Hur man undviker att bli sjuk i utmattningssyndrom - och kanske också hur man blir frisk igen...

Det här är en text till alla er som lever i 190 km/h och kanske börjar ana att det inte kommer att hålla i längden. Det är också en text till er som redan kört er själva i botten och behöver strategier för att komma tillbaka. Och dessutom är det en text till er som står bredvid och tycker att "hen får väl för sjutton skynda sig lite så att vi hinner med allt onödigt och nödvändigt". Till de flesta av er med andra ord. Den handlar om att ta sig tid.

 

Att låta saker TA DEN TID DE TAR. Den kanske viktigaste lärdomen jag dragit av alla. Att MAN HINNER DET MAN HINNER. Inte mer. Gärna mindre, för att skapa luft mellan aktiviteter och arbetsuppgifter. Att ibland FÅR ANDRA VÄNTA på att man ska komma hem eller bort eller bli klar med något. Jag vill illustrera det med bilderna nedan. Det här är bara exempel och det finns såklart mängder av andra situationer att dra ner tempot i.

 

  • Är det 110 så kan man faktiskt köra 110. Man behöver inte ligga 20 km/h över hastighetsgränsen hela tiden för att man har bråttom. Har man verkligen så bråttom och det känns så ofta måste man se över hur dagarna är upplagda och prioritera om. Välja och välja bort. Annars går det åt helsike, förr eller senare. När du känner stressen koka i dig för att det går för sakta i trafiken. Se ovan och prioritera om. Trafiken tar den tid den tar.

 

  • När du går över gatan är det din tur att gå över gatan. Faktiskt. Du behöver alltså inte titta ursäktande på bilisten som väntar på dig och småspringa över för att störa så lite som möjligt.

 

  • När du är i affären behöver du inte lägga upp varorna på bandet i 100 knyck och sedan packa alla varor i samma tempo medan du ursäktande tittar på den bakom dig i kön, som kanske får vänta på dig en stund. För det är din tur. Om personen bakom dig i kön verkar stressad har hen planerat tokigt eller prioriterat fel. Inte du.

 

  • När du tar en promenad i skogen måste du inte motionera effektivt varje gång. Det är inte slöseri med tid att bara gå en sväng. Lyssna på skogens sus eller en bra bok på Storytel. Eller musik som du gillar. Du måste inte försöka gå snabbare än igår och du måste inte motionera för att nå (för högt) uppsatta mål, som bara du själv bryr dig om egentligen. Och, om du verkligen har bråttom kan du välja att strunta i promenaden just idag istället för att kuta runt och känna tidspress.
 
  • Om du påbörjar något måste du inte bli klar med det innan maten/innan du kan gå och lägga dig/innan du måste åka. Du kan lägga ner det du håller på med och återgå till det när du har tid igen. Tvätthögen kommer att ligga kvar och dammtussarna likaså. Var så säker. Bygget rasar sällan ihop för att du pausar en dag eller två om det är byggande du pysslar med. Troligtvis kommer de flesta saker du tar dig för kunna återupptas vid ett annat tillfälle. Har du tur kanske nån annat rent av gör några av sakerna medan du pausar. Låt tillfällen då du verkligen måste göra klart prioriteras (typ hämta barn som inte gärna kan stå och hänga på förskolegåden eller vid fotbollsplanen över natten, eller matlagning som sker på het platta eller grill eller plötslig sjukdom i familjen). Nu kommer jag till exempel att pausa bloggskrivandet tills imorgon för att jag är trött nu och det kommer att gå utmärkt eftersom det inte är en livsviktig uppgift. Och jag tänker inte gå ner i "hobbyrummet" och vika tvätten som just nu också ligger i en paushög. Det får bli sen när orken kommer tillbaka.

