Att orka i längden

Saker går inte helt och hållet åt rätt håll nu och jag är lite orolig för att det ska dra iväg och bli ett bakslag. Jag tog i för mycket när jag åkte på utbildning och jag har inte lyckats repa mig helt efter det. Kanske har jag varit lite för ambitiös för mitt eget bästa på jobbet också...

 

 
Jag känner att jag lever farligt men jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt saken. Det där med att lyssna på kroppen är ju gammal skåpmat. Det vet jag ju att jag ska göra men det blir inte alltid av ändå eftersom saker kommer emellan och jag inte klarar att bryta aktiviteter som pågår när de känns angelägna. Jag har snart arbetat halvtid i tre månader och den senaste tiden har en rad symptom som jag lever med dagligen förstärkts och ännu en rad symptom som jag inte haft på ett tag kommit tillbaka. Det är inte bra... Jobbet fungerar bra men sedan är det väldigt lite kvar att spela på när jag kommer hem. Jag känner mig trött och irriterad och är nog oförtjänt kort i tonen mot dom här hemma vissa dagar. Jag har mer eller mindre prioriterat bort släkt och vänner eftersom orken inte räcker till igen. Promenaderna som jag verkligen behöver för att orka har fått stryka på foten de flesta arbetsdagarna och iprenasken är ständigt tom. Stunder av nedstämdhet och känslan av att världen runt omkring håller på att kantra gör sig påminda då och då. Men det är inte alls som förut. Inte i närheten. Men det gör mig orolig att jag är på väg mot det som var förut.
 
Förra veckan när jag var på en dag med intressanta föreläsningar som hölls i en alldeles för liten lokal med alldeles för många människor kände jag att panikattacken, som hållit sig borta länge, låg farligt nära och jag gick faktiskt hem innan det var helt slut. Mitt minne är uselt och jag undrar ständigt hur pass mycket andra människor får lida för det. Hur pass irriterande det är... Min slutledningsförmåga är långt ifrån var den var förr. Ordvitsar och slutsatser som kräver samarbete mellan två hjärnhalvor fungerar under all kritik. Det verkar vara en motorväg som hindrar passage mellan höger och vänster hjärnhalva och "jag hör vad du säger men jag fattar inte vad du menar" är vardagsmat igen. Två bollar i luften är sällan möjligt nuförtiden. När jag sitter på ett möte kan jag inte längre föra anteckningar och samtidigt fortsätta följa med i vad som sägs. Då tappar jag det som sades medan jag skrev... Inget av det här är varken konstigt eller ovanligt för folk med min diagnos men det är ändå nog så besvärande och jag vet att jag har gjort enorma framsteg, så kanske har jag för höga krav på hur jag ska fungera...
 
Min sjukskrivningsperiod börjar närma sig sitt slut igen och jag efter x antal påringningar lyckats få en tid för läkarbesök. Jag hade hoppats att jag skulle kunna utöka min arbetstid till 75% nu men jag vet inte, det kanske inte är rimligt? Det är det här med uthålligheten som spökar. Att göra något en stund eller en period är inte samma sak som att göra det länge. Jag kan och jag klarar saker men uthålligheten är ganska dålig.
 
Men, allt är fortfarande betydligt bättre än vad det var i våras och det är ljusår mellan hur jag fungerar idag och hur jag fungerade för ett år sedan. Men som jag skrev, jag känner att jag lever farligt nu och att min balans måste bli bättre innan det börjar dra iväg för mycket. Det svåra med att lyssna på kroppens signaler är att signalerna inte bara slår till plötsligt alla gånger. Ganska ofta liksom smyger de sig på och ökar sakta och till sist är de liksom ett faktum. På vägen från att de är svaga undrar man ofta ganska länge om det kanske är inbillning eller nån form av pjåsk men så kommer tidpunkten när de är ett solklart problem och man undrar vad som hände. Igen liksom...
 
Jag har haft rehabmöte med chefen under veckan. Hon är helt fantastisk. Jag berättade hur det ligger till och vi bestämde att jag skulle öka på tiden med en timme under fyra dagar och ta en dag ledigt mitt i veckan så att det finns utrymme för återhämtning och promenad. Hoppas att det ska hjälpa. Gå ner i tid kommer jag absolut inte göra i första taget. Inte nu, när jag äntligen är på ett jobb där jag fungerar hyfsat och trivs som fisken i vattnet med både arbetsuppgifter och arbetskamrater.
 
Hur går det för er andra därute? Hoppas att ni mår bättre och att saker går åt rätt håll även om det går sakta.
 
Ta hand om er! 

Vad kommer att bli bättre och vad kommer att kvarstå? Utmattningssyndrom är så komplicerat!

