Julbord, stressignaler och vila

Så har ännu en helg passerat. Julbordet igår kväll blev mycket trevligt och avslutades med gott vin hos vänner. Dagen idag har gått i den välbehövliga vilans tecken. Känner mig nöjd med att ha prioriterat att läsa, meditera, slappna av och mysa i soffan hela dagen. Skönt att känna signalerna på stress och kunna avhjälpa kraschen med vila. Jag har blivit ganska duktig på att känna efter hur det känns i kroppen just nu. Visst misslyckas det ibland men idag känner jag att jag behöver vila och då gör jag det. Och jag skäms inte och känner mig lat. Jag klappar mig själv på axeln istället.

Att tapetsera ett rum är inte alltid så lätt...

För ett och ett halvt år sedan lovade vi vår son att han skulle få en ny säng och nya tapeter. Det har vi skjutit på in absurdum. Snart blir det. När mamma mår bättre ska vi fixa det. När det blir lite lugnare tar vi det... För två veckor sedan bestämde vi att nästa vecka ska vi verkligen göra det. Vi åkte till IKEA och tittade ut säng, garderob, soffa och mängder med småprylar som behövs för att förvandla ett småbarnsrum till ett rum för en stor pojke. Tapeter inhandlades och jag och barnen plockade ur rummet. Sonen började sova på soffan i vardagsrummet medan jag efter ork och förmåga målade lister, tak och golvsocklar, med lite assistans av väl utvalda familjemedlemmar. På¨fredagen var det dags. Maken skulle vara ledig och tapeterna skulle upp. Mamma och pappa skulle komma för att hjälpa till.
 
Under veckan blev alla förkylda. Host och krax och ont i kroppen. Maken, som trots förkylning pallrade sig iväg till jobbet kom hem på torsdag eftermiddag med ryggskott. Vad lägligt! Vi bestämde oss trots allt för att köra på. Vi hade ju bestämt... Tur man har arbetsvilliga föräldrar som gärna ställer upp och hjälper till. Trots att dom börjar bli gamla. Trots att pappa saknar en hand, som han förlorat i en olycka med vedkapen för några år sedan. Ja ni kan ju själv tänka er hur det såg ut. Maken med ryggskott, en gammal målare utan hand, en utmattad som måste vila stup i kvarten och så mamma, som hör väldigt illa. Målarn pekade och instruerade och med jämna mellanrum klättrade han upp och ner på en pall för att skära tapeten. (Hur fan kan det vara så svårt då? Den bara korvade upp sig hela tiden ju!) Mamma höll i pappa så att han inte skulle tappa balansen på pallen. Ryggskottsnissen fick göra petjobbet och sköta marksercvicen och den utmattade fick hänga upp tapeten med hjälp av mamma som passade in tapeten så att den skulle hänga rakt.
 
Jag: SLÄPP LITE!
Mamma: Va?
Jag: DU MÅSTE SLÄPPA LITE, ANNARS BLIR DET SNETT!
Mamma: Vad sa du? Åt höger?
Jag: SLÄPP TAPETEN!!!
Mamma: Ska jag släppa?
Jag: JAAA!!!
 
Ja, ni förstår ju själva. Många kockar som man brukar säga. Men nu är rummet närapå klart. Det blev jättefint och sonen är mycket nöjd. Och jag är mycket tacksam för att jag har en familj som gärna vill hjälpa trots att det inte alltid är så lätt. Världens bästa mamma och pappa faktiskt!
 

Avstämningsmöte med FK

Jag sitter i bilen och fokuserar på andningen. Försöker släppa ner axlarna och blunda en stund. Tar klivet ur bilen och de få stegen in på vårdcentralen. Innanför dörrarna väntar rektorn, läkaren, handläggaren från försäkringskassan (den tredje i ordningen sen jag blev sjuk) som för övrigt ringde i morse för att berätta att hon "hastigt och lustigt" övertagit mitt ärende, två personer från HUR-enheten och en person från kommunhälsan. Och jag skäms. Alla de här människorna är här för min skull. Herregud! Vad kostar det att samla ihop alla de här? Jag får som vanligt dåligt samvete.
 
Mötet börjar och några av deltagarna har jag ju aldrigt träffat, så jag berättar lite om insjuknandet för ett och ett halvt år sedan (Du kan läsa om det om du vill. Kolla under kategorier.) och lite om nuläget. Sedan vill handläggaren och HUR-enheten höra läkarens tankar kring återgång i arbete och tidsperspektivet på tillfrisknandet. Allt för att kunna hitta en lämplig arbetsplats för mig att bli frisk på.
 
Läkaren anser att mitt tillstånd är så att jag behöver en lugn arbetsplats där jag kan arbeta ifred utan tidspress och utan att bli avbruten. Att jag behöver arbetskamrater att fika med. Att kontorslandskap och arbetsplatser med höga ljud och stress just nu är direkt olämpliga. Att arbetsuppgifterna ska vara väl avgränsade. Hon säger att den grad av utmattning jag har råkat ut för kan liknas vid en stroke. Att hjärnan reagerar på liknande sätt när det gäller koncentration och minne. Att jag kan komma att vara fortsatt känslig för sinnesintryck väldigt länge eller till och med för alltid. Att det inte är ovanligt att man aldrig blir helt frisk när utmattningen är så omfattande som den jag befinner mig i just nu. Att jag kanske alltid kommer att vara stresskänslig och ha nära till trötthet när sinnesintrycken flödar. Många som blivit utmattade i den grad jag blivit kommer aldrig tillbaka till ett heltidsarbete.
 
Det kändes jobbigt att höra läkaren säga allt det här. Samtidigt kändes det bra att hon var så tydlig med vad jag behöver gentemot försäkringskassan och HUR-enheten. Att det var hon som sa allt och inte jag. Nu ska jag vänta på att HUR hittar en lämplig plats för mig att vara på. Heltidssjuksrivningen fortsätter.

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0