 

 
 
Om du lever väldigt uppvarvat känner du dig nog provocerad nu. För du har ju så mycket att göra att du faktiskt inte kan hålla på och pausa och vila och sånt trams. Du måste faktiskt rappa på om inte allt omkring dig ska falla ihop. Du tycker att allt du gör är livsviktigt. Du måste kasta i dig maten, gå raskt eller småspringa hela tiden och köra som en blådåre. Du måste duscha snabbt och skulle aldrig prioritera att smörja in kroppen efteråt eller läsa en bok en stund bara för att du tycker om det. Du måste skjutsa hit och dit och maten måste fram på momangen. Du kanske redan har börjat prioritera bort intressen och vänner. Kanske sömn också om det inte är så att det har gjort sig självt genom att du inte somnar alls, hur gärna du än vill. Du kanske har slutat ringa folk eller till och med slutat svara när andra ringer dig. Du kanske har börjat skippa måltider för att du inte tycker dig ha tid att laga mat eller kanske har matlusten redan sinat så att matproblemet har löst sig själv. Du kanske aldrig skrattar längre, förutom det där påklistrade leendet när det är folk omkring. Du kanske till och med gråter varje gång du är ensam och då är det verkligen dags att åtgärda situationen.
 
Så här är det! Om du känner dig provocerad av tanken att på att leva i ett lugnare tempo eftersom du anser att det inte går så har du ett problem att lösa. Då är du troligtvis i ett hjul som du måste hoppa ur. Du tycker att det känns omöjligt och därför du blir provocerad och då har du solklart ett problem eftersom det betyder att du inte ser några lösningar på att du har för mycket att göra. Då behöver du tänka på att alla har 24 timmar på ett dygn och du väljer själv hur du vill använda dem. Nu blev du antagligen ännu mer provocerad för du gör ju bara sånt du verkligen måste. Tänk ett varv till. Vill du prioritera bland dina "livsviktiga" uppgifter nu eller vill du tvingas lägga ner ALLA uppgifter i flera år framåt? Jag valde det senare och det har jag verkligen fått ångra.
 
Innan du blir sjuk kommer du att tycka att råd om ett lugnare liv är omöjliga att följa och du kommer att tycka att den som ger dig rådet saknar förståelse för din livssituation. Alltså finns det stor risk att du struntar i råden. Men gör inte det. För sen, när du har blivit sjuk och mår som sämst kommer du också att få en massa råd om hur du ska komma tillbaka genom att leva ett lugnare liv. Och du kommer inte att kunna följa dem då, eftersom du inte orkar någonting alls. Dt kan dröja år innan du orkar följa råden. Och det är ännu värre. Försätt dig inte i den situationen. Så här menar jag nu:
 
Exempel på råd jag fått (som hade varit utmärkta att följa innan jag blev sjuk men som blev omöjliga att följa när jag var som sjukast):
 
  • Stressa inte genom affären. Du orkar ju inte ens handla så vad menas?

 

  • Ta hand om dig och duscha långsamt och smörj in kroppen långsamt efteråt (som min första psykolog sa...). What? Du orkar ju inte ens stå den stund det tar att duscha och skiter fullständigt i om kroppen är insmord eller inte.

 

  • Ta pauser ofta. Typ 10 minuter varje timme. Ok? Du orkar ju inte ha aktiviteter som pågår längre en 10 minuter så det får bli tvärtom då.

 

  • Ta rast ofta på jobbet. Öhhh? Du orkar inte ens ta dig dit.

 

  • Träna varje dag för det är så läkande. Jaså? Du orkar kanske ta en promenad en dag och en annan dag går du mellan soffan och sängen. Svårt att träna då...

 

  • Gör saker du tycker om och mår bra av. Saker som ger energi. Och vad skulle det vara? Allt, och då menar jag allt, tar energi och ingenting, och då menar jag ingenting, är roligt längre. Inga äkta skratt kan komma ur din mun längre. Så hur gör man då något roligt? Allt du gör är en börda, under väldigt lång tid.
 
  • Tänk på att äta näringsriktig mat. Mat? Ja kanske till middag när resten av familjen är hemma men till lunch; fil, gröt eller inget alls eftersom du inte orkar fixa något.
 
