Del 1 - Insjuknandet i utmattningssyndrom

Ofta tänker jag på hur det var för andra när de blev sjuka. Hur de tog sig igenom den första tiden, som nog måste betecknas som en kris i livet. Hur de har gått vidare mot ett friskare liv. För mig kom insjuknandet på ett sätt plötsligt. Men med chans att bearbeta det har insikten sakta men säkert landat hos mig. Det tog flera år från det första symtomet tills ett utmattningssyndrom och en depression var ett faktum.
 

Så här började min sjukdomstid:
 
Det började i juni. Den sjunde för att vara exakt. Eller åtminstone trodde jag då att det var då det började. Tårarna ville inte sluta rinna i bilen på väg in mot jobbet. Jag ringde min man och grät i telefonen och jag minns hans ord så tydligt. ”Du måste sluta stressa annars kommer du ju att gå sönder.” Och jag tänkte, tänk om det redan är för sent, tänk om jag redan har gått sönder. Jag torkade tårarna och stegade in på jobbet. En arbetskamrat tittade på mig och frågade hur det var och det brast för mig igen. Gråten var omöjlig att stoppa. Jag bara stod där och skakade medan arbetskamraten höll om mig hårt. Jag gick som i en dimma hela dagen och jag förstod inte vad som hände, varken inuti mig eller runt omkring mig. Den åttonde juni tog jag mig till jobbet utan att minnas hur det gick till. Skrev in betygen utan att minnas det heller. Gick gråtande in till rektorn och sa att jag måste gå hem och vila. Att jag inte orkade mer. Jag fick löfte om en kontakt på kommunhälsan och det är jag tacksam för idag. Den nionde juni ringde jag vårdcentralen och grät i luren. Jag skulle få en tid om två veckor sa man. Paniken sköljde över mig när jag insåg att jag måste få hjälp nu, inte om två veckor. Jag ringde igen och min panik var nog väldigt tydlig för plötsligt fanns det en tid om två dagar. Läkaren sjukskrev mig direkt ända fram till den 31 augusti. Det kändes som en evighet just då. Han påstod att jag var deprimerad och hade drabbats av utmattningssyndrom. Utmattningssyndrom kunde jag gå med på, men deprimerad, nej det var jag i alla fall inte. Mediciner för att kunna sova skrevs ut och jag var livrädd. Tänk om jag blev beroende eller till och med sjuk.

Dagarna gick och både jag och min familj blev på ett obehagligt sätt varse om att det här skulle bli tufft att ta sig helskinnad igenom. Jag ville bara ligga. Masade mig upp och såg till att barnen, som hade sommarlov, fick mat i sig. Själv kunde jag inte äta mycket. Min annars så goda aptit var som bortblåst. Panikångestattackerna avlöste varandra och en tyngd vilade över bröstet så att det kändes omöjligt att andas. Tröttheten var så total att jag inte orkade ta mig från duschen till sängen utan att lägga mig på golvet i badrummet ett tag först. Gråten var nära hela tiden och jag kände mig totalt likgiltig till det som hände runt mig. Jag förstod inte vad folk sa. Jag kunde inte följa ett samtal eller en film eller läsa en bok. Jag var yr och matt. Och jag ville absolut ingenting. Visst kom det en och annan dag när jag kunde resa mig upp och göra något med familjen eller ensam och det gjorde jag också. Men jag ville aldrig. Kände ingen glädje eller entusiasm. Jag låtsades skratta och jag låtsades förstå vad samtal handlade om. Jag låtsades bry mig. Och jag skämdes. Skämdes för hur jag betedde mig och för hur jag såg ut. Skämdes för mina tankar. Skämdes för att jag inte ville prata med någon. Inte ens mina egna barn orkade jag lyssna på. Det var svårt att erkänna då som nu. Att jag inte orkade med mina fina barn, det skäms jag fortfarande för.

