Utmattningssyndrom och resor

 
Som ni säkert har märkt är det långt mellan uppdateringarna här på bloggen nuförtiden. Det har flera skäl faktiskt. Dels har jag fullt upp med annat och behöver ofta vila huvudet när jag inte är på jobbet, dels mår jag bättre och det minskar behovet av att skriva.
 
Jag arbetar halvtid fortfarande och förra veckan var jag på utbildning på Malta (!). Det var ännu ett steg mot en fungerande vardag och den här sommaren har stegen varit ganska många. Jag har varit på semester med familj och vänner, målat om sonens rum och nu rest utomlands med jobbet. Utlandsresor, även i form av semester, har varit uteslutna fram tills nu. Att resa är jobbigt och det är inte säkert att det räcker att få "vila hela dagarna" på stranden och bara ha semester. Man behöver tystnad och ensamhet och man behöver få vara sjuk och inte tvingas till att upprätthålla en fasad inför andra för att orka. Och flygplatser , tågstationer och bussar är ofta en riktigt tuff miljö att befinna sig i för en utmattad själ. Men nu handlade det alltså om en utbildning och inte om en semester och det borde ju vara ännu tuffare.
 
Jag rivstartade veckan med att vara med på allt. Det visade sig ganska snart vara fel strategi. Det blev för jobbigt helt enkelt så jag backade till att vara med på lite färre lektioner. Då blev det bättre och jag kunde komma igenom utbildningen och få med mig en del nya kunskaper hem. Socialt valde jag att vara med de andra ganska mycket men ändå dra mig tillbaka till rummet och vila mellan varven. Tog också egen tid på stranden och det var uppenbart att jag behövde vara ensam och inte behöva ta hänsyn till någon annan än mig själv. Det är det som är mest effektiv vila för mig. Ensamhet och tystnad. Men vi hade väldigt trevliga middagar tillsammans och en kväll rev vi till och med av lite karaoke. Det var inte igår vill jag lova. Så himla kul!
 
Mina arbetskamrater har varit fantastiska. Vi har haft så roligt och vi har arbetat tillsammans på ett väldigt bra sätt. Jag hade tänkt berätta för dom som inte redan visste att jag ibland drabbas av panikångest men jag hann inte riktigt innan panikattacken var ett faktum (när rivstarten pågick i början av veckan, efter en lång dag med studier, på en buss mellan två städer...)  Det blev bra ändå. En av mina arbetskamrater var införstådd och några av de andra blev det ju då. Tänkte liksom att det kunde vara bra om de visste så att de inte blev rädda och ringde nån ambulans eller nåt. Det var det som tur var ingen som gjorde. 
 
Förutom utbildningen var vi på två utflykter där vi fick uppleva en del maltesisk kultur. Det var väldigt intressant och samtidigt väldigt jobbigt. Men det fungerade och jag fick med mig en del kunskap om landet och dess kultur. 
 
Hemresan blev, så när som på ännu en panikattack, bra. Vi kom hem i söndags och ännu har inget bakslag gett sig till känna så jag har gott hopp om att slippa det. Det vore ännu ett stort framsteg.
 
Summa summarum, fem år och tre månader efter att jag drabbades av utmattningssyndrom och depression kunde jag äntligen åka utomlands, lära mig nya saker och måla rum. Bland annat. Det går sakta och det tar tid men det går solklart framåt. Jag återkommer om vad jag tror orsakat förbättringarna så tydligt just den här sommaren i nästa inlägg. 
 
Hur går det för er andra? Har er sommar varit bättre än den förra? 
 
Kram och ta hand om er!
 
 

Mona-Li och tröttbacillen - en bok om utmattningssyndrom ur ett barns perspektiv

En väldigt viktig bok, som hittills har saknats på marknaden, har kommit nu. Äntligen!
 
Vi fokuserar inte så ofta på barnets upplevelse av att ha en sjuk förälder. Eller jo, förresten. De sjuka själva fokuserar på det hela tiden. Vi oroar oss för hur det påverkar barnet. Vi har dåligt samvete för att vi inte orkar vara delaktig, för att vi inte orkar lyssna. För att vi ofta säger nej till barnets önskemål om aktiviteter. För hur det påverkar barnet att tvingas ta hänsyn, vara lite tystare, lite lugnare. Men det är ändå inte ur barnets perspektiv. Vi läser inte om hur det känns att vara liten med en förälder som ofta är frånvarande. 
 
