Två steg framåt och ett tillbaka...

 
...är bättre än ett steg framåt och två tillbaka.
 
Jag som tyckte att jag hade kommit så långt på jobbet. Gått upp i tid och dragit igång ett litet projekt. Jag hade mycket energi och fick mycket gjort. Effektiv och energisk. Brände väl av den mesta energin på jobbet och var lite trött hemma men fixade ändå det jag behövde och var relativt glad. Började tänka på att ringa till folk och att träffa andra utan särskild anledning...
 
Men så blev det neråt i några veckor. Ångest och depressionssymptom kom på besök och jag orkade inte mer än det allra nödvändigaste. Sjukskrev mig på halvtid den vecka man kan göra det själv och hoppades att det skulle räcka. Det gjorde det inte. Läkarbesök och sjukskrivning på halvtid eftersom 75% inte längre var ett alternativ.
 
Nederlag... försöker jag att inte se det som, även om det är lite svårt. Men jag tänker att halvtid är MYCKET bättre är 25% eller "nolltid". Men lite besviken är jag...
 
 
Tråkigt att backa men det blev nödvändigt när jag inte fixade jobbet, hade svårt att komma hem med bilen eftersom jag var yr och illamående, och inte klarade saker hemma. Så kan jag ju inte ha det. Inte nu när jag är på väg tillbaka.
 
Jag kan inte säga till eleverna att de ska ta rast för att jag måste ligga ner en stund. Jag kan inte gråta på jobbet. Jag kan inte köra bil när jag håller på att spy och måste stanna flera gånger på vägen hem för att det ska vara någorlunda trafiksäkert. Jag kan inte bli deprimerad igen när jag äntligen är på väg ur det. Jag kan inte börja undvika folk och situationer när jag äntligen klarar av att hantera sånt och till och med vill vara en del av ett sammanhang igen. Jag kan inte få så mycket ångest att jag inte orkar träffa mina vänner. Så är det bara.
 
Så nu blev det så här. Halvtidsjobb och därmed tid för återhämtning och tid att ladda med promenader. Tillägg av medicin på prov, som snabbt gjorde mig piggare igen. Upp i humöret, pratsam och började beta av saker på löpande band. Intressant. Har inte hänt på år. Inte behövde jag sova särskilt mycket heller. Men nu tror jag att jag håller på att bli stabil igen. Jag får helt enkelt gilla läget ett tag till och hoppas att jag kan gå upp i tid på jobbet sen. Efter sommaren.
 
Hur går det för alla er andra?
 
Ta hand om er?

Saknar du dig själv? Ja och nej!

 Jag har mängder med halvfärdiga utkast skrivna. Såna som inte blivit klara på grund av dålig dagsform. Det här är ett av dem. Jag påbörjade det i höstas. Nu har jag reviderat, lagt till och tagit bort. Att skriva hjälper mig framåt. En stund i taget, ett stycke om dagen. Just nu är det här min vardag och min sanning...

 
Jo, det gör jag sannerligen. Ofta. Men jag saknar inte allt...
 
Jag saknar den där energin som gjorde det möjligt att vara igång ända fram till kvällen. Att kunna gå från en sak till nästa utan att behöva vila emellan. Att ha förmågan att göra saker med vänsterhanden liksom. Såhär. Jag orkar en massa saker som jag inte orkade förut nu men fortfarande funkar det inte att bara göra saker i förbifarten som att dra av golven, kasta upp nya gardiner när man kommer hem efter en dag på jobbet eller ta en spontanfika med en vän. Då förstör man sannolikt nästa dag.
 
Jag saknar tiden när man orkade ta tag i större projekt som att måla om ett rum på helgen. Missförstå mig inte. Jag är tacksam för allt jag klarar nu som inte funkade för ett år sedan, som att arbeta till exempel. Men som min man sa när vi pratade om nuläget för inte så länge sen; "Vi måste ju fortfarande planera utifrån sjukdomen." Ja, så är det och jag saknar att vara spontan utan tanke på konsekvenser. Man kan liksom inte bara sticka ut på något och vara borta hela dagen och tro att det inte ska få följder. Det är tråkigt.
 
Jag saknar att vara en självklar del av publiken på sonens hockeymatcher. Jag väljer att åka ibland och ibland inte beroende på dagsform. Jag saknar att åka på alla cuper och heja på laget och att ta en öl med föräldrarna på kvällen. Utan att behöva ta hänsyn till hur det kommer att kännas senare, imorgon eller på måndag. Just nu måste jobb prioriteras före sådana aktiviteter. Annars är risken stor att det inte blir något jobb gjort.
 
Jag saknar långa kvällar och nätter med goda vänner. Fester var en självklar del i livet för mig förut men nu vägs tillfällena på guldvåg. Både för att jag oftast inte vill eftersom jag är låg på energi. Men också för att jag hela tiden måste hushålla med min energi så att den räcker till det nödvändiga i första hand och för att hålla bakslag på avstånd eller åtminstone göra dom så lindriga som möjligt. Det möjliggör inte särskilt mycket festande faktiskt. Men jag var på en fest med mitt arbetslag före jul och det var roligt. Så det var ett steg i rätt riktning.
 
