Att våga säga ifrån

Tänk att det ska vara så himla svårt att säga vad man tänker. Så gruvsamt att riskera att ligga någon till last. Hur gör man för att bli en sån där rak och ärlig människa som bara säger vad hen tycker, så länge det inte sårar andra förstås?
 
Jag är fortsatt heltidssjuksskriven och ska tillbringa en timme om dagen på jobbet för att sedan börja arbetsträna. När jag orkar vara där på 25% alltså. Hittills har jag tittat in på valfri tid och hjälpt till lite här och där. Eftersom att arbeta i helklass känns ganska avlägset just nu ska jag tillbringa min tid på något som kallas resurscentrum. Där ska jag använda min timme till att hjälpa relativt nyanlända elever med engelska och svenska. De kommer då att vara i liten grupp. Det passar ju mig bra. Det vill jag gärna prova.Jag vill ha ett schema på en timme om dagen så att jag vet vilka elever jag ska möta. Problemet är att det finns alldeles för lite personal på resurscentrum. Hon som har huvudansvaret där hinner knappt ha lunch och vill därför att jag ska lösa av henne så att hon kan gå ifrån. Jag sa inte nej trots att det inte kändes ok. När jag kom hem och tänkte mer på det så kände jag att; Nä det här är fel. Jag är heltidssjukskriven och ska bara vara där och känna på arbetet. Inte ha eget ansvar. Dessutom är det ju något fel om hon inte hinner ha lunch. Eller hur?! Mig kan de ju inte räkna med. Jag är ju bara bonus.
 
Jag måste ta tag i det här. Det här är ju ett av mina stora bekymmer. Delvis det som gjort mig sjuk. Att jag säger ok, jag fixar det, fast det inte är ok. Jag måste spotta upp mig och våga säga ifrån. Jag inser det nu och hoppas att jag ska våga. Imorgon.
 
Det känns otroligt tråkigt att kunna konstatera att inget har förändrats på jobbet under min tid som sjukskriven. Fortfarande lika lite resurser. Fortfarande för många grupper och för många lektionspass på schemat för mina kollegor. Jag vill ju tillbaka till ett fantastiskt roligt och spännande jobb. Men om det inte blir ändring vete katten om det kommer att gå. Då är jag nog inte lämpad för att arbeta i skolan längre.
Anonym
2014-08-28 @ 20:50:26
URL: http://attlagasigsjalv.blogg.se

Vad bra att du själv kom på att det faktiskt inte är ok att du ska avlösa din kollega. Du är som sagt heltidssjukskriven å det är verkligen skrämmande att din kollega inte hinner ha lunch! Hoppas verkligen att det bara va något tillfälligt den dagen å inte alltid är så. Då måste skolan lösa det. Jag önskar dig lycka till i morgon med att säga nej till att avlösa din kollega!

Svar: Tack snälla du. Jag gjorde det! Det gick bra och hon förstod precis. Det var inget att oroa sig för tydligen. Jag är bara så feg när det handlar om att sätta gränser och jag inser att det är det jag måste öva på varje dag. Tyvärr var det ingen tillfällighet. Det är ofta så vi har det i skolans värld. Jäkligt snabb lunch får man ta och kaffepaus har jag inte tagit på åratal. Men det ska bli ändring på det. Jag övar på att gå och dricka kaffe utan dåligt samvete nu. För det har vi ju rätt till precis som på alla andra jobb. Tack igen och kram.
Fröken Duktig

Marie
2014-08-29 @ 11:28:35
URL: http://beachmia.blogg.se/

Hejsan, hemsk att läsa att detta förekommer. Jag gjorde praktik på ett boende och skulle bara vara där vissa dagar i veckan och vara lite allt i allo för de gamla och hjälpa till med frukost etc, men en dag fick en på en annan avdelning gå hem för hon var sjuk. Då hade chefen sagt att de ringer inte in någon vikarie, för de hade ju Marie (mig), jag gjorde det trots att jag inte ville, men för att hjälpa personen som jobbade själv så hon hann gå på toaletten och lite annat. Hur går det för dig nu? Hoppas det blivit bättre. Det är du med värd. KramiZ

Svar: Ja, det verkar vara samma sak på många arbetsplatser. Jag mår bättre och bättre men klarar bara att vara på jobbet en timme i taget. Sen måste jag vila för att orka med resten av dagen. Men det har verkligen blivit bättre och det är jag väldigt tacksam för. Och idag sa jag som det var. Att jag inte ville ta huvudansvar och ersätta henne och hon hade full förståelse för det. Hon hade nog bara inte tänkt i de banor jag tänkte. Så jag vågade och möttes av respekt. Det ska jag dra lärdom av. Att det lönar sig att våga vara ärlig.Kram
Fröken Duktig

Marie
2014-08-29 @ 13:36:56
URL: http://beachmia.blogg.se/

precis man skall ju våga vara det, men jag vågar det inte.... Skönt det blev bra för dig, eller bättre. Go For IT
Kram

Svar: Yes!
Fröken Duktig

Sara
2016-04-13 @ 06:51:35

Hej! Kickade nyss in på din blogg efter en artikel i tidningen och tänkte att jag skulle börja läsa första inlägget.....Det läskiga är att det känns som om det är jag som skrivit det. Jag är lärare och varit hemma nu sedan november. Jag har börjat att jobba lite nu eftersom ekonomin är en stressfaktor och jag har ju slutat att gråta...Det är så svårt detta. Alla säger att jag ska vila, men jag vet inte hur jag ska vila, för jag får inte stopp på tankarna de går i högvarv. Det är som om det inte gått någon tid som om det forfarande var november. Jag har ju slutat gråta och jag har fått tillbaka läsförmågan till stor del, jag kör på rätt sida av vägen....Jag ser fram emot att läsa din blogg/Sara

Svar: Välkommen till bloggen. Se om du kan hitta ett sätt att varva ner för det betyder mycket för tillfrisknandet.Kram
Fröken Duktig

Anna
2016-09-27 @ 18:48:01

Hej! Hittade din blogg av en slump genom instagram. Håller på att återhämta mig från utmattningssyndrom och oj vad jag känner igen mig i dina ord! Har inte läst så mkt på din blogg än, men jag kommer att börja läsa den från början. Att få läsa andras ord och få känna igen mig har blivit så viktigt då jag många ggr känner mig så ensam i detta.

Svar: Vad roligt att du hittat hit. Välkommen!
Fröken Duktig




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0