I "Mona-Li och tröttbacillen" berättar Mona-Li själv hur hennes vardag ser ut med en mamma som blivit sjuk i utmattningssyndrom. Hur hon och hennes bror tar hänsyn till mamma och om hennes längtan efter mammas närvaro. Hon berättar om lek och bus med pappan och om viktiga små samtal med den sjuka mamman. Det blir tydligt hur viktig hennes pappa är. Vilken stor roll han spelar i hennes liv.
 
En dialog mellan flickan och hennes farmor träffade extra hårt i hjärtat, eftersom igenkänningen var så stor:
 
-Hur var det i skolan idag?
-Bra. Fast sen fick jag inte ta hem en kompis idag heller.
 
Så många gånger just detta ha hänt. Att vi tvingas säga nej till helt vanliga saker. Igen, igen och igen. Det kan verka litet, men det gör ont att tvingas göra sitt barn besviket gång på gång. Men Mona-Li har en fantastisk inställning till livet och till vardagen.
 
Den här boken vänder sig till barn 3-6 år. Den är verkligen ett fantastiskt underlag för samtal om en förälders sjukdom, på barnets egen nivå. Och uttrycket "tröttbacillen". Helt underbart. Så träffande! Boken är skriven med ett barns tankar i fokus och bilderna är så fina. Den är, trots att den handlar om sjukdom, en glad och fin historia. En historia om hur vardagen ser ut för väldigt många barn och om vikten av att ha andra vuxna omkring sig. Anna Säfström har skrivit boken som faktiskt saknades på marknaden och hon har egna erfarenheter som hon har använt på ett väldigt fint sätt.
 
Boken är skriven av Anna Säfström och illustrerad av Emma Svalander. Den finns på BokusAdlibrisAnnas egen hemsida och Emmagjort AB och på många fler ställen. Läs den, den är verkligen fin!
 
Ta hand om er!

Äntligen en helg med tjejerna!



 Förra helgen i storstan med de här. Så länge sen det funkade. Sol, glada skratt, många samtal och...
...mycket vin...
 
 
Jag och syrran tog ett hotellrum och resten av ligan bodde i lånad lägenhet. En riktigt liten en. Därav beslutet att bo på hotell. Det var bra för mig. Och för dom. Jag kunde lägga mig lite tidigare än de andra och de kunde fortsätta festen en stund till efter att jag blivit trött. Win, win! 
 
Promenader mellan olika ställen där man kunde äta och dricka gott var vår huvudaktivitet. Perfekt!
 
Fjäderholmarna fick ett besök och vädret var helt fantastiskt. Ett litet mörkt moln på himlen i form av en panikattack på vägen dit men annars var himlen blå och ölen kall. Klipporna var fulla av fågelskit och någon snodde en handduk av oss, men vi hade is i proseccon och rosévinet smakade gott.  Vi hade kul!
 
Vi skippade all shopping och det kändes bra. Bara mysiga och trevliga aktiviteter. En resa precis i min smak. Återhämtning kan man förstås inte kalla det hela, men att tanka vänskap och att få skratta är viktigt så att det räcker.
 
Äntligen kändes det rimligt att försöka åka med på något sånt här. Jag tar med mig just det, att det gick så bra och att jag kunde vara med nästan hela tiden. Det var inte igår och det är inte på något vis självklart. Visst, ångest stundtals, men bortsett från panikattacken var det helt och hållet hanterbart.
 
Konsekvenserna av resan är inte avklarade än. Veckan har varit tuff. Tog semster på måndagen för att vila upp mig men det räckte inte riktigt. Jobbet har jag fixat men sen har det mest gått ut på att göra en sak och sen ligga eller sitta och vila. Ja, ni kanske såg mitt förra inlägg om ångest... Men det var det värt! Nästa gång blir det Barcelona. Eller hur var det vi sa brudar? 
 
Ta hand om er!
 

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0