En vecka in i juli var det dags för återbesök hos läkaren. När det stod klart att inget blivit bättre, utan snarare värre efter en hel månads vila skrevs antidepressiv medicin ut. Jag köpte det eftersom han sa att de var ångestdämpande och att panikångestattackerna förmodligen skulle bli färre och mindre intensiva. Inte för att jag var deprimerad, för det var jag inte. Jag var övertygad om att jag bara var trött och stressad och att jag skulle bli gladare bara jag fick vila lite till. De första veckorna blev livet ännu svartare och ångesten tryckte konstant över bröstet. Att umgås med tankar om att det vore enklare att inte finnas till började bli en vana. Jag aktade mig dock noga för att säga det till någon annan än terapeuten på kommunhälsan. Där pratade och grät jag om vartannat i veckor, ja till och med månader. Efter tre veckors medicineranade kom den första tydliga vändningen. Ångesten lättade och paniken lindrades. Utmattningen var trots det stark. Det kom fler och fler hyfsade dagar mellan de riktiga djupdykningarna och de dagarna gav tid till reflektion. I början av augusti kom insikten om att jag faktiskt var deprimerad, på riktigt. Då först accepterade jag den diagnos läkaren skrivit i mitt sjukintyg redan i juni.

Med hjälp av terapeuten kom också insikterna om hur elak jag varit mot mig själv, under flera år, en efter en. Hur jag på arbetet pressat mig själv att försöka prestera på topp varje dag. Hur jag slog ner på mig själv när jag inte hann det jag föresatt mig att göra. Hur jag föraktade mig själv när jag inte lyckats tillfredsställa elever och föräldrar runt omkring mig. Hur jag inte kunde acceptera mig själv om jag inte visat min bästa sida. Hur det dåliga samvetet gnagde när jag hade misslyckats, trots att jag gjort mitt bästa. Samtidigt ville jag göra rätt för mig i föreningslivet där mina barn var aktiva. Jag förstod inte förrän det var för sent att jag inte skulle orka hålla alla bollar i luften. I stället för att låta väl valda bollar falla, föll alla till marken med en krasch. Jag insåg att jag tränat för hårt och inte lyssnat på min kropp under flera år. Oavsett väder och känslan i kroppen gav jag mig ut på mina rundor. Jag sprang så jag nästan spydde och kände mig stolt över att inget kunde hindra mig. Jag bara stängde av och såg till att det jag bestämt mig för att göra blev gjort. Körde efter devisen att man inte skulle känna efter så mycket. Åkte omkring med träningskläderna i bilen ifall att jag skulle hinna trycka in en träningsrunda. Kände mig dålig om jag bara hann fyra pass i veckan och helt värdelös om det bara blev tre. Aldrig nöjd med en promenad. Det räknades inte som träning. Uppvaknandet kom hos terapeuten när hon frågade vad jag tränade inför. ”Du ska väl inte bli elitidrottare?”

Jag hade alltid gillat att träna men det var i tjugoårsåldern jag började träna ”fel”. Resultatinriktat. Då var målet viktnedgång och jag lyckades gå ner 18 kg med hjälp av hård träning och omläggning av kosten. Jag var otroligt stolt över att vara så stark och karaktärsfast. Nu skulle jag aldrig mer bli tjock. Och det löftet höll jag. Bortsett från två graviditeter passerade jag aldrig 62 kg. Jag ville väga 60 kg och om jag vägde 60,1 fick jag lov att tänka mig för och om jag kom upp i 62 blev jag tvungen att banta. Men det hände aldrig. Jag tyckte att det här var en bra strategi. Den funkade. Jag var smal och jag var stolt över att ha en stark karaktär. Med tiden övergick träningen från att handla om vikt till att handla om tider. Hur snabb kan jag bli? Jag tävlade inte mot andra utan bara mot mig själv och det kan ju tyckas sunt. Problemet var bara att jag inte blev nöjd med min egen prestation. Jag borde ju kunna bättre.

Jag ville alltså vara bra på allt. Inte bättre än andra, men mitt bästa jag. Och jag kunde inte förlåta mig själv när jag misslyckades med att vara mitt bästa jag. Det har tagit mig tills nu att inse att det här är kärnan i mitt problem. Att jag vill vara mitt bästa jag, såväl i privatlivet som i arbetslivet. Att jag får vila först när det jag bestämt mig för att göra är klart. Man får inte verka lat. Hur jag ska hitta ut ur det här problemet är ännu ett mysterium eftersom det är lättare sagt en gjort att nöja sig med att vara ”good enough”, som det så fint heter.