  • Gå ut och njut av solen. Allt blir bättre när solen skiner och det blir sommar. Hur menar du nu? Solen är alldeles för ljus för dina ljuskänsliga ögon. Den gör ont och dessutom känns det bara jobbigt att soljäveln lyser eftersom du då får dåligt samvete när du inte orkar gå ut alls.
 
  • Prioritera det viktigaste. Säg nej till saker. Mmm, jag säger nej till typ allt nu eftersom jag inte klarar nästan nånting...

 

Ja, du fattar var jag vill komma va? Du måste själv göra val som gör det möjligt att dra ner på tempot. Du och alla andra har exakt lika mycket tid att laborera med. Gör medvetna val och låt inte allt bara rulla på. Se till att det finns luft i schemat för oförutsägbara händelser. Dom dimper in, var så säker. 
 
Om du är den som tror att du kan vara på väg att bli sjuk.Ta tag i problemet med att ha för mycket på programmet innan det är för sent. Dra ner på tempot, gör val och prioritera.
 
Om du är den som redan blivit sjuk och du mår som allra sämst just nu. Vila och ta bort så mycket som möjligt av allt.
 
Om du är den som är sjuk men har tillfrisknat så pass att du orkar följa råd överhuvudtaget. Öva på att leva långsammare, göra val och prioritera.
 
Om du är den står bredvid så jaga inte på någon av ovan nämnda. Pressa inte den stressade att orka mer och fråga inte den som har för mycket att göra om tjänster hela tiden. Tvinga inte den sjuka att prestera när det inte fungerar och uppmuntra inte den som håller på att tillfriskna att återgå till gamla ohållbara vanor.
 
Hoppas att du kan ta till dig av det här även om du blev provocerad, för då är du den som behöver de här råden allra mest.
Ta hand om er!

Min kapacitet har ökat - men det finns helt klart en gräns

Saker har varit bättre. Jag har orkat mer. Jag har varit gladare och tagit initiativ till både aktiviteter och samtal. Jag har haft bättre koll på läget. Saker som händer omkring mig. Jag har kunnat följa och delta i konversationer på ett sätt som inte har fungerat på många år. Jag har hittat orden och känt mig starkare än förut. Bara under våren och försommaren har en tydlig förbättring skett.
 
Jag har klarat av saker som jag inte trodde mig klara och det har stärkt min självkänsla. Jag har börjat tro på att det kommer att ordna sig till det bättre till slut.
 
Men, jag har också blivit smärtsamt medveten om hur hårfin gränsen är mellan den ena och den andra sidan. Hur svårt det är att avgöra hur nära den jag befinner mig. Hur stark ångesten kan bli när jag har använt för mycket av min kapacitet. Hur huvudvärk och andra symptom kan slå till eller öka markant utan några tydliga varningar. Hur fruktansvärt dåligt jag kan må när det händer.
 
Jag måste bli ännu bättre på att lyssna på signaler och framförallt att agera på dom. Jag kan känna dem men ignorera att de finns där när något känns roligt och engagemanget (som ja är tacksam för att känna) kommer fram.
 
Min kapacitet har definitivt ökat. Inget snack om det. Men inte så mycket att jag kan göra som jag vill och låtsas att sjukdomen inte finns där. Det är helt uppenbart. Det får bli en vilodag idag. Förhoppningsvis har min kapacitet ökat så pass mycket att jag är "back on track" imorgon. Förhoppningsvis är återhämtningen mer effektiv nu än förut. Annars får det bli en vilodag till.
 
Men på det stora hela, jag är på rätt väg!
 
Kram på er!

Jag är tacksam för att jag har fått viljan tillbaka

De flesta av oss har mycket att vara tacksamma för. Men vad som gör oss tacksamma skiftar från tid till annan. Självklart är jag alltid tacksam för att jag har ett hem, bor i ett land där det är fred och aldrig behöver vara hungrig. Jag är förstås också alltid tacksam för att jag har en familj. En man att dela livet med, fantastiska barn som ger glädje bara genom att finnas till, föräldrar och syskon som alltid finns där på ett eller annat sätt och härliga vänner att föra intressanta samtal med, att skratta med, att semestra med, att ringa till, att hjälpa och bli hjälp av. Med andra ord är jag tacksam för att jag har ett rikt socialt liv, när jag själv orkar vara social.

