Om acceptans

Ibland verkar det som om jag är en idiot. På riktigt! I morse mådde jag helt ok. Jag for alltså till jobbet som vanligt. På väg dit tänkte jag att jag kan ju göra klart det jag har tänkt. Det kommer ju ta ett par timmar men det är ju bara att jag skärper till mig och gör det. Efter en timme slutade huvudet att funka och jag blev så himla trött. Det är som om jag inte fattar att jag är sjuk på riktigt. Jag tänker att jag får väl bita ihop. Det är som om jag glömmer hur det kändes igår och liksom tror att idag kan jag nog jobba på. Idag kan jag nog gå en långpromenad eller jogga eller så. Sen går det inte. Jag pallar inte. Och så här håller det på. Vad är det med mig??? När jag är piggare är det som om jag tror att jag har inbillat mig all sjukdom och borde kunna skärpa mig. Är jag helt dum i huvudet? Varför lär jag mig aldrig? Varför minns jag inte hur det känns att må dåligt i stunder när jag mår bättre? Varför tror mitt huvud ibland att jag är typ frisk när jag har varit sjuk i ett och ett halvt år snart? Och jag blir så besviken när jag inte orkar. Igen och igen. Jag säger till folk ibland att jag har tvingats acceptera att det tar tid att bli frisk från utmattningssyndrom och depression eftersom jag vet att jag måste acceptera det. Men jag har INTE ACCEPTERAT DET MED HELA MIG!  Uppenbarligen är det så det är. Så jag vet att jag inte har accepterat det jag borde acceptera. Men hur ska jag gå vidare?

Sköldkörtelproblem?

Hur länge kan man ha "en klump" i halsen eller som "ett tryck" över halsen, utan att det är nåt? Min läkare säger att det är ångest men jag vet hur ångest känns och det är inte så här. Min klump finns där prick hela tiden och har så gjort i över ett år. Sedan september 2013 för att vara exakt. Det är jäkligt irriterande och obehagligt. Jag blir sjukt störd av ett halsband eller en polotröja även om den inte sitter åt. Jag tycker det är jobbigt att sitta bakåtlutad, att ligga på rygg eller att lyfta armarna över huvudet. Trycket på halsen ökar då. Man har väl inte ångest varje minut i över ett år heller? Själv tänker jag sköldkörteln efter att ha läst en del om det. Men prover visar inte på det. Och symptomen jag har utöver klumpen/trycket är många. Läkaren säger att de inte visar på sköldkörtelproblem eftersom de motsäger varandra. alltså jag har symptom både på underfunktion och på överfunktion av sköldkörtelhormon. Så hon menar att klumpen är ångest... Nån som har erfarenhet av detta?

Att äta som tröst

Jaha, då var det det här med vikten då. Hur fan gör man för att äta lagom? Hur gör man för att slippa kämpa med vikten och hjärnspökena? Hur undviker man att trycka i sig godsaker när suget sätter in? Mina tidigare strategier har varit att vara stenhård mot mig själv. Inga godsaker, punkt! Möjligen något litet på helgen och då kompenserades det med tuff träning. En bulle genererade x antal kilometers löpning. En godisskål (liten) måste föregås av ett rejält intervallpass. Och så vidare... När suget satte in på den tiden aktiverade jag mig för att slippa tänka på mat. Oftast hade jag så mycket att göra att jag inte hann tänka på mat och godsaker. Men så kom väggen. Till en början gick jag ner i vikt eftersom jag mådde så dåligt att jag inte kunde äta alls. Men när antidepressiva mediciner började verka började jag äta normalt igen. Men nu funkade ingen av mina strategier längre. Jag var så utmattad och deprimerad att jag inte orkade ta mig för nästan något alls. Träning var inte att tänka på. Att kompensera ätande med hård träning funkade alltså inte längre. Att vara stenhård funkade inte heller. Jag var helt omotiverad att hamnade i en dålig trend då jag inte hade lust att äta, fick lågt blodsocker och åt vad som helt för att råda bot på det. Att aktivera mig när tankar på mat kom gick inte heller. Jag orkade helt enkelt inte utan måste vila. Lätt hänt då att man äter för att man har tråkigt och för att trösta sig själv i eländet. Lite där är jag tyvärr kvar fortfarande. Orkar inte kompensera med träning och aktivitet. Kroppen behöver vila. Orkar inte vara ståndaktig. Vill fördriva långa dagar med något att äta. Jag vet att mat och motion är viktiga för att komma vidare för mig och jag försöker. Men kommer inte riktigt fram. Så hur ska jag göra? Någon som vet? Såg en bok som hette "Mindful Eating". Någon som har testat?

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0