Effekten av antidepressiva mediciner eller skön återhämtning? Eller båda?

Hemma igen efter en helg i den stora huvudstaden. Jag och maken har flanerat på stan, ätit gott, druckit vin och goda drinkar. Vilat och softat på hotellrummet och bara haft det bra. Inte ett spår av ångest har drabbat mig på hela helgen. Visst, jag har blivit ganska trött och blivit tvungen att plugga i öronproppar för att stänga ute musik och annat skrammel. Men jag har inte varit ångestfylld. Så. Himla. Skönt!
 
Jag tror på allvar att den nya antidepressiva medicinen, Venlafaxin, börjar hjälpa. Hoppas, hoppas, hoppas!!!  Jag har känt mig ganska glad. Inte sprudlande eller uppspelt eller så. Mer lugn och glad. Det var så längesen och det är så välkommet. Det var så otroligt skönt att bara få vara vi två en helg. Att inte känna ansvar för någon annan. Inte behöva tänka på att ta hand om och muntra upp någon. Inte behöva peppa eller övertala någon om att det ska bli bra eller roligt. Inte behöva passa tider, tänka ut mat eller laga mat för den delen. Bara göra det som faller en in. En helg. Så kort när man har trevligt, men ändå så välgörande för själen. För kroppen vete katten, med alla godrinkar, viner och choklad. Men det får bli ett senare problem. Eller det bästa vore ju såklart om jag kunde slippa se det som ett problem och bara låta det vara som det är.
 
Tänk om min depression på allvar håller på att släppa taget. Efter två år och tre månader. Det känns så just nu. Hoppas att det inte är tillfälligt. Det får det inte vara. Usch, jag kanske blir hiskeligt besviken nu när ett hopp har tänts. Ja, men då får jag ta det. Jag försöker se framåt och just nu är jag ok-glad och befinner mig nog sjutton på lägsta-graden-av-bra på stegen. Det var evigeheter sen det hände om man räknar bort korta stunder. Nu har det ju känts så i flera dagar. Utmattningssyndrom, utmattningsdepression, ångest och depression. Ni har tagit mindre plats i mitt liv de senaste dagarna och jag är tacksam.

Packning och antidepressiva

Jag packar. För första gången på flera år ska maken och jag åka bort över helgen, utan barn. Och för första gången på mycket länge ser jag fram emot något. Det känns så skönt!

En trip till den stora huvudstaden ska det bli. Det blir alldeles lagom. Äta och dricka gott och flanera lite på stan. Käka god frukost på fint hotell. Inte laga mat eller tvätta eller tjata på någon om något. Bara vara, bara vi. Så, jag packar således. Vad ska man ha med sig? Hmm, jag har vuxit ur de flesta plagg i garderoben. Det är lätt hänt att man gör det när den fysiska aktiviteten är låg och man blir trött för minsta lilla. Medicinerna blir pricken över i. speciellt Mirtazapin är en riktig överviktsbov. Psykoterapeuten sa att jag kunde vara glad som bara gått upp sju kilo. Många går upp 30... Jaha, jag får väl försöka vara tacksam för det då...

Pausar länge med kaffe och chiapudding gjord på kvarg, yoghurt, chiafrön och hallon. Har hört att chiafröna ska kunna få magen att funka så jag kör på det nu. Kanske man kan slippa de där inolaxolgummikulorna snart. Dom är som såna där små kulor som finns på en konstgräsplan. Känns äckligt men det funkar hyfsat i alla fall. Men man verkar bli van vid dem för man får ta mer och mer ju längre tid man tar dom. Det kan ju inte vara bra, eller?

Den här veckan har jag känt mig lite lättare i sinnet. Jag överraskade mig själv med att skoja en gång till och med. Utan att göra till mig. Det var inte igår. Sonen såg mäkta förvånad ut vill jag lova. Kanske biter den här medicinen, Venlafaxin, på depressionen. Jag har ätit den i fyra veckor nu och effekten borde börja komma. Tyvärr sa psykoterapeuten att antidepp hjälper mot depression orsakad av utmattningssyndrom, men inte lika effektivt som vid en "vanlig" depression. Men som sagt, lite lättare i bröstet känns det, så jag hoppas att det ska ta skruv.

Nu blir det vila och ladda så att helgen blir trevlig. I morgon åker vi.

Kram på er!

 

 

 

 

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0