Så här kan det vara ibland. Eller ganska ofta. :) Det försvårar kommunikationen en del och man får ibland be om förståelse hos den man kommunicerar med för att de inte ska tro att man blivit alldeles tokig. Kanske kan man uppfattas som disträ när man frågar eller berättar samma sak flera gånger, men likförbaskat så måste man göra just det för att inte viktiga frågor ska gå förlorade.

 

 
 
Det här kan kanske ställa till det lite på nya jobbet men jag tror inte att andra upplevt det som något större problem. Det är nog mest jag som ogillar att inte ha koll på läget. Jag undervisar nu i samhällskunskap på vuxenutbildningen. Det går ganska bra och det är väldigt roligt. Vissa dagar är intrycken många och jag kommer hem galet trött och andra dagar är betydligt lugnare och jag orkar med lite till efter jobbet. Arbetstempot är avsevärt lägre än på min tidigare arbetsplats och det kan ju förklaras av att det är vuxna människor jag arbetar med. Inte en enda gång hittills har jag gått mellan bråk i korridorer eller löst tjafsiga konflikter på väg mellan olika klassrum. Det blir nog vad det lider, men det verkar inte vara vardagsmat på Komvux. Ni som arbetar i grundskolan vet hur ofta man gör sånt och hur mycket energi det tar varje dag.
 
 
Så hur funkar allt nu då såhär fyra år och fem månader efter att jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom? Jo jag har några symptom kvar som jag känner av hela tiden men listan på dem har förkortats ytterligare sen i somras. När jag lyssnar på kroppen och återhämtar mig ofta, tackar nej när jag inte orkar och ger mig själv det jag behöver slipper jag många av de symptom som har varit "kroniska" i ganska många år. Men gränsen är hårfin och jag vill inte kliva över den.
 
(Tillägg: Jag hade precis skrivit det här inlägget när jag blev lite sämre igen. Jag jobbade lite för mycket och fick ta en dag hemma på soffan förra veckan. Nu har jag varit på utbildning och det var väldigt intensivt så gårdagen blev en repris på den dagen. Samkväm med soffan fick bli gårdagens aktivitet. Det behövs så lite för att det ska bli fel och en hel rad med jobbiga symptom ska förstärkas och komma tillbaka...)
 
De symptom som inte vill ge sig utan finns där mer eller mindre starkt hela tiden är huvudvärk, trötthet, ljudkänslighet (fast jag tål mer ljud nu än förut), dåligt minne, IBS, oregelbundna hjärtslag, lite vimsighet och insomningsproblem. Lättare yrsel och overklighetskänsla ligger nära till hands också. Sen är det bara så enkelt att ju mer jag gör desto fler blir de förbaskade symptomen samtidigt som de befintliga ökar i styrka. Intet nytt under solen om man säger så.
 
Men det fina i kråksången är att det behövs mer aktivitet nu än förut för att jag bli sämre. Det händer inte särskilt ofta alls att jag mår skit. (Igår var det väl i och för sig nästan skit, men det var nog inte så konstigt efter helgens bravader...) Och panikångesten har tack och lov lyst med sin frånvaro sedan i somras. Det känns verkligen bra att slippa den obehagliga känslan av att inte kunna lita på sig själv och på sina egna reaktioner i olika situationer som till exempel stress och folksamlingar.
 
För en tid sedan skrev jag inlägget Vad trötthet innebär när man har utmattningssyndrom. (In och läs om du undrar hur det kan vara när man är riktigt sjuk.) Då var listan på symptom så sjukt lång. Ska jag vara ärlig trodde jag nog faktiskt aldrig att den skulle förkortas någon gång heller. Eftersom inte mycket hade blivit särskilt mycket bättre på väldigt lång tid var jag i perioder nära att ge upp. Tur att jag inte gjorde det!
 
Så alla ni därute som känner er uppgivna. Ni som tror att inget kommer att bli bättre. Ge inte upp. Det finns hopp om att saker blir bättre. Det kanske inte blir som förut. Antagligen får man leva med att vara begränsad på grund av att stresskänsligheten kan utlösa symptom som man inte hade innan sjukdomstiden. Troligtvis får man dras med lägre energinivåer än man hade som frisk. Men bättre kan det i alla fall bli. Man kan börja fungera igen. Man kan börja orka och vilja. Man kan till och med börja skratta igen, trots att det kändes som en rymdresa för inte så länge sedan. Kanske får man fortsätta leva randigt för att orka och kanske får man fortsätta ställa den där frågan om man verkligen sa det där viktiga man skulle säga, eller om man bara tänkte det. Men det är ju en relativt smal sak i sammanhanget. Eller hur?
 
Ta hand om er, varje dag!
 
