Hur man tror det ska bli - och hur det blir

Ja, men ungefär så här är det att försöka att bli frisk från utmattningssyndrom och depression. Det går lätt och man tror att nu är det nog raksträcka ett tag framöver. Vips kommer ett oväntat stup och man lyckas hasa sig ner försiktigt, för att inte falla pladask. Man kravlar sig över några stenbumlingar och börjar på en uppförsbacke och precis när man är uppe och tror att det ska bli nerför kommer en livsfarlig hängbro. Man måste balansera noga för att inte falla över kanten. Det är svårt, men det går. Uppför igen. Väl uppe ser man att man måste ta sig neråt igen bara för att försöka ro över en sjö utan åror. Attans, det är motvind. Man drar sig sedan uppåt med hjälp av en repstump, som turligen hänger nerför nästa bergstopp som man ska forcera. Men nu då? Äntligen uppe! Och det sluttar till och med nerför. Härligt, livet känns lättare och man säger glatt till alla runt omkring att man mår bättre. Att man orkar mer och är gladare. För det gör man ju när terrängen är sonderad. Men så kommer det en brant utförlöpa igen. Nu är man nära att ge upp och det är väldigt jobbigt att tvingas erkänna för sig själv och framförallt för andra att man är tveksam till att orka upp igen. Men man tar sig samman och klättrar upp på repstegen som hänger där och dinglar på bergsmassivet. Det snöar som fan. Men längre upp klarnar det och solen bryter fram. När man vänder sig om och tittar bakåt, ser man att även om man varit i många svackor så står man ändå lite högre upp nu än man gjorde förut. Never give up!

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0