Mona-Li och tröttbacillen - en bok om utmattningssyndrom ur ett barns perspektiv

En väldigt viktig bok, som hittills har saknats på marknaden, har kommit nu. Äntligen!
 
Vi fokuserar inte så ofta på barnets upplevelse av att ha en sjuk förälder. Eller jo, förresten. De sjuka själva fokuserar på det hela tiden. Vi oroar oss för hur det påverkar barnet. Vi har dåligt samvete för att vi inte orkar vara delaktig, för att vi inte orkar lyssna. För att vi ofta säger nej till barnets önskemål om aktiviteter. För hur det påverkar barnet att tvingas ta hänsyn, vara lite tystare, lite lugnare. Men det är ändå inte ur barnets perspektiv. Vi läser inte om hur det känns att vara liten med en förälder som ofta är frånvarande. 
 
I "Mona-Li och tröttbacillen" berättar Mona-Li själv hur hennes vardag ser ut med en mamma som blivit sjuk i utmattningssyndrom. Hur hon och hennes bror tar hänsyn till mamma och om hennes längtan efter mammas närvaro. Hon berättar om lek och bus med pappan och om viktiga små samtal med den sjuka mamman. Det blir tydligt hur viktig hennes pappa är. Vilken stor roll han spelar i hennes liv.
 
En dialog mellan flickan och hennes farmor träffade extra hårt i hjärtat, eftersom igenkänningen var så stor:
 
-Hur var det i skolan idag?
-Bra. Fast sen fick jag inte ta hem en kompis idag heller.
 
Så många gånger just detta ha hänt. Att vi tvingas säga nej till helt vanliga saker. Igen, igen och igen. Det kan verka litet, men det gör ont att tvingas göra sitt barn besviket gång på gång. Men Mona-Li har en fantastisk inställning till livet och till vardagen.
 
Den här boken vänder sig till barn 3-6 år. Den är verkligen ett fantastiskt underlag för samtal om en förälders sjukdom, på barnets egen nivå. Och uttrycket "tröttbacillen". Helt underbart. Så träffande! Boken är skriven med ett barns tankar i fokus och bilderna är så fina. Den är, trots att den handlar om sjukdom, en glad och fin historia. En historia om hur vardagen ser ut för väldigt många barn och om vikten av att ha andra vuxna omkring sig. Anna Säfström har skrivit boken som faktiskt saknades på marknaden och hon har egna erfarenheter som hon har använt på ett väldigt fint sätt.
 
Boken är skriven av Anna Säfström och illustrerad av Emma Svalander. Den finns på BokusAdlibrisAnnas egen hemsida och Emmagjort AB och på många fler ställen. Läs den, den är verkligen fin!
 
Ta hand om er!

Äntligen en helg med tjejerna!



 Förra helgen i storstan med de här. Så länge sen det funkade. Sol, glada skratt, många samtal och...
...mycket vin...
 
 
Jag och syrran tog ett hotellrum och resten av ligan bodde i lånad lägenhet. En riktigt liten en. Därav beslutet att bo på hotell. Det var bra för mig. Och för dom. Jag kunde lägga mig lite tidigare än de andra och de kunde fortsätta festen en stund till efter att jag blivit trött. Win, win! 
 
Promenader mellan olika ställen där man kunde äta och dricka gott var vår huvudaktivitet. Perfekt!
 
Fjäderholmarna fick ett besök och vädret var helt fantastiskt. Ett litet mörkt moln på himlen i form av en panikattack på vägen dit men annars var himlen blå och ölen kall. Klipporna var fulla av fågelskit och någon snodde en handduk av oss, men vi hade is i proseccon och rosévinet smakade gott.  Vi hade kul!
 
Vi skippade all shopping och det kändes bra. Bara mysiga och trevliga aktiviteter. En resa precis i min smak. Återhämtning kan man förstås inte kalla det hela, men att tanka vänskap och att få skratta är viktigt så att det räcker.
 
Äntligen kändes det rimligt att försöka åka med på något sånt här. Jag tar med mig just det, att det gick så bra och att jag kunde vara med nästan hela tiden. Det var inte igår och det är inte på något vis självklart. Visst, ångest stundtals, men bortsett från panikattacken var det helt och hållet hanterbart.
 
Konsekvenserna av resan är inte avklarade än. Veckan har varit tuff. Tog semster på måndagen för att vila upp mig men det räckte inte riktigt. Jobbet har jag fixat men sen har det mest gått ut på att göra en sak och sen ligga eller sitta och vila. Ja, ni kanske såg mitt förra inlägg om ångest... Men det var det värt! Nästa gång blir det Barcelona. Eller hur var det vi sa brudar? 
 
Ta hand om er!
 

Vad är ångest för dig?

 
Det är konstigt med ångest. Den tar sig så olika uttryck och kan ha så många orsaker. Vissa typer av ångest har enkla förklaringar och andra har mer komplexa, om det ens finns några. Mina erfarenheter är ganska gedigna vid det här laget, men jag inser att det är olika för alla. Ingen sitter på facit i den här frågan.
 