I augusti började jag klara av dagliga promenader på inrådan av min läkare. Ibland blev det långt och ibland bara några hundra meter. Jag började direkt tänka att tjejmilen var en lämplig utmaning. Trots att jag inte tränat på riktigt alls på flera månader åkte jag med tjejgänget ner till Stockholm och tog mig igenom loppet. Fråga mig inte hur det gick till. Efterföljande veckor blev en pina och en tydlig påminnelse om hur sommaren varit. Jag blev liggande igen. Om det inte hade varit för att barnen skulle till skolan kanske jag inte hade klivit upp alls. Tankarna om hur lätt det skulle vara att kliva ut framför en bil återkom. Min enda önskan var att folk skulle lämna mig ifred. Som tur var gjorde de inte det. Mina närmaste vänner hörde envist av sig. Min mamma och min syster stod på bron och ringde på titt som tätt. Min man var mitt allra största stöd och min allra bästa vän då som nu. Han har stått stadigt i blåsten och jag önskar och ber om att han ska orka hela vägen. För vägen tillbaka har inte nått sitt slut ännu.

Det var någon gång i augusti som jag började bli klar över hur min kropp hade signalerat till mig att något varit fel under flera års tid. Jag hade tidigare sökt läkare för hjärtklappning, svettningar och oregelbunden hjärtrytm. Jag hade också sökt läkare för magproblem, yrsel och domningar i händer och ansikte. Ett par gånger hade jag brutit ihop och gråtit hos läkaren som sagt att jag kanske borde ta det lite lugnt ett tag. Jag ignorerade detta. Tänkte att det snart skulle bli bättre. Att livet snart skulle bli lugnare. En dag upptäckte jag att jag inte kunde läsa för mina elever. Jag såg ingenting. Allt var suddigt och jag bokade tid för synundersökning. Tänkte att jag nog blivit gammal. Inget fel på synen. Susningar i huvudet blev vardag och jag hade svårt att höra vad folk sa. Jag glömde vad jag lovat mina elever, jag glömde namn och dagar, läxor och uppgifter. Jag blev arg och irriterad på folk omkring mig och mina barn fick sig nog en oförtjänt skopa då och då. Huvudvärken blev kraftigare och kom nästan dagligen och jag ville inte göra något alls utanför jobbet. Hoppades att slippa träffa folk så långt det gick. Jag grät varje dag på väg hem från jobbet och sömnen var vid det här laget obefintlig. Flera veckor helt utan sömn. ”Det var bara en tidsfråga innan du skulle få ett sammanbrott”, sa läkaren när vi träffades första gången. ”Man måste sova.” Tidigare att jag sovit ett par timmar per natt under lång tid och vaknat hela tiden med känslan av att jag glömt något viktigt. Till slut slutade jag alltså att sova helt.

 

Anonym
2014-08-07 @ 22:43:23
URL: http://attlagasigsjalv.blogg.se

känner så väl igen mig i mycket av din text... härligt att läsa att du hade så mycket stöd runt om dig, som såg dig å brydde sig om dig. Det är värdefullt!

Svar: Hej!Ja min omgivning har verkligen varit till stor hjälp och är det fortfarande. Stöd från både familjemedlemmar, vänner och sjukvård är ovärderligt. Hoppas att du också får det stöd du behöver. För det är en lång väg att gå. Det tar verkligen lång tid att att komma tillbaka. Är det lika för dig?
Fröken Duktig

Anonym
2014-08-08 @ 09:01:00
URL: http://attlagasigsjalv.blogg.se

Glad för din skull för jag kan tänka mig att det gör stor skilllnad.

Jag drabbades inte av utmattningssyndrom utan av en äktenskapskris å livskris där jag tyvärr förlorade de mesta människor i min omgivning. När det var som värst var jag eg helt ensam med undantag fr två vännner å en svägerska som försökte stötta via telefon å fb. De flesta förlorade jag tyvärr föralltid... uttrycken stämmer verkligen för mig:

Du vet inte hur stark du är förrän det enda val du har är att vara stark.

Det är när de hårdaste vindarna blåser som man märker vilka som verkligen finns där för en på riktigt.

