Hjärntrötthet - ett dolt handikapp

Mitt nya jobb är hittills toppen! Jag har arbetat halvtid i en månad nu och det har gått relativt bra. Jag har haft turen att få en lugn start genom att gå dubbelt med en annan lärare och det ger mig tid att läsa in saker som jag av naturliga skäl inte brytt mig om att hålla mig uppdaterad på. Ämneskunskaper, styrdokument, verksamhetsplaner och diverse annat. Nya datasystem är också sånt jag försöker lära mig nu. Det är roligt och jag vill vara på jobbet mer än jag orkar. Det är svårt att lämna och åka hem när det är roligt men jag övar på det eftersom jag känner att det är en förutsättning för att det ska fungera. Jag känner mig ganska glad nuförtiden och det är härligt men jag har en del problem att tampas med. Ett av dem är hjärntrötthet.

 

Jag har tänkt en del på det här med hjärntrötthet igen sedan jag började jobba. Jag skrev ett långt blogginlägg om det för en tid sedan. Om du är intresserad så hittar du inlägget här. Jag lyssnar ibland på en pod som heter Kropp och själ i P1. I det senaste avsnittet pratas det om just hjärntrötthet och hur det är att leva med det. Det fall som beskrevs var orsakat av en skallskada men experterna som intervjuades betonade att hjärntrötthet kan orsakas av såväl hjärntumörer som av stroke eller stark stress som pågår under lång tid. Jag har ju tidigare konstaterat att hjärntrötthet har varit ett bekymmer för mig som jag måste hantera och det som beskrevs i podden stämde väldigt väl in på hur det fungerar för mig. Lyssna här du också!  Min hjärntrötthet förbättrades under sommaren men har nog försämrats en del igen sedan jag började jobba. Och det är ju inte så konstigt med tanke på alla nya krav jag ställer på den nu i och med jobbet.

 

Så vad händer då när min hjärna blir trött? Ja, det är ju ingen vanlig trötthet som man bara kan sova bort men att vila hjälper ju förstås. Bäst är att vila innan det blir för jobbigt. Annars blir återhämtningstiden ganska lång. Problemet med hjärntrötthet är att den tenderar att återkomma varje gång man haft lite mycket runt omkring sig och det gör det svårt att fokusera och att hålla känslorna i schack.

 

Jag påminns dagligen om det här när jag känner stark irritation för att det blir för mycket ljud omkring mig. När jag märker att jag får läsa om samma stycke flera gånger för att förstå vad det handlar om. När jag tappar fokus i en konversation av att det finns för många bakgrundsljud. När jag inte kan ta enkla beslut som vilket bröd jag ska välja i butiken. När jag inte kommer vidare i mina tankar utan får nån slags härdsmälta i skallen istället för att lyckas dra slutsatser. När huvudvärken tilltar och stör koncentrationen. När jag upptäcker att jag måste stänga av ljudet i reklampauserna när jag tittar på tv eller inte klarar att höra på radio i bilen på väg till eller ifrån jobbet. När jag inte orkar blogga och när jag slutar läsa skönlitteratur igen eftersom det tar för mycket kraft att läsa samma sidor flera gånger för att förstå handlingen i boken. När jag förlorar kontrollen över mig själv och hör mig själv gråta i kassan på ICA för att självscanningen ledde till en avstämning där man måste packa upp alla varor. När tårar måste blinkas bort hos tandläkaren för att en tand gått sönder och jag inser att det är för att jag bitit ihop för mycket och för hårt (och för att det går lös på 6500 kr). När jag glömmer att ta rätt avfart vid bilkörning. När jag önskar att folk runtomkring kunde vara tyst eller när öronpropparna blir oumbärliga på hockeymatchen eller under restaurangbesöket. När sömnproblemen gör sig ordentligt påminda igen och när jag får svårt att planera dagen. Och så vidare...