Jag saknar löprundor och styrketräningspass. Känslan av att ha lite kvar att ge i den där sista backen på väg hem. Känslan av att orka lyfta lite tyngre eller springa lite fortare än förra passet. Känslan av en utpumpad kropp orsakad av träning och den klarhet i hjärnan som följer med det. Det fokus som bara kan uppnås genom att träna riktigt hårt.
 
Jag saknar mitt minne och min relativt snabba slutledningsförmåga. Min förmåga att ha kontroll över situationer och att göra det jag har tänkt istället för att strula till det genom att lägga ifrån mig saker, fråga om samma sak flera gånger, köra flera varv i rondellen, trycka in priset som kassörskan just sa istället för koden i affären eller ta nagellacksborttagning för att ta bort sminket med... Men jag fungerar bättre och bättre, så det finns hopp.
 
Jag saknar att vakna på morgonen och somna på kvällen utan huvudvärk utan att det beror på att jag tagit ipren. Om det hade varit så att jag varit en god sovare förr hade jag saknat det också. Men jag har alltid haft sömnproblem så där finns ingenting att sakna.
 
Det finns mycket att sakna men nuförtiden undrar jag då och då om det jag saknar var rimligt. Det kanske egentligen är så att det här nya sättet att leva är mer "normalt" och rimligt att orka i längden. Det kanske är så att relativt få personer egentligen kan leva på det där sättet som jag saknar så ibland. Uppenbart kunde inte jag leva så i alla fall. För då skulle det ju inte ha gått åt helvete fullständigt för snart fem år sedan. Människor kanske egentligen har ett behov av att saker är lite inrutade ibland. Ett behov av att göra en sak i taget och att planera in vila i schemat. Vi kanske inte kan göra allt och gå på allt även om det är roligt. Våra hjärnor kanske inte mår bra av det. Den kanske behöver tystnad och vila från intryck ibland. En reflektion bara...
 
Och i ärlighetens namn så saknar jag ju inte allt med den jag var förut. Långt ifrån faktiskt. Det finns många saker jag aldrig mer vill tillbaka till som jag såg som självklara då. Som att ha (för) många bollar i luften. Jag vill inte det längre. Jag vill inte heller vara engagerad på (för) många sätt i diverse föreningar och egenpåtagna projekt varken hemma eller på jobbet. Jag vill inte få den där kicken när man bara går på som en duracellkanin. Eller jo, jag saknar den känslan men jag har förstått nu att den sortens energi är sjuk. Den grundar sig på adrenalin och sån energi kan bara frigöras i korta stunder. Annars brakar det åt skogen.
 
Jag vill inte känna tvånget att träna eller tänka på vad jag äter hela tiden och jag vill inte till varje pris hålla fasaden uppe. Fasaden som ska vittna om att allt är bra, att jag orkar vad som helst och att jag är glad, när det inte är sant. Jag vill heller inte vara så trött att jag börjar gråta i bilen varje dag hem från jobbet. Jag vill inte ligga sömnlös och grubbla på alla problem som jag inte löst och allt som jag inte hunnit under dagen. Jag vill inte skynda mig hela tiden och ständigt bära på en rädsla av att inte har gjort tillräckligt och jag vill inte känna att jag aldrig får vila om inte allt jag föresatt mig att göra är klart.
 
Jag vill fortsätta att upptäcka att positiva förmågor jag tidigare haft är på väg att komma tillbaka. Som min förmåga till skratt och humor, min förmåga att fungera i grupp, min förmåga att strukturera upp något viktigt och sedan genomföra det och min förmåga att slänga käft med folk på ett skämtsamt sätt. Jag kommer att fortsätta att glädjas åt och arbeta för att de förmågor som är viktiga för mig och som har en positiv inverkan på mitt och andras liv, kommer tillbaka. Det tar tid och kanske kommer inte alla förmågor någonsin tillbaka, men då får det bli ett senare problem. Nu är nu och framtiden kommer sen...
 
Jag vill känna mig lugn och det händer att jag gör det nu. Inte hela tiden. Men ibland. Det tog fyra år att hitta det lugnet i kroppen. Så nu är det bäst att försöka hålla fast vid den känslan och inte låta stresskänslor och spända musklerna stanna kvar när de kommer på besök. Det är bäst att direkt åtgärda problemet när jag börjar vakna spänd i kroppen med ett lätt ångestpåslag. När tårarna är nära trots att det är obefogat, kroppen blir tung som cement och magen havererar.
 
Jag har hamnat där nu. Svacka. Igen. Sista veckan har varit jobbig och i fredags gick jag hem från jobbet efter halva dagen. Då hade jag varit så där korkat tjurig i flera dagar. Det krävdes inte mindre än att tre personer frågade om jag inte skulle ta och gå hem och vila innan jag kom på att det var ju precis så här jag INTE skulle göra. Jag skulle ju lyssna på kroppen. Men hur gör man det när man tycker att man har viktiga uppgifter att göra? Frågan kvarstår år efter år. Tänk om man kunde kasta av sig några kilo moral från axlarna. Det skulle nog gå lättare då. Och något kilo prestige också. Det skulle också underlätta. Nu måste jag försöka hitta ett sätt att genomföra mina arbetsuppgifter men samtidigt få den vila jag behöver. Jag vet ännu inte hur, men jag får fila på det. Ibland kommer insikter av skrivandet. Vi får hoppas att det blir så nu.
 