Svar: Ibland kan jag känna att jag har mig själv att skylla för att en del vänner inte är kvar. Jag har tagit ett steg tillbaka, inte orkat underhålla relationer och därmed förlorat några vänner. Men de viktigaste har stått kvar när det har blåst snålt. Men de har jag också släppt in och låtit dem ta del av min sjukdom. Otroligt tråkigt att dina vänner inte har förmått hjälpa dig och se vad du har behövt under din kris. Hoppas att du mår bättre nu. Ta hand om dig!
Fröken Duktig

Anonym
2014-08-09 @ 19:19:46
URL: http://attlagasigsjalv.blogg.se

jo men visst är det så. Jag släpper inte in människor, det lilla de fick se av mitt kaos kunde de heller inte hantera. Andra är så vana att se mig stark så när jag föll kunde de inte hantera det. Men livet går vidare ändå å man anpassar sig till de förändringar som sker. Man har ju inget val.

Svar: Märkligt det där. Att det är så svårt att släppa in andra när man mår dåligt. Många är de tillfällen när människor har frågat hur jag mår och jag har svarat att det är ok fast det inte alls har varit ok. Ibland kanske det till och med har varit riktigt dåligt. Att vänner som inte kan hantera ens dåliga mående faller har jag tyckt varit skönt i stunden, eftersom man inte vill träffa någon när man mår riktigt dåligt. Men i längden är det ju inte alls bra eftersom det man behöver mest är omgivningens stöd. Det är lätt att fly från relationer. Jag brukar tänka att de som inte kan hantera mitt dåliga mående antingen inte är de nära vänner jag vill ha kvar, eller så mår inte de heller tillräckligt bra för att orka engagera sig. Det finns oftast en förklaring till att de tar bakvägen ut ur relationen.
Fröken Duktig

Carl
2015-03-06 @ 21:13:54

Jag googlade efter andra som skrivit om sina erfarenheter av utmattningssyndrom och kom till din blogg. Jag är sjukskriven sedan tre veckor. Efter en lång period med en rad olika problem sov jag till slut knappt alls på några dygn och kom till en psykiater som sjukskrev mig pga ångest och sömnstörning. Vi diskuterade också utmattningssyndrom men jag har inte den diagnosen. Ännu i varje fall.

Jag har nu börjat med SSRI och fått lugnande och stilnoct. Stilnocten behövde jag dock bara första veckan. Men utan lugnande (Oxascand och atarax) känner jag mig knappt funktionsduglig. Mina antidepressiva har väl inte riktigt börjat verka än heller.

När jag läser om andras erfarenheter så känns det som att jag kommer ha en lång väg framför mig. Jag har ångestproblem (både generell och panik) sedan tidigare men aldrig varit sjukskriven tidigare. Har väl förmodligen också varit deprimerad eller i alla fall nedstämd tidigare också men aldrig låtit det hindra studier eller jobb.Eller träning.

Jag är nu sjukskriven ytterligare tre veckor och sedan får man väl se. Jag går i terapi, men kan inte riktigt själv helt klara ut mitt problem. För mig själv alltså. Jag har ångest ibland, är djupt deprimerad ibland, känner mig förvirrad och stressad ibland, är lättirriterad ibland, är sömnlös på morgonen ibland och på kvällen ibland, tycker ibland att jag borde aktivera mig mer och ibland att jag borde vila min överstimulera hjärna.

Det är djupt förvirrande. Samtidigt tycker jag att jag lärt mig mer om mig själv på tre veckor än jag gjort på mina tidigare knappa 32 år i livet. Som tur är har jag en fin familj, men det är så klart jobbigt för dem också.

Jag uppskattade att läsa din text.

/Carl


Svar: Hej!Det låter som om du är lika förvirrad som jag var i början av min sjukdom. Det är en väldigt svår tid, den där första när man inte riktigt förstår vad som händer med en. Än mindre vad man kan göra åt det. Förmodligen har du en lång väg att gå. Det tar mycket mer tid att bli frisk från sånt här än vad man kan tro. Jag trodde jag skulle kunna börja jobba efter nån månad eller så men jag är ju fortfarande sjukskriven på heltid, även om jag arbetstränar lite nu. Så ha tålamod. Det går framåt, men det går sakta. Hoppas att du kan känna något stöd i min blogg. Lycka till och kram!
Fröken Duktig

Lotta
2015-04-17 @ 21:13:17

Har precis hittat till din blogg. Oj vad jag känner igen mig! Har varit sjukskriven sen november -13 och har inte förrän nu börjar hitta till grupper av människor som är i samma situation. Har märkt att det lättar väldigt att veta att det är fler som har det som jag, som förstår hur jag mår och fattar vad jag pratar om. Det går ju inte att förstå förrän man varit med om det själv.

