Utdrag ur en utbränds dagbok - sex månader efter kraschen

131229

Vaknar med en lättare känsla än igår. Jag hoppas att svackan hade sin kulmen igår och att jag nu kan se fram emot en nyårsafton där jag orkar vara med. Stora folksamlingar har varit jobbigt och är det fortfarande. Ångesten kommer krypande som ett brev på posten när jag vet att jag måste umgås med andra. I situationer där jag dessutom förväntas prestera, delta i samtal eller ännu värre, ta initiativ till samtal, står jag nästan inte ut. Så nyårsafton blir en utmaning. Om jag orkar dit.

Stärkt i känslan av att det känns bättre idag tar jag en skön promenad med min man. Väl hemma tar jag fram dammsugaren och börjar städa i tvättstugan. Inte lång stund passerar innan ångesten kommer krypande i bröstet och jag tänker att jag strax ska vila. Ska bara göra klart det här först. Jag flänger på och skyndar, skyndar för att hinna klart innan jag känner mig så dålig att jag inte kommer orka. Innan luften tar slut i lungorna. För det är så det känns. Innan klumpen i halsen hotar kväva mig. För det är så det känns, trots att jag vet att det är helt ologiskt.

Att våga säga ifrån

Tänk att det ska vara så himla svårt att säga vad man tänker. Så gruvsamt att riskera att ligga någon till last. Hur gör man för att bli en sån där rak och ärlig människa som bara säger vad hen tycker, så länge det inte sårar andra förstås?
 
Jag är fortsatt heltidssjuksskriven och ska tillbringa en timme om dagen på jobbet för att sedan börja arbetsträna. När jag orkar vara där på 25% alltså. Hittills har jag tittat in på valfri tid och hjälpt till lite här och där. Eftersom att arbeta i helklass känns ganska avlägset just nu ska jag tillbringa min tid på något som kallas resurscentrum. Där ska jag använda min timme till att hjälpa relativt nyanlända elever med engelska och svenska. De kommer då att vara i liten grupp. Det passar ju mig bra. Det vill jag gärna prova.Jag vill ha ett schema på en timme om dagen så att jag vet vilka elever jag ska möta. Problemet är att det finns alldeles för lite personal på resurscentrum. Hon som har huvudansvaret där hinner knappt ha lunch och vill därför att jag ska lösa av henne så att hon kan gå ifrån. Jag sa inte nej trots att det inte kändes ok. När jag kom hem och tänkte mer på det så kände jag att; Nä det här är fel. Jag är heltidssjukskriven och ska bara vara där och känna på arbetet. Inte ha eget ansvar. Dessutom är det ju något fel om hon inte hinner ha lunch. Eller hur?! Mig kan de ju inte räkna med. Jag är ju bara bonus.
 
Jag måste ta tag i det här. Det här är ju ett av mina stora bekymmer. Delvis det som gjort mig sjuk. Att jag säger ok, jag fixar det, fast det inte är ok. Jag måste spotta upp mig och våga säga ifrån. Jag inser det nu och hoppas att jag ska våga. Imorgon.
 
Det känns otroligt tråkigt att kunna konstatera att inget har förändrats på jobbet under min tid som sjukskriven. Fortfarande lika lite resurser. Fortfarande för många grupper och för många lektionspass på schemat för mina kollegor. Jag vill ju tillbaka till ett fantastiskt roligt och spännande jobb. Men om det inte blir ändring vete katten om det kommer att gå. Då är jag nog inte lämpad för att arbeta i skolan längre.

Bullbak

Att ta mig vatten över huvudet är något jag ofta sysslar med. Idag till exempel när jag drog igång ett bullbak. Bakar med liv och lust till en början. Sen blir jag skakis, konstig och trött. Det är faktiskt första gången jag bakar bullar på ett och ett halvt år. Bara att jag hade lust och faktiskt genomförde hela baket gör mig lycklig. Trött men lycklig. Och galet gott blev det också. Det doftade så gott att jag högaktningsfullt sket i mjölförbudet och tog en bulle till kaffet. Och hjälp av sonen har jag haft hela dagen. Jag är på gång och jag är lyckligt lottad. 
 

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0