Bokläsarväder

Söndag och spöregn. Bokläsarväder. Barnen spelar TV-spel och maken är i garaget. Jag har plockat undan lite så att det känns bra att slå sig ner i soffan. Just nu läser jag "Jag heter inte Miriam", av Majgull Axelsson. Den handlar om en flickas fruktansvärda tid i koncentrationslägren Auschwitz och Ravensbruck och hur hon hela sitt liv tvingas dölja sin romska identitet för att överleva och bli accepterad i Sverige.
 
Tyvärr läser jag ju lite som en kratta nuförtiden. Läser om och tappar bort mig. Somnar ifrån och så. Men jag tragglar ändå på, för det går lite bättre och bättre ju längre tiden går. Och det är skönt att fokusera på en berättelse så att man slipper tänka på hur man själv mår. Maken tycker att jag borde hitta ett intresse så att jag får göra något jag gillar med en viss regelbundenhet men jag har svårt att komma på nåt jag orkar och vill. Sen kom jag på att jag kanske borde vara med i en bokcirkel. Jag ska fundera på det. Det kanske kan vara något för mig.

Besök på psykiatriska kliniken

Jag har fått en tid på psykiatriska kliniken. Jag skulle ju få vänta tre månader men kanske blev jag prioriterad på något sätt, för det har bara gått två. Den 30 juli ska jag få komma till bedömningsenheten. Är det någon som vet vad som händer på ett sånt besök? Jag ska träffa en överläkare där. Jag har googlat men inte hittat nån info om det.

Den här jäkla fasaden...

Barnen och mannen åkte ut med båten för att fiska. Jag sitter och ser ut över sjön och dricker ett glas vin. Har nyss ätit en god middag och jag BORDE vara glad. Jag har allt som är viktigt. En fin familj och till och med ett hus vid en sjö. Varför vill jag bara vara ensam? Varför vill jag inte träffa mina fina vänner? Varför känner jag ingen äkta glädje? Varför tar det så mycket kraft att hålla fasaden uppe bland andra?  Varför längtar jag efter att det ska bli kväll så att jag får gå och lägga mig så fort jag vaknar?  Varför tänker jag att jag skulle kunna styra bilen bort från vägen? Så många varför efter så lång tid. Var på semester nyss och hade det så bra som jag kan ha det just nu. Med mina förutsättningar. Ändå tänkte jag när jag såg tåget komma in på centralen, att kanske man bara hade tagit ett steg ut framför det, om man hade bott i en storstad. Man skulle frestas många gånger varje vecka. Kanske skulle man göra det, men antagligen inte ändå. Jag har ju haft en relativt bra period nu. Jag har ju fungerat i alla fall. Men som någon av mina kloka läsare skrev så är det en bit upp till lägsta graden av bra. Jag måste få bukt med likgiltigheten och de mörka tankarna så att jag kan bli glad igen. På riktigt. Två år och två månader är det nu sedan jag blev sjuk i utmattningssyndrom och depression. En evighet...

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0