Att insjukna i utmattningssyndrom och depression - del 1

 
Ofta tänker jag på hur det var för andra när de blev sjuka. Hur de tog sig igenom den första tiden, som nog måste betecknas som en kris i livet. Hur de har gått vidare mot ett friskare liv. För mig kom insjuknandet på ett sätt plötsligt. Men med chans att bearbeta det har insikten sakta men säkert landat hos mig. Det tog flera år från det första symtomet tills ett utmattningssyndrom och en depression var ett faktum.
 
Så här började min sjukdomstid:
 

Det började i juni. Den sjunde för att vara exakt. Eller åtminstone trodde jag då att det var då det började. Tårarna ville inte sluta rinna i bilen på väg in mot jobbet. Jag ringde min man och grät i telefonen och jag minns hans ord så tydligt. ”Du måste sluta stressa annars kommer du ju att gå sönder.” Och jag tänkte, tänk om det redan är för sent, tänk om jag redan har gått sönder. Jag torkade tårarna och stegade in på jobbet. En arbetskamrat tittade på mig och frågade hur det var och det brast för mig igen. Gråten var omöjlig att stoppa. Jag bara stod där och skakade medan arbetskamraten höll om mig hårt. Jag gick som i en dimma hela dagen och jag förstod inte vad som hände, varken inuti mig eller runt omkring mig. Den åttonde juni tog jag mig till jobbet utan att minnas hur det gick till. Skrev in betygen utan att minnas det heller. Gick gråtande in till rektorn och sa att jag måste gå hem och vila. Att jag inte orkade mer. Jag fick löfte om en kontakt på kommunhälsan och det är jag tacksam för idag. Den nionde juni ringde jag vårdcentralen och grät i luren. Jag skulle få en tid om två veckor sa man. Paniken sköljde över mig när jag insåg att jag måste få hjälp nu, inte om två veckor. Jag ringde igen och min panik var nog väldigt tydlig för plötsligt fanns det en tid om två dagar. Läkaren sjukskrev mig direkt ända fram till den 31 augusti. Det kändes som en evighet just då. Han påstod att jag var deprimerad och hade drabbats av utmattningssyndrom. Utmattningssyndrom kunde jag gå med på, men deprimerad, nej det var jag i alla fall inte. Mediciner för att kunna sova skrevs ut och jag var livrädd. Tänk om jag blev beroende eller till och med sjuk.

Dagarna gick och både jag och min familj blev på ett obehagligt sätt varse om att det här skulle bli tufft att ta sig helskinnad igenom. Jag ville bara ligga. Masade mig upp och såg till att barnen, som hade sommarlov, fick mat i sig. Själv kunde jag inte äta mycket. Min annars så goda aptit var som bortblåst. Panikångestattackerna avlöste varandra och en tyngd vilade över bröstet så att det kändes omöjligt att andas. Tröttheten var så total att jag inte orkade ta mig från duschen till sängen utan att lägga mig på golvet i badrummet ett tag först. Gråten var nära hela tiden och jag kände mig totalt likgiltig till det som hände runt mig. Jag förstod inte vad folk sa. Jag kunde inte följa ett samtal eller en film eller läsa en bok. Jag var yr och matt. Och jag ville absolut ingenting. Visst kom det en och annan dag när jag kunde resa mig upp och göra något med familjen eller ensam och det gjorde jag också. Men jag ville aldrig. Kände ingen glädje eller entusiasm. Jag låtsades skratta och jag låtsades förstå vad samtal handlade om. Jag låtsades bry mig. Och jag skämdes. Skämdes för hur jag betedde mig och för hur jag såg ut. Skämdes för mina tankar. Skämdes för att jag inte ville prata med någon. Inte ens mina egna barn orkade jag lyssna på. Det var svårt att erkänna då som nu. Att jag inte orkade med mina fina barn, det skäms jag fortfarande för.

En vecka in i juli var det dags för återbesök hos läkaren. När det stod klart att inget blivit bättre, utan snarare värre efter en hel månads vila skrevs antidepressiv medicin ut. Jag köpte det eftersom han sa att de var ångestdämpande och att panikångestattackerna förmodligen skulle bli färre och mindre intensiva. Inte för att jag var deprimerad, för det var jag inte. Jag var övertygad om att jag bara var trött och stressad och att jag skulle bli gladare bara jag fick vila lite till. De första veckorna blev livet ännu svartare och ångesten tryckte konstant över bröstet. Att umgås med tankar om att det vore enklare att inte finnas till började bli en vana. Jag aktade mig dock noga för att säga det till någon annan än terapeuten på kommunhälsan. Där pratade och grät jag om vartannat i veckor, ja till och med månader. Efter tre veckors medicineranade kom den första tydliga vändningen. Ångesten lättade och paniken lindrades. Utmattningen var trots det stark. Det kom fler och fler hyfsade dagar mellan de riktiga djupdykningarna och de dagarna gav tid till reflektion. I början av augusti kom insikten om att jag faktiskt var deprimerad, på riktigt. Då först accepterade jag den diagnos läkaren skrivit i mitt sjukintyg redan i juni.

