Utmattningssyndrom - att klara ett besök på ICA

Om man har tillskansat sig diagnosen utmattningssyndrom gäller det att använda sig av diverse tips och trix för att klara vardagen. Det gör jag numera varje dag. Men olika dagar kräver lite olika trix. Om du vill läsa om lite mer grundläggande tips och trix kan du kolla in dem under kategorier under rubriken "Konkreta tips för ett bättre mående". Annars kan jag lite mer kortfattat berätta hur jag gör för att klara av att handla på ICA en lite sämre dag, som gårdagen var till exempel.
 
  • Jag har en lapp hemma på kylskåpet där alla familjemedlemmar skriver dit varor som verkar vara slut.
  • Jag börjar minst en dag innan jag ska handla med att skriva en shoppinglista och en lista på vad vi ska äta de kommande dagarna. Allt för att få ner en så fullständig lista som möjligt så att jag kan undvika att springa på ICA varje dag.
  • Jag vilar en stund innan det är dags.Om jag åker direkt från jobbet är jag noga med att slappna av en stund i bilen innan jag går in.
  • Jag går sakta genom affären. En sak i taget. Jag kan inte handla om jag har bråttom, så gott om tid är en förutsättning. Om jag måste skynda mig slår alla stressignaler igång illa kvickt. Hjärtklappning, förvirring, panikångest och allmänt obehag, så det undviker jag.
  • Vid kassan koncentrerar jag mig på mitt. Tänker aktivt att jag skiter i hur lång kö det är eller hur bråttom han bakom ser ut att ha. Jag plockar upp varorna i min takt. När jag har betalat och det är dags att packa tänker jag likadant. Skit i dom bakom. Dom förstår ändå inte varför jag är långsam och systematisk. De fattar inte att jag kan tappa greppet och få panik om jag inte håller lugnet kvar, så jag kör mitt race.
  • Jag packar varorna strategiskt. Frysvaror i en påse, skafferivaror i en och kylvaror i en.
  • Väl hemma måste jag vila en stund på soffan innan jag kan få in grejerna där de hör hemma. Då lämnar jag kyl- och fryspåsen på bron (om det är vinter) och tar in skafferipåsen innanför dörren.
  • Sen vilar jag tills jag känner mig redo att packa upp varorna.
 
Ja ni ser, det kräver lite av en människa med utmattningssyndrom att gå och handla. Och trots denna rigorösa planering glömde jag smöret som stod överst på listan i går och fick ta en sväng in igen. Men då behövdes det inte så mycket planering. Då var det ju bara en vara. Några djupa andetag före, skit-i-andra-mentalitet i kassan och några djupa andetag efter. Har du några smarta tips för att förenkla vardagen för oss utbrända?

Möte med HUR-enheten

Jag arbetar ju två timmar tre dagar i veckan på en särskild arbetsträningsplats. Nästan alla som jobbar där arbetstränar av olika anledningar. Det jag gör kallas inte för arbetsträning ännu eftersom det inte är 25%. Man måste tydligen komma upp i just 25% för att det ska kallas arbetsträning och för att man ska få rehabiliteringspenning istället för sjukpenning. Alltså behöver jag få till fyra timmar till varje vecka innan jag kan skryta med att jag har fått börja arbetsträna. Just nu skryter jag bara med att jag är på ett jobb sex timmar i veckan. Bra va?!
 
Idag var det dags för uppföljningsmöte med HUR-enheten (som ansvarar för omplaceringar inom kommunen) och handledaren på arbetsplatsen. Jag ombads att skriva dagbok varje arbetsdag. Dagboken ska handla om hur jag mår under arbetstiden och hur det känns efteråt. Hur pass trött jag blir av arbetet och hur utökad arbetstid påverkar mig. Siktet just nu är på att försöka utöka arbetstiden med en halvtimme varje gång jag är på jobbet.
 
Det finns en rad bra saker med den här arbetsplatsen och dom fick jag berätta om idag. För det första är det väldigt lugnt där. Tyst och skönt. Det finns inga krav på prestation. De andra som arbetar där behöver också lugn och ro, så ingen höjer på ögonbrynen om man sitter tyst i fikarummet och inte orkar prata med någon. Jag är definitivt inte ensam om att behöva lugna stunder. Det  finns ett vilorum som jag går till med jämna mellanrum. Jag brukar passa på att gör en avslappningsövning på soffan därinne. En dag den här veckan var det superhalt ute så skolbussen var inställd. Jag skjutsade därför barnen till skolan och kom i och med det för sent till jobbet. Och vet ni vad? Inget hände! Inga konsekvenser för någon annan! Det är en sån lättnad att det inte står trettio elever och kivas utanför klassrumsdörren när man själv kommer med andan i halsen. Jag blev inte alls särskilt stressad av att komma för sent. Otroligt skön känsla.
 
Nästa möte med HUR blir om en månad. Då hoppas jag att jag arbetar lite mer än nu.

Att uppskatta ett hem

Jag älskar att komma hem. Det är tyst och huset andas lugn och ro. Barnen är i skolan och det är hyfsat rent och städat. Jag tänder ett ljus medan kaffedoften sprider sig på övervåningen. Jag är så oerhört tacksam för att jag får komma hem till ett varmt hem. Innan jag blev sjuk i utmattningssyndrom och depression var jag rastlös. Aldrig nöjd. Allt skulle göras om. Måla, tapetsera eller nya möbler. Vi hade inte riktigt råd så det ledde till en känsla av att vara missnöjd. Om bara väggarna var vita eller rabatterna prunkande så skulle jag bli mer nöjd. Men då blev jag sjuk och brydde mig inte ett skit om hur det såg ut hemma eller hur jag såg ut själv för den delen. Nu när jag mår bättre sitter jag här och tänker att det spelar ganska liten roll att väggarna inte är vita. Jag känner mig nöjd ändå för jag har ett hem som ger mig den vila och ro jag behöver för att orka när ungarna kommer hem med bussen. När läxor ska göras och mat fixas.  Då måste mina batterier vara laddade och uppladdningsstationen är mitt hem.

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0