Den här jäkla fasaden...

Barnen och mannen åkte ut med båten för att fiska. Jag sitter och ser ut över sjön och dricker ett glas vin. Har nyss ätit en god middag och jag BORDE vara glad. Jag har allt som är viktigt. En fin familj och till och med ett hus vid en sjö. Varför vill jag bara vara ensam? Varför vill jag inte träffa mina fina vänner? Varför känner jag ingen äkta glädje? Varför tar det så mycket kraft att hålla fasaden uppe bland andra?  Varför längtar jag efter att det ska bli kväll så att jag får gå och lägga mig så fort jag vaknar?  Varför tänker jag att jag skulle kunna styra bilen bort från vägen? Så många varför efter så lång tid. Var på semester nyss och hade det så bra som jag kan ha det just nu. Med mina förutsättningar. Ändå tänkte jag när jag såg tåget komma in på centralen, att kanske man bara hade tagit ett steg ut framför det, om man hade bott i en storstad. Man skulle frestas många gånger varje vecka. Kanske skulle man göra det, men antagligen inte ändå. Jag har ju haft en relativt bra period nu. Jag har ju fungerat i alla fall. Men som någon av mina kloka läsare skrev så är det en bit upp till lägsta graden av bra. Jag måste få bukt med likgiltigheten och de mörka tankarna så att jag kan bli glad igen. På riktigt. Två år och två månader är det nu sedan jag blev sjuk i utmattningssyndrom och depression. En evighet...
Sarah
2015-07-20 @ 20:22:40
URL: http://CheerSarah.devote.se

Mysigt o sitta vid en sjö :)

Lotta
2015-07-20 @ 20:25:02

Till viss del känner jag igen mig. Har jättefin familj, men vissa dagar är det enda jag vill att få var i f r e d! Gör vad som helst för att få komma hemifrån ett tag. Och det dåliga samvetet kommer som ett brev på posten.. Jag har varit dålig i två år snart så vi ligger rätt lika du och jag. Det är väldigt segt att ta sig upp igen.

Fasaden har jag slutat hålla uppe, frågar nån hur det är så säger jag som det är. Kan de inte ta det så skitsamma.

Det låter som du har det riktigt jobbigt ibland, lider med dig, och har tyvärr inga råd att komma med. Jag kan bara hålla tummarna att det känns bättre snart. Vi är fler, du är inte ensam! Kram!

Svar: Precis, det jäkla samvetet... Men jag vill inte hemifrån. Jag vill ingenstans utom där jag får vara ensam. Och det är helst hemma, men där är ju alla andra också... En motsättning, jag vet. Kram!
Fröken Duktig

Anonym
2015-07-29 @ 08:13:47

som sagt du är inte ensam. Det finns mycket bakom de fasader som "vi " visar utåt. Jag bor också vackert vid en sjö har en härlig familj och mycket att vara tacksam för. Ändå kan jag inte vara riktigt glad.
I sommar har vi jobbat praktiskt med vårt nya projekt ett fritidshus. Det har känts bra. Jag har lyssnat på en del böcker för läsningen funkar sådär...att lyssna har känts bra för mig. Under tiden kan jag göra lite annat också. Ofta mår jag bra när jag har gjort något, så funkar jag.
Snart drar jobbet igång och jag hoppas jag klarar av att jobba mina 80% efter en termin på 50%. Lycka till och var nöjd med det lilla som funkar och att du har någon/några som finns där för dig!

Stor kram till dig

Svar: Hoppas att jobbet går bra nu då. Men kom ihåg att ta det försiktigt. Backa lite om du behöver så att det inte blir så att du får börja om från början igen. Kramar!
Fröken Duktig




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0