Med hjälp av terapeuten kom också insikterna om hur elak jag varit mot mig själv, under flera år, en efter en. Hur jag på arbetet pressat mig själv att försöka prestera på topp varje dag. Hur jag slog ner på mig själv när jag inte hann det jag föresatt mig att göra. Hur jag föraktade mig själv när jag inte lyckats tillfredsställa elever och föräldrar runt omkring mig. Hur jag inte kunde acceptera mig själv om jag inte visat min bästa sida. Hur det dåliga samvetet gnagde när jag hade misslyckats, trots att jag gjort mitt bästa. Samtidigt ville jag göra rätt för mig i föreningslivet där mina barn var aktiva. Jag förstod inte förrän det var för sent att jag inte skulle orka hålla alla bollar i luften. I stället för att låta väl valda bollar falla, föll alla till marken med en krasch. Jag insåg att jag tränat för hårt och inte lyssnat på min kropp under flera år. Oavsett väder och känslan i kroppen gav jag mig ut på mina rundor. Jag sprang så jag nästan spydde och kände mig stolt över att inget kunde hindra mig. Jag bara stängde av och såg till att det jag bestämt mig för att göra blev gjort. Körde efter devisen att man inte skulle känna efter så mycket. Åkte omkring med träningskläderna i bilen ifall att jag skulle hinna trycka in en träningsrunda. Kände mig dålig om jag bara hann fyra pass i veckan och helt värdelös om det bara blev tre. Aldrig nöjd med en promenad. Det räknades inte som träning. Uppvaknandet kom hos terapeuten när hon frågade vad jag tränade inför. ”Du ska väl inte bli elitidrottare?”

Jag hade alltid gillat att träna men det var i tjugoårsåldern jag började träna ”fel”. Resultatinriktat. Då var målet viktnedgång och jag lyckades gå ner 18 kg med hjälp av hård träning och omläggning av kosten. Jag var otroligt stolt över att vara så stark och karaktärsfast. Nu skulle jag aldrig mer bli tjock. Och det löftet höll jag. Bortsett från två graviditeter passerade jag aldrig 62 kg. Jag ville väga 60 kg och om jag vägde 60,1 fick jag lov att tänka mig för och om jag kom upp i 62 blev jag tvungen att banta. Men det hände aldrig. Jag tyckte att det här var en bra strategi. Den funkade. Jag var smal och jag var stolt över att ha en stark karaktär. Med tiden övergick träningen från att handla om vikt till att handla om tider. Hur snabb kan jag bli? Jag tävlade inte mot andra utan bara mot mig själv och det kan ju tyckas sunt. Problemet var bara att jag inte blev nöjd med min egen prestation. Jag borde ju kunna bättre.

Jag ville alltså vara bra på allt. Inte bättre än andra, men mitt bästa jag. Och jag kunde inte förlåta mig själv när jag misslyckades med att vara mitt bästa jag. Det har tagit mig tills nu att inse att det här är kärnan i mitt problem. Att jag vill vara mitt bästa jag, såväl i privatlivet som i arbetslivet. Att jag får vila först när det jag bestämt mig för att göra är klart. Man får inte verka lat. Hur jag ska hitta ut ur det här problemet är ännu ett mysterium eftersom det är lättare sagt en gjort att nöja sig med att vara ”good enough”, som det så fint heter.

I augusti började jag klara av dagliga promenader på inrådan av min läkare. Ibland blev det långt och ibland bara några hundra meter. Jag började direkt tänka att tjejmilen var en lämplig utmaning. Trots att jag inte tränat på riktigt alls på flera månader åkte jag med tjejgänget ner till Stockholm och tog mig igenom loppet. Fråga mig inte hur det gick till. Efterföljande veckor blev en pina och en tydlig påminnelse om hur sommaren varit. Jag blev liggande igen. Om det inte hade varit för att barnen skulle till skolan kanske jag inte hade klivit upp alls. Tankarna om hur lätt det skulle vara att kliva ut framför en bil återkom. Min enda önskan var att folk skulle lämna mig ifred. Som tur var gjorde de inte det. Mina närmaste vänner hörde envist av sig. Min mamma och min syster stod på bron och ringde på titt som tätt. Min man var mitt allra största stöd och min allra bästa vän då som nu. Han har stått stadigt i blåsten och jag önskar och ber om att han ska orka hela vägen. För vägen tillbaka har inte nått sitt slut ännu.

