Det kommer att gå över - en bok om depression

Jag köpte den här boken några veckor innan jul. Bläddrade bara igenom den då men nu känner jag att jag behöver den. "Det kommer att gå över" av Maggan Hägglund, är en tröstebok för den som lider av depression.
 
Jag blev så trött igen igår. Det blev liksom mörkare omkring mig igen och jag orkade mest bara ligga hela eftermiddagen och kvällen. Orkade inte läsa tidningen till frukosten eller prata med familjen till middagen. Gick en promenad men orkade inte koncentrera mig på boken i lurarna när tankarna for runt i huvudet som en jäkla centrifug. Det blir så jobbigt när känslan av meningslöshet och hopplöshet tar över i bröstet. Det känns liksom obefogat när man har allt man behöver. Det ger skuldkänslor att inte uppskatta saker så som man borde. Och man blir så ofantligt trött på sig själv. På att vara till besvär och inte till glädje för andra. Man är ju inte dummare än att man förstår att ingen vill vara med en som är nedstämd och trött, även om det inte sägs rakt ut. Och nu blir det snart nyårsafton och man "ska" vara glad och social så att man inte förstör feststämningen. Det är några dagar kvar och jag hoppas att jag är piggare och gladare då så att det inte drabbar min omgivning.
 
Det här med julen tog nog ut sin rätt trots att den blev lugn och bra. Jag är tacksam att jag "klarade den" så bra. Nästa sak att klara blir mormors begravning. Den är imorgon. Sen ska nyårsafton klaras av. Det är arbetsamt att känna att både positiva och negativa händelser måste "klaras av". Liksom bockas av på listan. Men det är väl så det är att ha utmattningssyndrom. Två steg framåt och ett tillbaka. Tredje julen och tredje nyårsfirandet sen den berömda väggen kom ivägen. Nu ska jag plocka fram den där boken så får jag återkomma om innehållet i den i ett annat inlägg.
Kram på er!

En god jul!

Det är dagen innan julafton. Jag vaknar med huvudvärk och mensvärk from hell. Jag som har så mycket att fixa idag. Attans. Äter frukost och vilar. Det hjälper inte. Tar en ipren och vilar medan värken sakta klingar av. Skönt. Ringer runt till några av de viktigaste och önskar God Jul medan jag dricker kaffe. Städar lite och vilar lite till. Nu känns det bättre. Ungarna går ut och jag slår in de sista julklapparna. Sen vilar jag lite till. Det går över förväntan och jag sätter igång i köket. Maken kommer hem. Han försvinner ut och tänder röken. Det ska rökas kött till julafton. Köket förvandlas till ett inferno med sillinläggningar, grötkok, efterrätt och just ja, vi måste ju äta middag idag också. Lagar enchiladas. Så lite i julväg som möjligt så här innan julafton så att man ska längta efter julmaten så mycket som möjligt.
 
Äntligen är allt klart. Jag är alldeles yr i huvudet men mår ändå hyfsat. Det blir en skön uppesittarkväll med bingolotto och en massa gott att äta. Jag är ångestfri hela kvällen.
 
Julafton blir en bra dag. En promenad efter frukost för att få vara ensam en stund känns bra medan resten av familjen åker skridskor på sjön. Sen grillar vi korv med maken syskon och alla barn. Jag smiter in före de andra och lägger mig en stund. Det är tyst och skönt. Julaftonskvällen blir en lugn och trevlig tillställning hos svärföräldrarna. Massor av god mat, tomte och julklappar, precis som det ska vara. Vid nio är vi hemma igen och jag hoppar i mysbyxorna och det är så skönt att komma hem. Älskar hemma! Maken installerar de tekniska julklapparna som barnen fått och jag ligger och vilar medan. Vi kollar en stund på tv och lägger oss sedan. Å det är så skönt i sängen. Jag är ångestfri hela kvällen.
 
