Olika nyanser av grått - och lite, lite grönt...

Så, nu har jag huvudet ovanför ytan igen. Har till och med gått en promenad idag. En riktig promenad, inte bara vandrat omkring på måfå. Det var skönt. Solen sken och jag åtminstone anade färgerna i skogen. Allt var inte helt igenom grått, som det kan vara vissa dagar. Olika nyanser av grått, beroende på dagsform. Det är livet med depressionen som följeslagare.
 
Hur länge kan man egentligen vara deprimerad? Har man inte fått fel medicin om man fortfarande är deprimerad efter två hela år? Borde man byta? Borde man prova att trappa ner på medicinen? Man vet ju inte om det är depressionen eller medicinen som gör en håglös och ointresserad av omgivningen. Om det är utmattningssyndromet eller medicinen som gör en matt och orkeslös. Om det är ångesten eller medicinen som är tyngden över bröstet och klumpen i halsen. Det känns inte som om min läkare kan svara på dom här frågorna. Jag behöver ett samtalsstöd och det måste vara någon som jag kan rådgöra med angående antidepressiva mediciner. Vem skulle det kunna vara? Vårdcentralen har jag ju redan provat. Psykkliniken har jag fått en remiss till men där är väntetiden lååång. Privata psykologer verkar svåra att få tag i. Dels finns det inte så många i staden där jag bor. Dels har jag ju ingen aning om vem jag ska vända mig till. Vem är bra? Vem kan jag prata om mediciner med? Kan psykologer rådgöra om mediciner förresten? Kan dom skriva ut något om man ska byta sort eller måste sånt gå genom läkaren på vårdcentralen? Ja ni ser, jag har ju ingen koll alls på sånt här. Har provat att ringa några psykologer som jag googlade mig fram till, men dom hade tyvärr semester...
 
Jag fortsätter att vänta på bättre tider. Det verkar vara det som gäller. Medan jag väntar ska jag bli bättre på att ta hand om mig själv. Jag ska dagligen:
 
  • Ta en promenad
  • Äta ordentligt
  • Göra en avslappningsövning
  • Och kanske nåt mer som jag inte kommer på nu...
Kram på er!
 
 
 
 
 
 
Anonym
2015-06-25 @ 21:31:28

Hej! Har läst din blogg ett tag nu och följt dina svackor och ljusare stunder. Jag är själv i utmattningsträsket och en f.d (hoppas jag åtminstone) duktig flicka. Har dock kommit längre på friskhetsstegen än du eftersom det var 6 år sedan jag blev sjuk första gången. Idag fungerar jag ok och jobbar igen, dock har min stresströskel sänkts avsevärt och ångest har jag fortf, vilket gör att jag tar SSRI (antidepressiva) och dessa fungerar jättebra och normaliserar stresströskeln och gör att jag inte får ångest.

Jag vill tipsa dig om det jag skulle velat att någon tipsade mig om tidigare: ta kontakt med en privatpraktiserande psykiater! Jag trillade tillbaka i utmattningsdepression för två år sedan efter en lång bra period och då kontaktade jag en privatpraktiserande psykiater som också är leg.psykoterapeut, vilket gjort att jag både kunnat få hjälp med mediciner (och alla tankar kring det) men också med de psykologiska mekanismer som gör att jag har blivit utmattad och som behöver förstås för att undvika att hamna där igen. Med en privat psykiater är väntetiden ofta betydligt kortare också. Skriv gärna om du har några frågor så svarar jag här! Kramar Sara

Svar: Hej! Vad bra att du mår bättre och kan jobba igen. Men tänk att du fortfarande bara fungerar ok fast det är sex år sedan du blev sjuk. Skönt att du har hittat en medicin som funkar för dig.
Jag har kollat lite och hittar bara en privatpraktiserande psykiater i min hemstad och där har dom semester till mitten av augusti. Men det vore ju bra att få träffa en sån. Jag väntar väl till dess så får vi se, men jag tror att du har rätt. Kortare kö och hjälp med både mediciner och samtal.
Kram!
Fröken Duktig

Anonym
2015-06-25 @ 21:41:41

Jag känner igen mig i allt du skriver. Fast jag har vägrat antidepressiva. Pga dåliga erfarenheter från tidigare. Men känner mig som dig. Orkar inget som jag tyckte om att göra förr. Inte lätt att sopa undan sitt gamla liv och plötsligt bli någon helt annan. Känner mig bättre än förra sommaren men låååångt kvar till lägsta graden av bra.

Svar: Vilket bra uttryck. Lägsta graden av bra. Det snor jag. Precis så för mig med... Vad hände när du tog antidepressiva sist?
Fröken Duktig

Anonym
2015-07-21 @ 21:56:28

Jag har fibromyalgi sen ca 20 år. Jag blev ställd under ultimatum från försäkringskassan att äta antidepressiv medicin. Annars skulle jag bli utförsäkrad. Jag hade 50% sjukersättning. Dom anser att det kan hjälpa mot smärtan. Och det gjorde det väl lite grann. Men inte i relation till hur dålig jag blev förövrigt. Jag vägrade ett par år. Men sen provade jag i 1 och 1/2 år.Jag mådde väldigt dåligt av medicinen när jag började med den. Tänkte det skulle bli bättre men jag blev helt avtrubbad, känslokall, kände mig aldrig vaken, torr som fnöske i mun, ögon och underliv. Gick upp 20kg . Magen fungerade dåligt. Jag svettades jämt och hade tinnitus. Jag kände mig förgiftad. Hjärnan kändes bortkopplad. Utförsäkrad blev jag ändå, och det var fruktansvärt att sluta med medicinen. Jag tappade ner under flera månader. Under tiden kunde jag periodvis inte jobba alls. Jag tror det bidrog till utmattningssyndromet att kroppen fick kämpa så. En av alla droppar som fick bägaren att rinna över. Nu äter jag multivitamin dvitamin och msm. Tar progesterolkräm efter menscykeln. Jag äter magnesium, l-teanin, 5htp och gaba. En propavan till natten och astmamedicin. Ytterst sällan alvedon, ännu mer sällan citodon. Jag börjar känna mig bättre. Känner mig inte förgiftad längre. Är fortfarande alldeles för tung. Slemhinnorna i kroppen är som dom ska. Det är snart två år sen jag började trappa ner medicinen och drygt ett år sen jag kraschade. Känner att jag är på rätt väg. Man lååångt kvar. Jag jobbar 2 timmar om dagen. Sen är jag slut. Orkar inte med något socialt.

Svar: Ja, då förstår jag att du inte ville äta antidepressiva fler gånger. Hur sjutton kan FK sätta ett sånt ultimatum? Jag har också ökat i vikt och känner mig liksom likgiltig. Men det är ju svårt att avgöra om det är depressionen eller medicinen. Hoppas få prova en annan medicin eller trappa ner på den jag har. Hoppas att du får fortsätta åt rätt håll även om det går sakta. Kram!
Fröken Duktig




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0