Redan som ung hade jag ständigt prestationsångest. Fast jag visste inte att det fanns ett så tjusigt namn på problemet. Jag kände bara en stark press på mig själv att göra bra ifrån mig. Så enkelt var det. Det löste jag helt enkelt genom att göra saker så bra jag kunde. Ett gott utfört arbete dämpar sån ångest. Problemet är väl bara att man inte mår bättre på sikt eftersom nya områden att prestera på, kommer hela tiden. Jag har betydligt mindre av just den här varan idag och det är nog för att jag helt enkelt inte kunde prestera under en väldigt lång period. Både jag och min omgivning slutade att förvänta sig saker av mig helt enkelt. 
 
Social ångest kan vara ett problem i ganska många situationer och det är inte heller något nytt. Det har pågått. Känslan av att ha ansvar för andras mående, att andra har det bra, att andra har roligt. Om någon verkar ha tråkigt måste det ju vara för att jag är så tråkig att vara med. Såklart! Det skapar prestationsångest och gör att man verkligen inte orkar ha folk omkring sig när man inte klarar att vara glad eller engagerad. Man drar sig hellre undan och när det blir riktigt illa svarar man inte ens i telefonen. Om någon verkar upprörd så tänker man att det nog beror på mig. Har jag sagt något? Gjort något? Den här ångesten kan vara riktigt jobbig och man kan verkligen må dåligt av att känna att man orsakat någon annan smärta eller problem. Fast man inte ens är säker på att det är det man har gjort...
 
Skuldkänslor kan kanske räknas in i den sociala ångesten. De kan ju vara väldigt starka både när man tror att man gjort fel och när man faktiskt har gjort fel. Och så har vi ångesten som skapas av att man inte kan vara med och bidra. Den ger feta skuldkänslor. Man hjälper inte till eller deltar i saker eftersom man är sjuk och det blir en ond cirkel. Men man vänjer sig med tiden och det är lättare att säga nej nu än förut.
 
Ångest orsakad av oro för det som händer runt omkring är svår att brottas med. Speciellt om man inte kan påverka det kommande scenariet. Som barn handlade det om eld och bränder, en häst som kunde bli sjuk, spindlar eller en förälder som var sen hem på kvällen. Nu handlar det mer om hur livet ska te sig för min familj, framförallt mina barn. Om de får det de behöver och om de mår bra. Om jag har gjort vad jag kan, för att ge dem det de behöver i framtiden. Oro för att de ska bli sjuka, ledsna, ensamma, felbehandlade...  Det handlar till och med om fobi för magsjuka. Fånigt, jag vet. Men så är det. Men det har blivit bättre i takt med att barnen blivit äldre.
 
De här olika formerna av ångest går att sortera i och ibland kan man göra något åt dem. Korsiktigt eller lånsiktigt. KBT kanske. Utsätta sig för det som ger ångest. Terapi för att inse att världen inte kretsar kring mig, så till vida att hela ansvaret för andras väl och ve vilar på mig. Ibland räcker det med att lösa ett problem för att ångesten ska lätta. Det här är faktiskt min bästa gren. Jag klurar och löser, mailar och ringer, frågar, fixar och gör. Om alla är nöjda och glada, alla frågetecken är uträtade och alla har fått det de behöver, kan ångesten lätta. Men som sagt, det kommer hela tiden nya problem att lösa. Det tar aldrig slut, eftersom det är så livet ser ut. Så tricket är alltså att inte få ångest av de här anledningarna eftersom "anledningarna" fortsätter strömma in hur man än väljer att leva sitt liv. Hur gör man?
 
Den här ångesten som man inte kan härleda till något specifikt är allra svårast att ha att göra med. Man vet inte riktigt varför den kommer. Kanske för att man är för trött eller för att man känner sig pressad. Kanske för att man inte fungerar som man borde utan strular till det och glömmer sjukt viktiga (och oviktiga) saker. Kanske för att man är deprimerad, hjärntrött eller för att man känner sig trängd, fysiskt eller psykiskt. Eller något annat man inte kan förstå i stunden. Vad vet jag...
 
Oftast är den ett molande obehag i bröstet och ett kryp i kroppen. Ibland blir andningen ansträngd och man går omkring och försöker få tillräckligt med luft. Ibland slår hjärtat hårt eller ojämnt och ibland rusar pulsen. När obehaget blir för starkt blir det nästan outhärdligt. Det värker i bröstet och halsen. Det gör ont som en stor sorg. Som om man förlorat någon man älskar. Då står man nästan inte ut. Ibland blir man iskall och varm omvartannat och man börjar hyperventilera och då kommer panikattacken. Det är ter sig olika och det är ganska ofta det inte syns utanpå, hur det känns inuti, om man inte är uppmärksam. 
 
Jag hade ångest varje dag förut. Nästan hela tiden. Nu är det bättre. Ibland har jag ångest och ibland inte. När den kommer kan det vara av alla grader i helvetet. Molande eller panikslaget och allt däremellan. Det händer att jag inte är förberedd, men oftast är jag det. Ovanligare än så är det inte. Men ibland är jag liksom normal nuförtiden. Känner mig normal och beter mig normalt. Det är skönt. Det är åt det hållet det går. Sakta men säkert. Men inte just idag. Just idag behövde jag formulera ångesten i ord, för att hantera den. I morgon är det nog bättre igen...
 
Hur ser er ångest ut? Vet ni varför ni har ångest och vad ni ska göra åt den?
 
Ta hand om er!
 
 

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0