På juldagen sover jag riktigt länge och sedan tar jag och maken en lång promenad. Sen vilar vi i soffan med bok och kaffe medan ungarna åker mer skridskor. Jag känner att halsen håller på att snörpas åt lite och tar det därför riktigt lugnt hela dagen. På kvällen får jag lite andnöd och hjärtat hoppar runt lite som det vill i bröstet men inte mer än att jag är ok. Jag masserar några triggerpunkter, andas djupa andetag i soffan. Efter ett tag släpper ångesten och jag kan koncentrera mig på filmen igen. Skönt. Lindrig ångest som jag kunde häva själv. Bra! Somnar gott och tänker att julen har varit godare än på flera år.
 

Oro och prestationskrav

Låt mig va som jag är tills jag blir som jag ska. Visst är det bra?! Det är ju just det som är problemet när man är sjuk i utmattningssyndrom.
  • Att man inte tillåter sig själv att vara som man är utan hela tiden strävar framåt.
  • Eller att andra inte låter en vara som man är.
  • Eller kanske det som är mest sant för såna som mig, att jag tror att andra inte låter mig va som jag är tills jag blir som jag ska. Att jag tror att andra ställer krav på mig att göra, delta, socialisera, arbeta etc trots att de inte gör det.
 
Idag har jag träffat psykoterapeuten igen och vi pratade mycket om oron som kan vara en del i varför jag blivit en sån Fröken Duktig. Jag har alltid trott att jag inte är den oroliga typen. Jag går inte omkring och oroar mig för att barnen ska råka ut för olyckor eller någon ska få en svår sjukdom och sånt. Alltså är jag inte den oroliga typen. Trodde jag. Men, jag oroar mig jämt för allt möjligt annat. Som att någon ska bli ledsen för något jag gjort eller sagt. Sa jag något fel? Blev hon ledsen? Arg? För att barnen ska känna sig orättvist behandlade. För vad folk tycker och tänker om det jag gör eller säger. För att folk ska tycka att jag är lat. För att andra ska förstå att jag inte kan saker jag borde kunna. För att folk ska komma på att jag inte kan något. För hur jag ser ut. För att jag är feg. För att någon ska få magsjuka. (Har en löjlig rädsla för det.) För hur saker ska lösas hela tiden. Vem skjutsar hit eller dit. Vem handlar och vem fixar så att allt klaffar. Ja ni hör ju. Det finns mängder av saker som oroar mig och det har upptagit alldeles för stor plats i min lilla hjärna alldeles för länge. Jag ser allt det här och förstår att jag måste ändra mitt sätt att tänka och det är ju ett steg på väg mot en förändring.
 
Jag måste alltså hitta ett sätt att sluta bry mig så mycket om vad andra ska tycka och tänka och samtidigt inse att jag gör mitt bästa för att inte göra andra ledsna. Det måste räcka att jag gör så gott jag kan. Om det inte räcker så får det vara så. Att hålla på och tänka så här skapar onödiga prestationskrav som jag inte är betjänt av.
 
Jag måste också våga visa mig svag för andra. Låta andra se att jag inte kan och vet saker. Att jag inte alltid har koll på allt möjligt. Våga göra bort mig och skratta åt det.
 
Jag måste släppa kontrollen över saker ibland. Låta det bli som det blir och inte göra långa listor och scheman som ska bockas av om det inte är väldigt viktiga saker. Mitt tidigare liv var så fullspäckat av saker som skulle fixas att det var nödvändigt för mig att leva efter listor och scheman. Annars skulle arbetsdagen eller famijelivet aldrig ha funkat. Men det gjorde det ju inte ändå, eftersom jag sitter här med utmattningssyndrom och lång sjukskrivning. Men nu när jag ändå sitter här måste jag ju göra en del förändringar för att bli frisk. Så medan jag jobbar på förändringarna;
 
Låt mig va som jag är
Tills jag blir som jag ska
 
Kram på er!

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0