 
Saknar du dig själv? Vad är det du saknar och vilka förändringar hos dig själv och din omgivning uppskattar du? Jag förstår att om du är i början av sjukdomen uppskattar du inga förändringar alls eftersom allt verkligen är skit. Men om du börjat må bättre? Om du kommit en bit på väg kanske du kan hitta något som är bättre än förut? Men som sagt, det kan ta år att komma dit. Tro mig, jag vet!
 
Ta hand om dig!
 
 

Dags för nästa steg i min rehabilitering


 
Det är dags. Dags att ta ytterligare ett steg framåt. Nytt år nya möjligheter.
 
Efter fyra års heltidssjukskrivning och ett antal misslyckade rehabiliteringsförsök både i skolan och på andra arbetsplatser klarade jag i våras äntligen arbetsträning på 25% i grundskolan. Jag hade sökt flera olika jobb under året som gått men inte fått napp på grund av att ingen ville ha någon som måste börja arbeta på deltid. Ett av jobben blev jag erbjuden mot löfte om att komma upp i heltid på två månader. Jag kände och insåg att det skulle bli svårt för att inte säga omöjligt, så jag tackade nej.
 
Arbetsträningen i grundskolan fungerade hyfsat, men jag kände tydligt hur svårt det skulle bli att klara av stressen som lärarjobbet i grundskolan innebär. Ljuden och intrycken som väller in hela tiden skulle bli tuffa att hantera och  alla möten som varje dag sker på en stor skola både med elever, kollegor och föräldrar skulle bli övermäktiga. För att inte tala om den ständigt pågående samvetsstressen som är mer regel än undantag när man arbetar med barn och ungdomar.
 
Så jag sökte ett annat jobb... Och fick det... Jag sa upp mig och började på vuxenutbildningen i augusti och där blev jag blev oerhört väl omhändertagen och alla accepterade min situation. Arbetsuppgifterna är toppen. Jag får fortfarande undervisa, vilket jag älskar att göra. Jag slipper reda ut bråk och konflikter och ringa föräldrar. Jag slipper skriva hundratals omdömen och min undervisningsgrupp är liten. Eleverna är där av egen fri vilja. Inget jagande och letande efter ungdomar som inte orkar vara på lektionerna.
 
Arbetsgivaren har varit oerhört tillmötesgående. Relativt få arbetsuppgifter för att få en lugn start och en rehabilitering som ger förutsättningar för förbättrat mående. Hjälp att prioritera när arbetsuppgifterna blivit för många för att få plats i mina 50%. Överenskommelser om hur jag kan göra när jag behöver vila eller hantera min ångestproblematik som fortfarande kommer på besök ibland. Jag hoppas att det har lagt grunden för att upptrappningen ska fungera nu. Tänk att jag fick den här möjligheten. Att jag togs emot trots att det skulle vara på halvtid och trots att man inte alls kunde vara säker på att det skulle fungera. Jag hade ju ändå varit hemma i fyra år... Jag är så tacksam!
 
Efter sex månader på halvtid är det nu dags att utöka min arbetstid till 75%. Nuvarande arbetsuppgifter ska jag fortsätta med och det som ska läggas till är ett implementeringsarbete med ett nytt dataprogram som ska hjälpa elever till en effektivare språkinlärning. Så nu hoppas jag bara att jag ska klara det. Att jag ska orka långa dagar utan att falla ihop som en hösäck när arbetsdagen är slut. Att bakslagen ska hålla sig på avstånd så att jag klarar måsten som läxläsning och matlagning här hemma. Att jag ska fixa att arbeta lagom och inte gå "all in" hela tiden. Det kommer att bli svårt men är ju något jag måste lära mig för att mitt arbetsliv ska bli hållbart i längden, det vet jag ju nu.
 
Jag prioriterar fortfarande hårt i mitt privatliv. Jag umgås sällan med någon utanför min närmaste familj, är sällan med på aktiviteter, går ytterst sällan på fest, skriver sällan här på bloggen, åker till köpcentret och så vidare... Jag väger tillfällen och aktiviteter på guldvåg och försöker njuta av det lilla, som en trevlig fredagsmiddag med maken och barnen, en tv-serie eller en bra bok. Och jag kommer att fortsätta med det här prioriterandet för att utökad arbetstid ska bli möjligt att klara av. Jag kommer också fortsätta med alla strategier som jag använder för att hantera trötthet, ångest och hjärntrötthet. För att funka i vardagen helt enkelt. Och medicinerna får hänga kvar så att jag får sova och vara glad. Det får bli så ett tag till helt enkelt. Det är ok...
 
...att ta ett steg i taget...
 
Ta hand om er!
 
 

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0