagit mediciner alls? Jag tror att jag skulle ha hängt mig utan mina mediciner. Du kanske skulle prova trots allt?...Kram
Fröken Duktig

Anna

Så bra skrivet! Är ju precis så här det är, som man mår, här i Ingemannslandet!

En stor styrkekram till dig!

Svar: Tack snälla du och stor kram till dig också.
Fröken Duktig

Anonym
2015-11-23 @ 11:07:53

Träffat min nya läkare alldeles nyss, ligger nu utslagen i sängen. Känns som flera djupa sår rivits upp på nytt idag och jag känner hopplöshet. Men så hittade jag hit! Har inte orkat läsa allt men lite från början av bloggen, lite mitt i och lite från nu. Det känns som att våra situationer är otroligt lika varandra och jag fann lite tröst i dina ord, TACK! Tack föt att du orkar skriva. Jag krashade våren -13 och rädslan för att jag aldrig kommer tillbaka är ibland outhärdlig. Heja dig!

Svar: Ja det verkar som om vi är rätt lika alla vi som drabbats av utmattning och depression. Jag blir glad om du kan finna lite tröst i mina texter. Det betyder mycket för mig. Jag älskar att skriva och ser det som terapi. Dessutom känns det väldigt bra med all respons jag får av er läsare. Jag har många gånger undrat om min sjukdom verkligen ter sig normal och sen känt stöd i att fler verkar känna lika. Jag är rädd för samma sak ibland men vi kämpar på tillsammans så ska det nog lösa sig till sist.Kram på dig!
Fröken Duktig

Mia
2015-11-23 @ 14:17:31

Kämpa på! Var lycklig över mannen din! Tror aldrig att jag saknat en relation så mycket som nu. Även om jag har fina vänner så känns det tomt. Och man är ju tyvärr inget särskilt kul ragg just nu! 😂😜

Svar: Ja det är jag. Jag är oerhört tacksam över att han står ut med mig. Hoppas att du har någon nära som du kan vara dig själv med för det är nog det bästa med min man. Att jag inte behöver hålla nån fasad utan kan tillåta mig själv att bara må som jag gör. Det är mycket värt. Har du någon sån vän eller något syskon eller nåt?
Fröken Duktig

Mia
2015-11-25 @ 19:01:23

Absolut, har flera. Men saknar ändå den där självklara personen vid min sida. Alla är ju tämligen upptagna med sina egna liv och bekymmer.

evelina
2015-11-26 @ 15:33:39

Tar det många dagar för dig att utan att kracha. för mig räcker det 2 till 3 dagar .Man blir rätt trött på sin kropp. att man inte orkar göra något. Jag får värk i hela kroppen och magen rasar .Nånstans får man hopp kämpar på för sina barn .

Svar: Menar du om jag kan hålla igång många dagar innan jag kraschar eller menar du hur många dagar det går mellan krascharna? Det beror lite på. Ofta mår jag bättre i några dagar och ibland någon vecka och sen sämre igen. Men det vet jag inte om jag vill kalla krasch. Det är mer en berg- och dalbana där jag med att må bättre menar att livet är hanterbart eller ok så länge jag tar det lungt. Sen kommer det en riktig krasch då och då. I början mådde jag så dåligt hela tiden men med tiden har de "bra" perioderna blivit längre och de riktigt dåliga kortare. Jag kan bli riktigt dålig fort om det är stressigt och högljutt omkring mig. Men det hela är ganska oförutsägbart faktiskt för ibland klarar jag hyfsat mycket och ibland kan minsta ljud störa mig enormt. Jag får inte värk i kroppen som du utan får ångest och blir otroligt trött. Ja, det är tur man har barn. De förhindrar att man ger upp. Jag blir också så himla less på kroppen, som gör som den vill. Man är ju van att man kan styra den. Att man kan bita ihop och kämpa, men det går ju inte nu. Man måste göra som den vill... Hoppas att du får må bättre snart.Kram!
Fröken Duktig

Anonym
2015-11-27 @ 13:36:49

Känns så skönt att läsa att jag inte är ensam att känna såhär. Är inne i en period då jag ofta funderar på hur jag ska orka och om jag någonsin kommer att bli bättre. Som tur är har jag några ljusare dagar lite då och då som gör att jag tar nya tag. Den här sjukdomen är så fruktansvärt jobbig. Kram

Svar: Vi får försöka så gott det går att tänka på de ljusa stunderna. De blir ju fler och längre ju längre tiden går i alla fall. Men det är så himla jobbigt ibland. Kram
Fröken Duktig

Anonym
2015-12-14 @ 15:46:16

Känner igen mig så väl. Jag har varit sjukskriven i 3 veckor nu pga djup deprision med tillhörande sömnbrist. Började med att uppsöka psykolog och fick sedan träffa läkare men fick så dålig hjälp av honom så jag fick uppsöka psykakuten för att få den hjälp som psykologen ansåg att jag skulle ha men som läkaren inte följde.
Nu äter jag antidepressiva och sömntabletter så jag får sova nu I alla fall men känns som vägen tillbaka är lång och svår. Ena dagen mår jag skapligt för att nästa dag börja om på noll igen. Chefen skriver och frågar när jag kommer tillbaka hon vill veta för schemats del men hur ska jag kunna på det,inge stressande alls 😯

Svar: Jag tycker att du ska säga åt din chef att du inte vet och att du måste få ta det som det kommer. Det är omöjligt att veta hur länge man ska vara sjuk. Jag blev också jagad av chefen i början men allt eftersom tiden gick slutade dom att räkna med mig på jobbet. Det var både sorgligt och skönt på samma gång. Tre veckors sjukskrivning är ingenting i det här sammanhanget. Hälsa chefen det. Ta väl hand om dig!
Fröken Duktig




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0