Hur blev du bättre? Del 5.

Om du inte läst tidigare inlägg så scrolla ner och läs dem först om du vill. Det här är en fortsättning. Igen...
 
Tidigare inlägg har handlat om acceptans, omgivning, terapi, aktviteter och att tillåta sig att vila, istället för att försöka kämpa sig till att bli frisk genom att prestera (med eller utan terapeut). Det blir svårt att bli frisk om man fortsätter att prestera, till och med på "tillfriskningsområdet". Som om man inte presterat nog om man brakat in i väggen... 
 
 
 
 
Så, ett komplement till saker jag beskrivit att man kan göra för att bli bättre kan vara mediciner. Jag vet att många har åsikter om just mediciner.
 
"Ska du verkligen ta det här eller det där?"
 
"Du vet väl att det inte är bra med mediciner? Du kan ju bli beroende."
 
Eller, "min kompis/mamma/kusin etc. blev ännu sjukare av medicin och fick diverse svåra biverkningar."
 
Omvänt kan någon undra "Finns det inte bara nån medicin du kan ta så att du blir frisk".
 
Jag respekterar allas åsikter om mediciner. Vi har alla olika erfarenheter av dem och jag tänker att man provar om man vill, annars inte. Men om man är väldigt sjuk så är det nog vanligt att gripa varje halmstrå.
 
Jag provade tre olika antidepressiva mediciner och diverse ångestdämpande och sömngivande mediciner under de tre första åren av min sjukdomstid. Jag var ganska desperat eftersom min depression var svår. De fungerade inte särskilt bra även om de kanske hjälpte en aning. Åtminstone de som lät mig sova om nätterna.
 
Efter att tre år gått provade jag äntligen en antidepressiv medicin som fick mig att börja fungera lite hjälpligt. Jag blev piggare, hjärntröttheten minskade en aning och jag orkade lite mer i vardagen, som fortfarande innebar heltidssjuksrivning. Jag upptäckte att jag log ibland utan att spela en roll och att jag ibland tog initiativet till ett samtal med någon utanför familjen av fri vilja. Det var stort i den situation jag då befann mig i. Efter höjd dos kunde jag kliva upp ett steg till i trappan och det var verkligen skönt.  Svackorna var fortfarande riktigt tuffa men emellanåt kunde jag göra saker och få ut något av aktiviteten. Efter fyra år kunde jag börja arbetsräna och sedan arbeta på halvtid. Den här medicinen var avgörande för mig. Så var det.
 
Efter fem sjukdomsår blev jag övertalad att ta ytterligare en medicin. Det var en läkare på Affektiva som ringde mig flera gånger efter att ha lusläst min journal och samrått med en överäkare. Han ville övertyga mig om att det kunde vara bra att prova en stämningsstabiliserande medicin. Han ansåg att jag borde kunna bli bättre än vad jag var och att jag borde kunna få färre och mindre djupa depressiva svackor och att det vore värt att prova. Jag var oerhört skeptisk till fler mediciner men till slut föll jag till föga. Efter ett par svajiga månader med flera doshöjningar blev jag faktiskt nästan fri från min depression även om utmattningssyndrom och ångest fanns kvar. Dock i en betydligt mindre omfattning än tidigare.
 
Jag kan nu säga att jag inte längre är deprimerad för första gången på typ 5-6 år. Men jag tar fortfarande mediciner. Utan dem fungerar inte vardagen. Inte än. Så, som jag ser det kan mediciner vara något bra, även om det tog ett tag för mig att hitta rätt sorter. Man får kanske uthärda en del biverknigar men ibland kan det vara värt det. Dessutom är det inte alls säkert att alla får dem. 
 
Ett problem med mediciner är att det inte är särskilt socialt accepterat att ta just antidepressiva eller stämingsstabiliserande mediciner. Man talar tyst om det. Det klingar inget vidare med psykiatriska diagnoser och än värre är det med mediciner som används av människor med psykiska diagnoser. Ingen skulle dock tycka att det vore konstigt att ta insulin vid diabetes, bricanyl vid astma eller blodtrycksmediciner vid högt blodtryck. Jag bestämde mig tidigt för att det inte borde vara någon skillnad på mediciner och mediciner och vägrar skämmas för att jag behöver den här hjälpen. Det är som det är.
 
Men min erfarenhet är dock att man inte läker utmattningssyndrom med antidepressiva mediciner utan det är depressioner och ångest man kan medicinera. Men att bli fri från depression är nog ett måste för att bli bättre i ett utmattningssyndrom om man har både ock. När det gäller utmattningssyndromet får man nog prova andra saker som acceptans och vila som jag skrev om i tidigare inlägg. Eller att omge sig med rätt folk och att lära sig hur man själv fungerar. Fortsättning följer...
 
Hoppas att ni alla mår så bra som ni kan just nu. 
Ta hand om er!

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0