Det värsta med den här sjukdomen i mitt fall är att jag har två små barn som jag inte orkar vara med så mycket som jag vill. Och skammen och det dåliga samvetet över det.. det går knappt att beskriva..

Min kropp hade nog också signalerat länge att nåt inte var bra, men inte förrän hjärtat började slå konstigt lyssnade jag.. och då var det för sent.

Det går framåt, men det tar tid. Tid man måste få.

Tack för att du skriver. Kommer följa din blogg framöver. Är glad att hitta någon som förstår mig, men lika ledsen för att fler ska behöva gå igenom det. Kram!

Svar: Hej! Å vad jag blir glad att du kan känna lite stöd i läsa min blogg. Det är ju det som är min drivkraft. Ja, det dåliga samvetet gentemot barnen är en stor del i det dåliga måendet. Fösrt för att man inte hann med dom i den utsträckning man borde, nu för att man inte orkar med dom i den utsträckning man vill. Är det ett kvinnligt drag måntro? Ja, det tar tid. Ibland accepterar men det och ibland inte. Min läkare sjukskrev mig vidare i flera månader idag för att jag ska få komma tillbaka till jobb sakta, sakta. Just för att det tar tid. Så hon har fattat. Nu gäller det bara för oss som är sjuka att fatta också. Stor kram till dig!
Fröken Duktig

Annukka
2015-06-16 @ 15:58:50
URL: http://timeoftiger.se/

Gripande läsning. Jag tror att många av oss har drag av det du drabbades av. Synd att det behöver gå så långt, men å andra sidan kan man inte lägga sig i andras liv. Det är också svårt att förstå hur andra har det, gudbevars, man är ju blind angående sitt eget liv också alltför ofta. Nåja, ett sammanbrott är början på någonting nytt.

Svar: Du har rätt. Nu, är början på en ny väg att ta. Ska försöka välja väg med omsorg den här gången. Kram!
Fröken Duktig

En av många ambitiösa lärare
2015-11-02 @ 18:50:07

Mycket intressant att läsa din blogg,fick lite panik när jag såg den långa sjukskrivningen.Har själv varit sjukskriven i 5 månader och det känns som en evighet.Hoppas kunna börja arbeta efter jul, men just nu kan jag inte se mig själv i ett klassrum.50 yrkesverksamma år varvat med barnafödande o studier är inte så lätt att släppa.Men tack för dina texter, läser och begrundar.

Svar: Tack för att du tar dig tid att läsa. Vi får hoppas att du inte har drabbats riktigt lika hårt som mig och att du kan börja jobba snart. Men ha inte för bråttom, det blir så himla jobbigt med bakslag om man tar sig vatten över huvudet. Jag har ju arbetstränat några gånger och fått gå hem igen. Kanske kan du arbetsträna med något annat?
Fröken Duktig

Anna
2016-11-06 @ 07:50:25

Så glad att jag hittade hit och oj vad mycket som stämmer in på mig också. Brakade ihop helt för två veckor sen, ringde VC och har redan hunnit vara där 4 ggr. De är helt underbara, och det är jag så tacksam för. Bara gråter och gråter. Efter flera år som mamma, fru högpresterande på jobbet osv funkar ingenting längre och jag borde tagit till mig kroppens signaler för flera år sen =( Stort tack för att du delar med dig ❤️

Svar: Hoppas att du fortsatt får ett riktigt bra omhändertagande och att du får hjälp. Mest hoppas jag att du får den tid du behöver för att vila, innan du ska börja rehabilitera dig.
Ja det var svårt, för att inte säga omöjligt att se signalerna innan där man for fram som ett expresståg. Så synd att det ska behövas en krasch för att man ska förstå. Ta hand om dig!
Fröken Duktig




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0