Advent? Nu till helgen?

Någon sa till mig i söndags att "Nästa helg är det ju advent också. Redan. Tänk vad fort det går." Och jag blev, tro det eller ej, förvånad på riktigt. Jag hade inte ens börjat tänka på julen än. Fram med alla kartonger med adventsgrejer och gardiner. Sen ringde telefonen och besked om min mormors hjärtstopp fick mig att lämna allt i en röra och åka till sjukhuset.
 
Hemma igen kände jag bara att, nej, just ja. Alla grejer. Det var rörigt som attans och allt låg utspritt på golvet. Ljuststakar, gardiner, dukar, julbeslysningar som inte funkade, kartoner och röda kuddar. Huller om buller... Det har tagit mig tills nu att få advent på en våning i huset. (Jag tror jag skiter i den andra...) Plocka, vila. Gardiner, vila. Ljustakar vila. Ljus, vila. Ja ni vet hur det är att ha utmattningssyndrom. Vila is the key to everything... Har förstås varit till sjukhuset också. Mormor mår lite bättre och har flyttats från IVA, men fortfarande vet vi inte om hon känner igen oss och hon kan inte förmedla sig. Man vet inte hur stor skada syrebristen under hjärtstoppet har orsakat hjärnan. Hoppas att hon blir bättre. Det känns inte bra alls om hon blir liggande så.  
 
Det känns som om jag har haft fullt upp trots att jag inte jobbar alls. Allt tar sån tid när vila ska läggas in mellan varje moment. Men så länge jag är sjukskriven så får det ta den tid det tar. Ett bra mantra att upprepa då och då. "Det tar den tid det tar."
 

Hjärtstopp

Vi lever i väntans tider just nu. Min gamla mormor drabbades av ett plötsligt hjärtstopp under helgen som gick. Ambulanspersonal lyckades få igång hjärtat. Först väntade vi på att hon skulle vakna och det har hon gjort nu. Nu väntar vi på att vi ska lyckas få kontakt med henne. Att hon ska börja prata eller åtminstone visa tecken på att hon känner igen oss. Man vill så gärna att det ska hända så att det är kanske lätt hänt att man inbillar sig att man ser det där tecknet på igenkänning. Läkarna menar att det är omöjligt att veta om hjärnan tagit skada och att vänta är det enda man kan göra. Så vi fortsätter med det. Trots att hon är gammal är hon en riktig kruttant så vi hoppas på det bästa. Man ska ju helst undvika att googla på sånt här men det går ju inte att låta bli. Och statistiken är inte direkt positiv. Men som sagt, vi hoppas på det bästa.

Ropa på hjälp...

Ibland är det som om jag bara vill skrika rakt ut. "Hjälp mig! Jag mår skit. Ser ni inte det?!!! Gör något, någon!" Sen kommer jag på att det hjälper ju inte. Vem ska kunna göra något? Vad ska denna någon kunna göra? 
 
Jag säger till familjen att jag är trött och går och lägger mig med tårar i ögonen. Ligger och funderar på hur trött jag är på mig själv. Så jävla less på den jag är just nu. Vill inget, orkar inget. Allt är så förbannat tråkigt. Känner mig instängd i situationen. Vet att jag borde göra roliga saker för att få glädjen tillbaka men när jag väl tar mig i kragen och gör något orkar jag inte. Det är som en labyrint. Vilken väg jag än väljer blir det fel. Jag är så sjukt jäkla trött på att alla aktiviteter är en ansträngning. Inget går lätt. 
 
Maken kommer efter och kryper ner bredvid mig i sängen. Han frågar hur det är och säger att han ser att jag inte mår bra. Tårarna rinner över och jag säger allt jag just tänkte. Jag skriker inte på hjälp men jag berättar hur jag känner. Han håller om mig länge och jag är så tacksam att han står ut med mig.
 

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0