 

 
 
Även om jag klarar betydligt mer nu än för ett år sedan betyder det här att jag måste vara fortsatt smart och taktisk. Ge mig själv tysta stunder och mental vila. Min fysiska ork är klart förbättrad även om riktig träning fortfarande går bort. Jag behöver inte ligga ner särskilt ofta under dagarna längre. Men hjärnan måste få vila om det ska fungera. Så är det bara. Eftersom jag är väldigt mån om att arbetet ska fungera även fortsättningsvis så kommer jag att söka tystnad och ensamhet med jämna mellanrum. Det är inte för att jag inte vill prata med dig eller umgås med dig, utan för att jag måste.
 
Hur gör ni andra för att "vila hjärnan"? Vad händer för er när ni har skippat att ta hänsyn till det behovet? Är det kanske så att utmattningssyndrom är hjärntrötthethet? Eller är det bara ett av alla symptom? Man undrar om det någonsin ska gå över helt eller om det är något som ska fortsätta hanteras livet ut...
 
Ta hand om er!
 
 

En hel arbetsvecka avklarad - Yes!

Smygstartade mitt nya jobb på vuxenutbildningen med en kortvecka och därmed blev föregående vecka min första hela arbetsvecka. Från måndag till fredag. På halvtid. Varje dag. Det är många timmar för mig som arbetstränade på 25% i våras och dessförinnan var hemma på heltid. I fyra år...
 
På det stora hela har det gått riktigt bra. Det har inte varit några problem att komma iväg till jobbet eller att köra bil dit, men  däremot att köra hem har varit lite jobbigt. Då är jag trött och ofokuserad. Det har heller inte varit några problem med det sociala på arbetsplatsen. Visst, ibland pratas det mycket omkring mig men jag går undan lite om jag måste. Jag tror inte att någon har märkt av det faktiskt. Det som har varit svårt är att det är så infernaliskt många nya ansikten att hålla reda på. Vad heter alla dessa nya människor? Har jag hälsat? Har jag presenterat mig? Säkrast att göra det (igen?) på fall att jag inte gjort det redan... Några möten har också blivit långa och då märker jag tydligt att det går en gräns när hjärntröttheten börjar göra sig gällande. När det blir svårare att ta in information och hålla tråden i lyssnandet. Men det funkar.
 
Jag har hittills fått gott om tid att läsa in mig på nya verksamhetsplaner, styrdokument, policys och sånt. Jag har börjat sätta mig in i nya datassystem, som självklart inte råkar vara samma datasystem som jag arbetat i tidigare. Det är lite knivigt men det ska nog gå bra och arbetskamraterna är mycket trevliga och hjälpsamma.
 
En dag förra veckan hittade jag inte bilnyckeln när jag skulle åka hem. Jag letade i väskan tio gånger, på och under skrivbordet, på toa och till och med i kylskåpet. (Ni som har samma åkomma som jag vet att det är helt relevanta ställen att leta på...) Men nej, nyckeln var borta. Arbetskamrater hjälpte till, men icke. Till och med rektorn hjälpte till, utan resultat. Slutligen låste hon upp någons kontor, eftersom vederbörande hade gått hem för dagen. Och där låg den. Någon hade hittat den och lämnat in den under dagen. Så nu vet dom hur vimsig jag kan vara ibland. Det gick inte att mörka det en kvart ens...
 
Idag, måndag, har jag träffat elever för första gången. Det var riktigt roligt. Det här med att undervisa på vuxenutbildningen verkar vara något helt annat än det jag är van vid. Och jag är glad att jag får den här möjligheten så att jag kan börja om från början eller vad man ska säga. Tänka om, tänka nytt. Som tur är har försäkringskassan beviljat halv sjukpenning i tre månader så det flyter på på den fronten också. Så på det stora hela känns allt bra. Visst, huvudvärk och alla de andra symptomen, men de är inte så starka. Fullt hanterbara. Jag har inte varit helt slut efter varje pass och under helgen har jag varit vaken en stund på kvällen till och med. Promenerat, städat lite och grillat korv med familjen. Det är ett gott tecken. Hjärnan kokar lite ibland av alla nya intryck men vila hjälper och jag känner mig relativt glad och det är det allra viktigaste.
 
