Gamla minnen

En lång dag är äntligen till ända. Dags att vila en stund. Sjunker ner i soffan och tänker på lunchen med en nära släkting. En släkting som behövde skjuts och stöd på ett sjukhusbesök idag. Och som sedan blev lycklig av en lunch på stan med mig. Som behövde få prata ut om gamla minnen som tyngt under många år. Som kände förtroende för just mig och ville berätta om svåra och jobbiga händelser. Jag känner mig utmattad men ändå glad. Glad för att det var just jag som fick dela hennes minnen.

Utdrag ur en utbränds dagbok - åtta månader efter kraschen

140205

Läkaren tyckte inte att det var så bra att jag mår så dåligt  att jag funderar på att kliva ut framför en bil. Jag fick en tid imorgon för att göra en grundligare undersökning och kanske få en remiss till sjukhuset för att kunna titta ner i halsen och se om något sitter i vägen där. Det är väl inte särskilt troligt men om inget finns att hitta där får jag det bekräftat och kan fundera hur jag ska bli av med ångesten, som det i så fall är. Det blir nog bra.

Nu har vi haft vårt sista tillfälle på stresshanteringskursen. Det kändes lite tomt och konstigt för det har varit både bra och trevliga förmiddagar. Vi har bildat en facebookgrupp och ska försöka träffas någonting framöver. Sedan blir det uppföljningsträffar var tredje månad ungefär.

Vi skrev ner våra reviderade mål under det sista tillfället och det blev tydligt hur mycket jag har lärt mig om mig själv och mitt beteende. Jag har förstått vilka förändringar jag måste åstadkomma hos mig själv. Nu gäller det bara att skrida till verket på alla punkter. Några är påbörjade och andra kan jag börja öva på först när jag kommer tillbaka till jobbet.

Mina mål:

·         Stanna upp och känna efter vad jag vill/kan innan jag säger ja/nej. Jag ska säga att jag vill fundera på saken och sen bestämma mig. Jag tänker berätta för folk omkring mig att det är min taktik så att inte folk blir sura.

·         Träna utifrån hur min kropp mår just idag. Alltid känna efter inför ett pass och inte köra efter träningsprogram.

·         Ändra mitt förhållningssätt i stressiga miljöer. Jag ska berätta för folk runtomkring så kan de påminna mig när jag glömmer. Så här ska jag göra:

o   Låta saker få ta den tid de tar.

o   Prioritera – nöja mig med de saker jag faktiskt hann/klarade.

o   Be om och ta emot hjälp av andra.

o   Ta en paus/avslappning/mindfulness även de dagar jag egentligen inte hinner.

o   Gå lugnt, tala lugnt – stanna nedvarvad även när det ”brinner” runt omkring.

o   Göra en sak i taget.

 

Den sista punkten blir svårast och viktigast. På kursen frågade någon hur många av de här sakerna jag var medveten om att jag borde förändra innan jag blev sjuk och svaret blev INGEN. Inte en enda av de här sakerna tänkte jag ens på att förändra. Pauser och lugn träning var slöseri med tid, att göra flera saker samtidigt gav mer tid till annat, springa mellan salarna på jobbet sparade tid och förbrände kalorier, vilket var en bonus som jag såg det. Be om hjälp var svagt och jag var stark och borde klara mig själv, prioritera gick bort eftersom allt var viktigt och så vidare. Ja, ni hör ju själva… Jag har uppenbarligen inte varit snäll mot mig själv.

Dagens tre bra:

·         Jag har gåggat.

·         Jag har sovit gott i natt.

·         Lååång avslappningsstund…

Nu ska jag slappna av lite till med mitt goda lakritsté i soffan. Endera dagen kommer jag att sätta upp små lappar med affirmationer på väl valda platser i huset. ”Jag är lugn”, ”jag är avslappnad”, ”jag är i balans” och kanske affirmationen ”jag är mätt” hamnar på första parkett i kylskåpet. ;)

En kär vän

En kär vän är sjuk. Det är en allvarlig sjukdom. Jag har svårt att ta in vidden av den. Hon berättar så sakligt att jag förstår att också hon har det. Men mitt i känslostormen som det här innebär för mig är jag ändå lycklig. Lycklig över att ha en vän som hon. Jag är tacksam. De senaste åren har våra stressade liv inte gett oss möjlighet att prioritera vår vänskap så som vi skulle ha velat. Min sjukdom har försvårat ytterligare det senaste året. Ändå känns det som igår. Allt vi har gjort tillsammans. Alla våra förtroliga samtal, all galenskap och alla trevliga stunder vi har haft. Jag tänker att man vet att en vänskap är hållbar och ömsesidig när det kan gå långa perioder utan att man pratas vid och ändå känns allt lika bra som förut när man ses igen. Så är den här vänskapen funtad. Jag ska försöka stötta och finnas till hands nu för att hon är den hon är. En kär vän.

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0