Det var någon gång i augusti som jag började bli klar över hur min kropp hade signalerat till mig att något varit fel under flera års tid. Jag hade tidigare sökt läkare för hjärtklappning, svettningar och oregelbunden hjärtrytm. Jag hade också sökt läkare för magproblem, yrsel och domningar i händer och ansikte. Ett par gånger hade jag brutit ihop och gråtit hos läkaren som sagt att jag kanske borde ta det lite lugnt ett tag. Jag ignorerade detta. Tänkte att det snart skulle bli bättre. Att livet snart skulle bli lugnare. En dag upptäckte jag att jag inte kunde läsa för mina elever. Jag såg ingenting. Allt var suddigt och jag bokade tid för synundersökning. Tänkte att jag nog blivit gammal. Inget fel på synen. Susningar i huvudet blev vardag och jag hade svårt att höra vad folk sa. Jag glömde vad jag lovat mina elever, jag glömde namn och dagar, läxor och uppgifter. Jag blev arg och irriterad på folk omkring mig och mina barn fick sig nog en oförtjänt skopa då och då. Huvudvärken blev kraftigare och kom nästan dagligen och jag ville inte göra något alls utanför jobbet. Hoppades att slippa träffa folk så långt det gick. Jag grät varje dag på väg hem från jobbet och sömnen var vid det här laget obefintlig. Flera veckor helt utan sömn. ”Det var bara en tidsfråga innan du skulle få ett sammanbrott”, sa läkaren när vi träffades första gången. ”Man måste sova.” Tidigare att jag sovit ett par timmar per natt under lång tid och vaknat hela tiden med känslan av att jag glömt något viktigt. Till slut slutade jag alltså att sova helt.

 

J
2015-05-11 @ 18:17:01

Måste bara säga att jag går igenom precis samma sak just nu (sjukskriven sedan i oktober). Hade värsta dippen igår och kom av en slump in på din blogg som tog mig upp från dippen igår. Tack :) Kommer att följa dig from nu. Tack snälla för att du delar med dig av ditt liv!

Svar: Åh, vi är så himla många som kämpar på med det här. Hoppas att du kan känna stöd i att läsa min blogg. Du vet i alla fall att du inte är ensam. Tack för att du läser och hoppas att du också är på väg mot bättre tider. Sakta men säkert. Kram!
Fröken Duktig

Elisabet
2015-10-08 @ 20:38:08

Nämen. Du har ju skrivit om min historia! Trodde nästan för ett tag att jag skrivit men glömt bort det 😉 . Också lärare som kraschat efter flera års dåliga mönster utan sömn bl.a. Bra att du delar med dig!

Svar: Vet du vad? Du är inte den första som skriver så i kommentarerna. Visst är det underligt att man kan känna sig så udda och utanför, lite som ett ufo, i sin sjukdom. När så många verkar ha det likadant. Är du sjukskriven också? Hoppas att du mår bättre och bättre snart i alla fall!
Fröken Duktig

Sanna
2015-11-04 @ 23:37:15
URL: http://lyckostenen.wordpress.com/

Wow... Jag är sjukskriven nu, året ut. Fibromyalgi sedan många år tillbaka. Nu står det depressiv period i läkarintyget. Alla säger att det är allvarligt. Att jag ska vila och lyssna på kroppen. Försöker förstå hur man gör, när det enda jag förstår mig på är att bita ihop och köra på... Försöker landa i att jag behöver göra annorlunda för att bli frisk. Kommer jag att bli frisk eller är det så här det ska vara nu? Så många frågor.... Tack för att du delar med dig av din resa!

Svar: Så många frågor och inga svar. Det verkar inte finnas något facit för tillfrisknande så vi får försöka ta det som det kommer och arbeta på förändringar i våra beteenden. Får du något samtalsstöd?
Fröken Duktig

Lollo
2016-02-19 @ 20:07:42

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva men jag vill skriva något så att du vet att jag har läst. Detta var ett starkt inlägg men jag tror att jag kan förstå lite i alla fall hur du har haft det och hur du har det. <3 Jag hoppas att det kan inspirera andra att tänka en extra gång. Precis som du skriver, att tillåta sig själv att bara vara. Kramar till dig!

Svar: Jag vet att du har läst Lollo och jag tror att du förstår.Kram på dig!
Fröken Duktig




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0