 

Just nu är jag också tacksam för att jag orkar mer och mer trots alla symptom som du kan läsa om här om du är intresserad. För att jag klarar att arbetsträna och för att jag har trevligt på min arbetsträningsplats. Jag är tacksam för att jag oftast klarar att hantera ångest och nedstämdhet. Ja, för att de flesta av mina symptom oftast är hanterbara nuförtiden. För att jag kan få rejäl ångest men att det sedan GÅR ÖVER efter några timmar, istället för efter några dagar eller veckor.

 

Jag är tacksam för att mitt humör är mer stabilt och för att jag sällan behöver gråta. (När jag gör det vet jag att det är en stor varningssignal som skriker åt mig att vila. NU!) Att jag inte behöver vila hela tiden utan att det räcker med ett par "vilor" om dagen. Att jag kan känna på kvällen när jag lägger mig att "det kommer aldrig att fungera imorgon". Men när jag vaknar och har fått min nattsömn fungerar det oftast ändå. Inte som förut när det inte fungerade på flera dagar när jag blev för trött utan att det ofta räcker med nattsömn för att vara med i matchen igen. Jag får förstås vara avbytare men det är bättre än den bänkvärmare jag har varit i flera år när jag bara har hoppat in i matchen när jag verkligen måste. Min förmåga att återhämta mig har förbättrats. Det är jag tacksam för eftersom det innebär att jag till större del än förut själv kan påverka mitt mående.

 

Jag är tacksam för att jag orkar göra ett ärende efter arbetsträningen utan att flippa ur. Att jag klarar att ta mig igenom ICA utan öronproppar även om jag mår bättre med. Att aktiviteter som förut krävde vila efteråt, som att duscha eller hänga en tvätt, inte påverkar mig lika mycket längre. Att jag inte längre behöver räkna en dusch som en aktivitet är stort, då sådana aktiviteter varit energikrävande tidigare. Att jag kan skratta på riktigt utan att låtsas för att jag vet att det förväntas ett skratt på vissa ställen i en konversation. Att jag kan njuta av saker eftersom jag orkar mer. Att saker jag gör inte bara är en ansträngning som jag måste ta mig igenom (typ duscha, igen...). Att jag kan ta initiativ till aktiviteter eller samtal för att jag vill och inte för att jag känner att jag måste. Att jag äntligen vill saker igen helt enkelt.

 

 
 
 
Jag är naturligtvis tacksam för att jag vaknade upp idag, igen. Men mest av allt är jag tacksam för att jag VILLE vakna upp idag. Och igår. Och förhoppningsvis imorgon. Inga symptom, INGA ANDRA SYMPTOM, har varit så smärtsamma som känslan av att inte bry mig om jag vaknar upp fler morgnar. Inga andra symptom har tärt så mycket som håglöshet och likgiltighet. Som känslan av hopplöshet och uppgivenhet. Som ångest och skuldkänslor som tar över fullständigt. Depression är ett monster och därför finns det just nu inget annat jag är mer tacksam för i min tillfriskningsprocess än att jag faktiskt vill vakna på morgonen igen. Att jag vill gå till min arbetsträningsplats. Att jag vill prata med andra människor. Att jag bryr mig igen. Att jag kan göra saker när jag orkar för att jag vill och inte för att jag måste eller borde. Det är jag mest tacksam för!
 
 
Nu kan det bara bli bättre känns det som. Kanske får jag leva med en del symptom hela livet. Kanske måste jag vänja mig vid det. Kanske kommer jag kunna arbeta heltid igen. Kanske inte. Men jag hoppas och tror att det kommer att lösa sig till slut. Kanske på ett nytt sätt. Men ändå på något sätt. Jag är tacksam för att jag äntligen vågar tro på det!
 
Gilla och dela om du vill :)
 
Kram på er!

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0