 

Hjärntrötthet - ett dolt handikapp

Mitt nya jobb är hittills toppen! Jag har arbetat halvtid i en månad nu och det har gått relativt bra. Jag har haft turen att få en lugn start genom att gå dubbelt med en annan lärare och det ger mig tid att läsa in saker som jag av naturliga skäl inte brytt mig om att hålla mig uppdaterad på. Ämneskunskaper, styrdokument, verksamhetsplaner och diverse annat. Nya datasystem är också sånt jag försöker lära mig nu. Det är roligt och jag vill vara på jobbet mer än jag orkar. Det är svårt att lämna och åka hem när det är roligt men jag övar på det eftersom jag känner att det är en förutsättning för att det ska fungera. Jag känner mig ganska glad nuförtiden och det är härligt men jag har en del problem att tampas med. Ett av dem är hjärntrötthet.

 

Jag har tänkt en del på det här med hjärntrötthet igen sedan jag började jobba. Jag skrev ett långt blogginlägg om det för en tid sedan. Om du är intresserad så hittar du inlägget här. Jag lyssnar ibland på en pod som heter Kropp och själ i P1. I det senaste avsnittet pratas det om just hjärntrötthet och hur det är att leva med det. Det fall som beskrevs var orsakat av en skallskada men experterna som intervjuades betonade att hjärntrötthet kan orsakas av såväl hjärntumörer som av stroke eller stark stress som pågår under lång tid. Jag har ju tidigare konstaterat att hjärntrötthet har varit ett bekymmer för mig som jag måste hantera och det som beskrevs i podden stämde väldigt väl in på hur det fungerar för mig. Lyssna här du också!  Min hjärntrötthet förbättrades under sommaren men har nog försämrats en del igen sedan jag började jobba. Och det är ju inte så konstigt med tanke på alla nya krav jag ställer på den nu i och med jobbet.

 

Så vad händer då när min hjärna blir trött? Ja, det är ju ingen vanlig trötthet som man bara kan sova bort men att vila hjälper ju förstås. Bäst är att vila innan det blir för jobbigt. Annars blir återhämtningstiden ganska lång. Problemet med hjärntrötthet är att den tenderar att återkomma varje gång man haft lite mycket runt omkring sig och det gör det svårt att fokusera och att hålla känslorna i schack.

 

Jag påminns dagligen om det här när jag känner stark irritation för att det blir för mycket ljud omkring mig. När jag märker att jag får läsa om samma stycke flera gånger för att förstå vad det handlar om. När jag tappar fokus i en konversation av att det finns för många bakgrundsljud. När jag inte kan ta enkla beslut som vilket bröd jag ska välja i butiken. När jag inte kommer vidare i mina tankar utan får nån slags härdsmälta i skallen istället för att lyckas dra slutsatser. När huvudvärken tilltar och stör koncentrationen. När jag upptäcker att jag måste stänga av ljudet i reklampauserna när jag tittar på tv eller inte klarar att höra på radio i bilen på väg till eller ifrån jobbet. När jag inte orkar blogga och när jag slutar läsa skönlitteratur igen eftersom det tar för mycket kraft att läsa samma sidor flera gånger för att förstå handlingen i boken. När jag förlorar kontrollen över mig själv och hör mig själv gråta i kassan på ICA för att självscanningen ledde till en avstämning där man måste packa upp alla varor. När tårar måste blinkas bort hos tandläkaren för att en tand gått sönder och jag inser att det är för att jag bitit ihop för mycket och för hårt (och för att det går lös på 6500 kr). När jag glömmer att ta rätt avfart vid bilkörning. När jag önskar att folk runtomkring kunde vara tyst eller när öronpropparna blir oumbärliga på hockeymatchen eller under restaurangbesöket. När sömnproblemen gör sig ordentligt påminda igen och när jag får svårt att planera dagen. Och så vidare...

 

 
 
Även om jag klarar betydligt mer nu än för ett år sedan betyder det här att jag måste vara fortsatt smart och taktisk. Ge mig själv tysta stunder och mental vila. Min fysiska ork är klart förbättrad även om riktig träning fortfarande går bort. Jag behöver inte ligga ner särskilt ofta under dagarna längre. Men hjärnan måste få vila om det ska fungera. Så är det bara. Eftersom jag är väldigt mån om att arbetet ska fungera även fortsättningsvis så kommer jag att söka tystnad och ensamhet med jämna mellanrum. Det är inte för att jag inte vill prata med dig eller umgås med dig, utan för att jag måste.
 
Hur gör ni andra för att "vila hjärnan"? Vad händer för er när ni har skippat att ta hänsyn till det behovet? Är det kanske så att utmattningssyndrom är hjärntrötthethet? Eller är det bara ett av alla symptom? Man undrar om det någonsin ska gå över helt eller om det är något som ska fortsätta hanteras livet ut...
 
Ta hand om er!
 
 

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0