Så jag kör vidare. Och försöker bringa ordning i min stökiga hjärna genom att vara strategisk och lite fyrkantig. Planera, strukturera, utföra, checka av, vila. Planera, strukturera, utföra, checka av, vila. Ett nytt sätt att leva randigt men med lite fler färger än tidigare. Jag följer planen och tar ett steg i taget.
 
Ta hand om er!

Nya utmaningar väntar

Som jag berättade i förra inlägget har sommaren har varit den bästa av de fem senaste när det kommer till mitt mående. Knappast om man pratar om vädret, men det känns sekundärt just nu, för nu väntar förhoppningsvis en spännande höst för mig. Jag har ju som bekant provat att gå tillbaka både till min tidigare arbetsplats och en annan arbetsplats på kommunhuset flera gånger  under min sjukskrivning, utan att lyckas. Inte mindre än ett försök till arbete och tre försök till arbetsträning har jag tagit mig igenom utan att lyckas komma vidare i rehabiliteringen. I våras var det dags för mitt fjärde försök till arbetsträning och äntligen fungerade det bra. Jag orkade och jag trivdes. Så, nu är det dags för nästa steg. Nya utmaningar väntar runt knuten. Äntligen! Eftersom arbetsträningen i våras gick helt ok så jag tror på det här nu. Precis som i våras tror jag på riktigt på att det kommer att gå bra. Min ork är bättre och mitt fokus är bättre. Jag är förhoppningsvis klokare och kan använda mina strategier smartare.

Så därför sökte jag ett nytt jobb i början av sommaren

. Som jag verkligen inte trodde att jag skulle få. Som jag efter en gruppintervju följd av en individuell intervju, faktiskt fick!

Så, imorgon börjar jag på vuxenutbildningen på 50%. Jag ska undervisa i samhällskunskap och jag är så taggad! Jag inser att jag kommer att behöva lära mig att undervisa på nya sätt. Att jag behöver lära mig en mängd nya saker. Att jag behöver läsa in mig på en massa material och lära känna nya människor. Det kommer säkert att bli lite arbetssamt. Men, jag tänker att jag kan spara energi eftersom jag antar att jag inte kommer att behöva avvärja fysiska bråk i korridoren eller ringa föräldrar när jag arbetar på vuxenutbildningen. Inte lösa konflikter varje dag som tar så mycket energi i anspråk. Inte heller ha utvecklingssamtal. Jag tror att jag kommer kunna fokusera mer på undervisningen och bedömningen.

Om jag är rädd? Orolig och nervös? Ja, lite kanske, men mest känner jag mig förväntansfull och glad. För jag inser att jag bara kan göra vad jag kan. Går det inte bra så är det så. Då får det bli den dagens huvudvärk. Går det bra så går det bra. Och då ska jag glädjas åt det. Och min känsla är att det kommer att gå bra, så jag väljer att lita på den känslan. Efterlängtad känsla ska ni veta!

Både min gamla och min nya chef har på alla sätt varit tillmötesgående för att ge mig så bra förutsättningar som möjligt för att det här ska lyckas. Jag känner att dom båda två är intresserade av att det ska gå bra för mig och det känns så himla skönt. Så min plan är alltså att gå från vårens lyckade arbetsträning på 25% i grundskolan, till arbete på 50% på vuxenutbildningen och jag ser fram emot starten så mycket!

Hoppas att alla ni andra "sjuklingar" har haft en så bra sommar som möjligt och att ni mår bättre nu än i våras. Att ni också har tagit att litet steg på vägen. Det är ni alla så väl värda efter allt slit den här sjukdomen för med sig. För det tar tid att komma vidare i livet efter en sån här krasch. Vissa dagar kan vara fruktansvärt jobbiga men det blir sakta bättre. De jobbigaste dagarna är inte fullt så jobbiga som förut och de bästa dagarna är nu strax över "OK". Inte strax under "OK" som de varit i flera år. Många bakslag är antagligen fortfarande att vänta även för mig. Men dom blir färre och lindrigare. Hoppas att det är samma för er!

Ta hand om er!

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0