Utdrag ur en utbränds dagbok - sex månader efter kraschen

131229

Vaknar med en lättare känsla än igår. Jag hoppas att svackan hade sin kulmen igår och att jag nu kan se fram emot en nyårsafton där jag orkar vara med. Stora folksamlingar har varit jobbigt och är det fortfarande. Ångesten kommer krypande som ett brev på posten när jag vet att jag måste umgås med andra. I situationer där jag dessutom förväntas prestera, delta i samtal eller ännu värre, ta initiativ till samtal, står jag nästan inte ut. Så nyårsafton blir en utmaning. Om jag orkar dit.

Stärkt i känslan av att det känns bättre idag tar jag en skön promenad med min man. Väl hemma tar jag fram dammsugaren och börjar städa i tvättstugan. Inte lång stund passerar innan ångesten kommer krypande i bröstet och jag tänker att jag strax ska vila. Ska bara göra klart det här först. Jag flänger på och skyndar, skyndar för att hinna klart innan jag känner mig så dålig att jag inte kommer orka. Innan luften tar slut i lungorna. För det är så det känns. Innan klumpen i halsen hotar kväva mig. För det är så det känns, trots att jag vet att det är helt ologiskt.




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0